Foto: Peppe LarssonDet gäller att krama försiktigt och inte rycka av skottet.

Lyckas med ripjakten

När vårvintern kommer blir längtan upp till fjällvärlden för stor för ripjägaren Ulrika Regnström. Det är bara att packa bilen och dra norrut. I år har även hennes son Ernst slagit följe för att prova på jakten efter de vackra vita riporna på fjället.

Hemavan, ovanför Tärnaby, är målet för Ulrika Engström och hennes son Ernst. Det är ett nytt område som ska utforskas, och det tar alltid lite längre tid att hitta fåglar på nya marker. Å andra sidan är det fantastiskt roligt att lära sig ett nytt område i fjällvärlden.

Stigningen upp genom björkskogen går fort. Framför allt för Ulrika som har engelska settern Hilma med sig som extra dragmotor. Vädret är dramatiskt växlande, men till största delen klart och fjällandskapet öppnar upp sig mer och mer när fjällbjörkarna blir färre.

– Helvete, vad vackert det är, säger Ernst som kisar hårt med ögonen för att kunna se hela det magnifika landskapet.

– Det ser nästan ut som om allt skulle vara översköljt av grädde, säger han.

Det finns en varm ton i allt det vita, trots att minusgraderna och vinden säger något annat.

– Spana nu noga av alla avblåsta ytor och stenskravel, för där kan fjällriporna sitta, säger en glad mor till sin son.

Ljuset är hårt och skarpt för de ovana ögonen. Settern Hilma får hjälpa till som draghjälp under uppstigningen.

Kikarspanandet A och O

Kikarspanandet är A och O för att lyckas med ripjakten. Fåglarna är otroligt kamouflerade och utan kikaren är det svårt att upptäcka dem. Det bästa är att jaga fjällriporna systematiskt underifrån. De gillar nämligen att gå uppför om de blir stressade. Om du i stället kommer ovanifrån lättar de – och chansen är förbi.

Efter en timmes intensivt spanande och skidåkande kommer de förlösande orden från Ulrika:

– Jag ser två som sitter där borta på krönet, 120 meter bort.

Hon tar fort av sig skidorna och smygandet startar. Det avbryts dock tvärt. Under ansmygningen mot de två riporna på krönet har Ulrika noterat ett litet huvud som sticker upp ur snön betydligt närmare.

Hon fäller ut benstöden och lägger sig till rätta för att skjuta. Större delen av fågelkroppen är dold under snön, så det gäller att gissa sig till var mitten av fågeln befinner sig. Skottet går och fågeln flyger oskadd vidare i den stadiga fjällvinden. Kulan slog ner precis ovanför fågeln. Det är svårt att sikta i tomma intet.

Bommar är något som tillhör denna jaktform. Det gäller att ordna ett så bra stöd som möjligt och sedan krama av skottet väldigt försiktigt. Fjällvinden kan också spela dig ett spratt, så försök att skjuta i med- eller motvind då hård sidvind kan ställa till det även för en erfaren ripjägare.

Fjällmiljön är storslagen under vinterjakten efter ripa.

Besvärlig start

Ernst fick en besvärlig start med många bommar och ett sviktande självförtroende.

– Om du bommar mycket är det bra att sätta upp en liten tavla på ditt inskjutningsavstånd och se hur du verkligen ligger till ute i fält, säger Ulrika till sin son.

Ernst får skjuta några skott på en liten kartongbit och upptäcker att han nog rycker av skottet. Det är viktigt att smeka av trycket försiktigt så att träffbilden blir liten och fin.

– Det låter lite som en vinkork som är på väg upp ur en flaska, säger Ernst, när han för första gången hör fjällripans knarrande som färdas lång väg mellan fjällsidorna.

Det karaktäristiska lätet avslöjar i vilken riktning fjällripan befinner sig – och det gäller att försiktigt skida på åt det hållet.

Knarrandet från fjällriporna hörs nu väldigt tydligt.

– Där, där, där sitter en ripa! Det är inte bara en snöboll, jag kan se ögat och den svarta näbben, säger Ernst.

Inget bra ställe att vara på tycker fjällripan.

Ripfinnarögon

Han smyger snabbt in på 80 meters håll, men så fort han lägger sig ner för att skjuta försvinner ripan bakom krönet. Till slut befinner han sig i samma läge som med Ulrikas första ripa. Han ser bara huvudet och är tvungen att skjuta genom snön.

Ett “poff” hörs, och en fontän av snö sprutar upp från platsen. Ripan vispar upp snön med vingarna innan den blir helt stilla. Skottet tog där det skulle – trots gissningen av var kroppen befann sig.

