Rödräv:
När jag började jaga räv med hund gjorde jag det mesta fel. Hunden jagade bra, reste räv efter att ha gått på nattslag och drev så det sjöng i skogen. Men jag fick aldrig se rävarna. Jag rörde mig fel, stod på fel ställe och vid fel tillfälle, säger Björn Lindberg och skrattar.
Men det var länge sedan. Björn Lindberg insåg det som gäller alla jägare som ska börja jaga ett nytt viltslag: Man vinner mycket, för att inte säga allt, genom att lära sig hur viltet lever och fungerar först.
– Självklart, egentligen. Men jag har träffat jägare som jagat samma vilt på samma mark länge, utan att egentligen studera viltet, utan att lära sig hur viltet rör sig, när och var det söker föda, hur de beter sig när hunden driver eller ställer. Visst, en hel del inser man på grund av egna misstag och jaktlig erfarenhet, framför allt när det handlar om de vanligaste viltslagen som du jagar på dina marker, som rådjur, älg och dovvilt.
Men när det kommer till rovvilt ser det lite annorlunda ut, menar Björn Lindberg.
– Ta räven som exempel. De flesta jägare som skjuter räv, gör det under drevjakter då det mesta är lovligt. Oj, det kommer en räv, ungefär. Men vi som jobbar med att få fram bra rovdjurshundar ser lite annorlunda på saken, i min del av landet handlar det framför allt om räv och lodjur. Ska den jakten lyckas måste man förstå hur viltet fungerar, framför allt om man ska jaga rovdjur med hund.
För att nå dit är ett sätt att helt enkelt börja och lära sig längs vägen, av misstag. Ett annat sätt är att lyssna på de erfarna, jägare som lägger väldigt mycket tid på just den jaktformen. Som Björn Lindberg.
Hur rör sig räven under dygnets mörka timmar för att söka föda? Var släpper du hunden på morgonen?
– Jag vill gärna släppa nära sjökanter och vassar, nära gryt eller slaktplatser. Åkermarker kan också vara bra, där räven jagar sork och möss. En annan taktik är vändplaner i skogen, som ju ofta är ett slags magnet för allt rovvilt. Det är inte sällan djuren genar genom skog från en vändplan till en annan. Både räv och lodjur går generellt mycket väg där de revirmarkerar, de rör sig på grusvägar, skotarvägar, basvägar, där de helt enkelt kommunicerar med varandra. Där är förutsättningarna bra för hunden att hitta nattslag att jobba med. Det är likadant med björn, även om jag inte är så van vid den jakten.
Räven är inget mindre än ett födgeni. Det finns alltid mat för en räv. Huvudfödan kan bestå av daggmaskar, hushållsavfall, frukt, smådäggdjur och ovanpå det är enskilda rävar under vissa omständigheter fullt kapabla att ta friska, vuxna rådjur.
– På olika marker har räven olika förutsättningar. Om du hittar var räven äter, så hittar du räven, säger Björn Lindberg.
Hur beter sig räven när hunden börjar driva?
– Är hunden tätskallig och spårnoga har räven koll. Då håller den sig gärna ovan jord, då kan det bli buktande drev länge. Är hunden tystare, alltså inte lika tätskallig, och om den vinddriver i stället för att noga följa spåret, då blir räven lite osäker och går snabbare i gryt.
Björn Lindberg har för vana att alltid lägga in en waypoint i pejlen när han hittar gryt. Med tiden har det blivit många waypoints och det har lärt honom en intressant sak med rävar.
– Det är ofta som räven springer över flera gryt i ett område när den buktar framför en tätskallig hund. Räven kan enkelt gå i gryt men gör det inte direkt, vilket man skulle kunna tro.
Det betyder att ett bra rävpass är nära ett gryt, eller?
– Ja, det är en taktik. Andra bra rävpass är vägskäl, som där en skotar- eller basväg möter en grusväg, eller gärna där en å eller bäck korsar en väg. Om räven buktar rör jag mig mot vägövergångar eller spårkors där räven har passerat ett par gånger. Räven känner marken, den vill ha koll, och väljer gärna sina kända stråk.
Rävar har välutvecklade sinnen. De hör och ser bra, och luktsinnet är det inget fel på. Det betyder att jägaren som tar pass och väntar på en räv framför en hund, vinner på att stå rätt i vind mot den tänkta passagen och på att vara stilla och tyst.
– Det är många som stött räven genom att lyfta bössan snabbt i fel läge. Jag är en av dem, säger Björn Lindberg.
