… Fredlös jagades den hårt, men i mitten av 1300-talet infördes bestämmelser som förbjöd jakten mellan fastan och olofsmässan.
Man kan förmoda att det hade ringa verkan. Men när Gustav Vasa upphöjde älgen till ett av ”konungens fridkallade djur” blev förändringen mer påtaglig och jakten förbehölls hovet, ämbetsmännen och adeln. I mer befolkade delar av landet efterföljdes nog dekreten, men vad som försiggick i skogarna var svårare att kontrollera.
Älgen fortsatte att jagas med stor uppfinningsrikedom. Fångstgropar och giller ordnade mat på bordet hos allmogen, liksom rännandet på skidor på vårskaren. En hetsjakt där djuren tröttades ut tills det vassa skarlagret hade gnagt benen in på bara skelettet. Älgen var ständigt trängd och under trettioåriga kriget och andra orostider var efterfrågan stor på hudar till älghudskyller. Det är en rock av skinn som var smidigare än rustning av metall, men ansågs robust nog genom sin naturliga seghet.
Linné såg ingen älg
I mitten av 1700-talet var älgstammen så gles att inte ens Linné såg någon under sina resor, och så kom Gustav III:s jaktlag 1789 som gav bönder rätt att jaga på egen mark. Rätt kan tyckas, men utan regler en huggsexa som med beteskonkurrens från fäbodarnas tamdjur och en topp för stora rovdjur nästan utrotade älgen.
1808 infördes jaktförbud och man insåg att något måste göras. Drivande var överjägmästaren i Värmland, före detta löjtnant Herman Falk (1785-1865). Genom kontakter i armén, vilken nyligen hade avsatt kungen i samband med en kupp, lyckades han vinna förtroende hos den nye regenten, Karl XIV Johan, som godkände Falks förslag. Bland annat en ny fredning i tio år.
Så småningom införde även stora markägare frivilliga begränsningar av älgjakten, som till exempel Sjuenda säteri och Hällefors bruk i Sörmland. Älgstammen stabiliserades och ökade sakta under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet, för att under andra halvan av seklet nå en fas och numerär som ingen tidigare hade skådat. Men det är en historia för sig.