Väntar du med att leta pass tills räven buktar?
– Jag brukar försöka hitta ett pass direkt när hunden får upp. Blir det sedan bukter i området utnyttjar jag det.
Men det blir inte alltid bukter i det tänkta området. Under parningstiden kan hanrävar gå väldigt långt för att hitta en partner. Får hunden upp en sådan räv kan det bära i väg rakt ut ur marken.
– Det märker du snabbt. Den räven, om den blir ordentligt störd, vill hem.
Hur beter sig ungrävar när hunden jagar?
– Unga rävar kan bukta väldigt bra. De brukar vara ganska enkla för hunden att följa, de konstrar inte till det. Jagar du in en unghund är det bästa att få tag på en ungräv. Ju äldre räven blir, desto klokare blir den. Den lär sig olika sätt att komma undan hundar genom erfarenheter. Det finns rävar som snabbt tar sig till vatten och simmar, andra kan göra avhopp och andra trick, gå genom vägtrummor eller på andra sätt öka kraven på hunden.
När ungrävarna blir uppåt halvåret gamla lämnar de föräldrareviret för att hitta ett eget område. Det finns studier gjorda med hjälp av öronmärkning som visar att rävar har hittats så långt som 50 mil från märkningsplatsen. Det gäller framför allt unghanarna. De unga honorna kan stanna kvar längre, framför allt om de lever i ett område med bra tillgång till föda. I landets sydligaste delar, där det är gott om mat, kan rävar leva i familjegrupper med en hane och flera vuxna honor.
När rävhunden får tappt, när drevet blir hackigt och hunden ojämn i skällandet, blir räven ofta osäker. Då vill den gärna gå i gryt. Dessutom, också lugna, trygga rävar går till slut i gryt om hunden är envis.
– Tidigt på säsongen kan en räv som grytar stanna kvar hela dagen. Då är det grythund som gäller, en sprängare, för att få upp den. Under parningstiden på senvintern är det lite annorlunda. Om du kopplar hunden och lämnar grytet då kan räven ta sig upp och försvinna snabbt, då hinner du knappt gå till bilen för att hämta en grythund.
En taktik i det läget är att låtsas lämna grytet. Den drivande hunden tas därifrån men en eller flera jägare stannar kvar, knäpp tysta. Många gryträvar har fällts på det sättet.
– En annan variant om du måste lämna grytet är att låta något som luktar eller låter som människor vara kvar, då är chansen stor att räven också gör det. Jag har inte provat själv men jag vet att det finns jägare som lämnar en radio med människoprat vid grytet för att hålla räven nere i väntan på en grythund, säger Björn Lindberg.
Lodjur:
Nummer ett under lodjursjakt, menar Björn Lindberg, är en hund som är präglad på och som föredrar just det viltet.
– Men även om du har tillgång till en sådan hund kan det vara tveksamt att släppa en stövare som jagar allt rovvilt på frisök i skogen. Här är det ännu viktigare än med räven att veta hur lodjuren rör sig och att helst släppa på spår. Tänk likadant som med räven, lodjuret rör sig ofta på samma sätt och på samma ställen. Spårsnö är naturligtvis det bästa, hitta spår och släpp hunden. Är det barmark måste du chansa mer. Men välj platser som vändplaner i tät skog om du inte har tur och hittar en matplats, exempelvis ett rådjur som en lo har slagit.
Lodjur kan ta ett rådjur och lämna det för att komma tillbaka och äta senare. Finns det lo i markerna och du hittar ett rådjur som nyligen har dött, titta efter bitmärken och andra tecken. I landets södra delar är rådjuret lodjurens huvudföda.
– Hittar du ett spår som hunden är intresserad av på barmark, utan att du kan läsa spårstämplarna, följ med i spåret med hunden i koppel eller lina. Lodjur är sällan rädda, ni kan komma nära och gå upp lon. Då är det dags att släppa, då vet du säkert vad hunden jagar, säger Lindberg.
En erfaren hund kommer också att visa när den närmar sig en lodjurslega.
– Ja, där har du en annan viktig sak. Ju mer man lär känna sin hund, ju bättre man kan läsa den och desto effektivare blir jakten.
Men det där med att följa ett lodjursspår är inte alltid så enkelt.
– Nej, lodjur är extremt smidiga och viga. Oländiga branter är ingen match. Märker lon att den är förföljd kan spåret leda in i väldigt oländig terräng. Å andra sidan, då är det hög tid att släppa hunden.
Vi jagar lodjur under parningstiden. Hanarna går och letar partner och kan röra sin långt och över stora områden. Till det behövs energi, och djuren äter ofta och mycket.
– Finns det foderplatser för klövvilt på marken, kan det vara ett bra ställe att leta spår efter lodjur. Förutom klövvilt kan där finnas harar och mindre däggdjur, ja allt möjligt matnyttigt, och lodjur är inte alltid så kräsna med maten.
Dessutom, lodjur tar också gärna rödräv när chansen finns. Lon äter ofta en del av räven, men skälet handlar lika ofta om att göra sig av med en konkurrent.
Det skiljer en del mellan hanar och honor i lodjurens värld. Hanarnas mål är att para så många honor som möjligt. Det är därför hanar har betydligt större hemområden är honor. Lodjurshonorna har en annan syn på sina revir. För dem handlar livet om att få så många och stora kullar som möjligt. Det viktiga med honornas hemområden är att det finns gott om mat, gott om bytesdjur.
Hur gör du när hunden får upp och börjar driva ett lodjur?
– Jag går efter i drevlöpan. Bakspår är ofta det bästa lodjurspasset. Lon kan göra en krok, den slår en ring för att ta sig in i sitt eget spår igen. Det är skälet till att det inte sällan är hundföraren som får skottchanserna också under större jakter med passkyttar runt ett område, säger Björn Lindberg.
Det är tillåtet att släppa två hundar efter lodjur. Är det alltid att föredra?
– Nej, inte som jag ser det. Två hundar blir sällan dubbelt så bra. I vissa lägen tycker jag att man definitivt ska undvika det, som i mjölig, djup snö. Då kan hundarna i stället störa varandra. På barmark och i en del lägen kan det vara bra, som när lodjuret går in i väldigt trång terräng, in i klippskrevor, stenskravel eller liknande.
Bortsett från bakspåret, var hittar jag de bästa lodjurspassen?
– Rasbranter, passager över vattendrag som exempelvis bäverdammar eller kullfallna träd är bra ställen.
Lodjur är inga långdistansare, det är explosiva djur som rör sig extremt snabbt korta sträckor. De vill inte fly undan en hund i hög hastighet under lång tid. Dessutom är lodjur inte rädda.
– Nej, de är som kungar i skogen. Lon stannar gärna och förvarar sig. Visst kan det bli buktande drev, inte sällan inom ett litet, gärna tätt område som en plantering. Men så stannar lon, fräser och försvarar sig, och då får vi ståndskall.
Är det vanliga att lodjuret träar, att det klättrar upp i ett träd med hunden nedanför?
– Lon kan träa, stanna på marken eller gå i gryt. Hanarna kan ha stor pondus, de har inget emot att stanna på marken. Honorna, ibland med ungar, är mer försiktiga. De kan välja platser som är svåra för både hundar och jägare. Lodjur är smidiga, de kan ta sig in i väldigt trånga och små utrymmen. Finns det tuff och skarp terräng i området så väljer många lodjur den.
Björn Lindberg berättar att det händer att ett lodjur som träar och som väljer ett stadigt och bekvämt träd kan lägga sig och sova med hunden stormskällande nedanför.
– Lodjur har inga egentliga fiender i skogen och det vet de om. Det är ganska enkelt för hundföraren att ta sig in på ståndet, många lodjur bryr sig inte, de har fokus på hunden.
Björn Lindberg jagar lodjur med sina hundar i framför allt Östergötland, Närke och Småland. Han vill ha tätskalliga hundar som hörs i skogen, det ger den bästa lodjursjakten. Längre norrut, menar han, är det lite annorlunda.
– Där fungerar hundar som är tysta bra när snön ligger djup. När lodjuret inte hör hunden blir det osäkert och det i sin tur kan göra att lon träar ganska snabbt.
Det blir ofta relativt korta skotthål när chansen ges. Vad använder du för vapen till lodjursjakten?
– Min vanliga studsare i kaliber .308 Winchester. Jag vill inte skjuta med hagel av flera skäl. Tidigare, när jag gick med hagelbössan, missade jag många chanser på lodjur på 40–50 meter. Men det tyngsta skälet är mina hundar. Jag vill inte skicka i väg en hagelsvärm på 20 meter mot ett lodjur med hunden alldeles intill.
Men om lodjuret sitter i ett träd?
– Var noga med skottet. Och dessutom jagar vi ju toppfågel med kula. Jag kan inte se någon skillnad. Som jag ser det är kulvapen helt enkelt säkrare för alla inblandade. Det är det enkla svaret, säger rovdjursjägaren Björn Lindberg.