Ulrika hittar även hon en ny fågel och nu är rullningen av fjällripor på fjället i full gång. Fågel efter fågel fälls och lika plötsligt lider dagen mot sitt slut. Tid och rum försvinner när jakten är som bäst.

– Nu, Ernst, gäller det att skida lugnt och försiktigt ner genom fjällbjörkskogen, säger Ulrika. 

Bäst chans att få en dalripa är i gryning eller skymning, då är de inte riktigt lika vaksamma.

Spana av de små vindgroparna, som björkarna har vid marken, där gillar de att sitta och ta det lugnt.

Ernst har fått ripfinnarögon under dagen och halvvägs ner upptäcker han en solande och småsovande ripa under en björk. Skottet går och träffar, men ripan singlar ner en bit i dalen. Settern Hilma släpps ut på en lång apportering och efter ett tag kommer hon med något vitt i munnen. En mycket stolt hund och lika stolt matte avslutar en perfekt dag på fjället. //

Två supernöjda jägare efter en fantastisk dag på fjället. På hemvägen uppenbarar sig en chans på dalripa.

Tips om ripjakten

Det latinska namnet för vår fantastiska fjällripa är Lagopus muta. Lagopus betyder harfot och syftar på fågelns fjäderbeklädda fötter. Det finns knappt någon fågel på jorden som har valt att leva i ett så hårt klimat som ripan. Men den har anpassat sig och namnet vittnar om att den har fjädrar på fötterna för att klara av den extrema kylan. 

  • En bra kikare är viktigt – kikarspaning efter våra vita krabater är ett måste. Fjällripan hittar vi runt trädgränsen – avblåsta ytor med kråkbärsris är säkra platser att spana av. Hittar du en ripa finns det oftast fler. Spana av området runt omkring noggrant, många gånger finns det en vaktpost som du inte får missa. När du väl har upptäckt en fågel kommer det av sig självt – som inom all jakt.
  • Väl anpassade kläder och ordentlig skidutrustning för fjället är ett måste. Stålkant på skidorna och stighudar är att rekommendera. Ha gärna med dig ett par stegjärn i ryggsäcken om du måste klättra efter fjällriporna. 
  • I dag finns massor av bra vinterkamouflage, men det finns två skolor angående klädseln och båda verkar faktiskt fungera. Antingen är du vitklädd och smyger på fågeln så obemärkt som möjligt, eller så är du synligt klädd i ett vanligt fjällställ i någon färg. Eftersom ripan då ser dig, så har den också koll på dig. Det gör den lugn, och du kan komma i skottläge.
  • Bössan måste vara klass 4 och tidigare var .22 long och .22 magnum de vanligaste kalibrarna. Dock har de riktiga fantasterna i dag gått över till .17 HMR. Med 22:an och high velocity-ammunition är maxgränsen runt 60 meter, medan det med .17 HMR inte är några problem att skjuta på 100 meter – om det nu inte blåser för mycket.
  • Förutom att jakten ger en oförglömlig upplevelse är vinterripan även en riktig delikatess. Försitt inte chansen att avnjuta den väl tillagad under någon av jaktdagarna. Den är även suverän som tartar och smakar då som en hel fjällsida.
Fler artiklar

Tips om ripjakten

Det latinska namnet för vår fantastiska fjällripa är Lagopus muta. Lagopus betyder harfot och syftar på fågelns fjäderbeklädda fötter. Det finns knappt någon fågel på jorden som har valt att leva i ett så hårt klimat som ripan. Men den har anpassat sig och namnet vittnar om att den har fjädrar på fötterna för att klara av den extrema kylan. 

  • En bra kikare är viktigt – kikarspaning efter våra vita krabater är ett måste. Fjällripan hittar vi runt trädgränsen – avblåsta ytor med kråkbärsris är säkra platser att spana av. Hittar du en ripa finns det oftast fler. Spana av området runt omkring noggrant, många gånger finns det en vaktpost som du inte får missa. När du väl har upptäckt en fågel kommer det av sig självt – som inom all jakt.
  • Väl anpassade kläder och ordentlig skidutrustning för fjället är ett måste. Stålkant på skidorna och stighudar är att rekommendera. Ha gärna med dig ett par stegjärn i ryggsäcken om du måste klättra efter fjällriporna. 
  • I dag finns massor av bra vinterkamouflage, men det finns två skolor angående klädseln och båda verkar faktiskt fungera. Antingen är du vitklädd och smyger på fågeln så obemärkt som möjligt, eller så är du synligt klädd i ett vanligt fjällställ i någon färg. Eftersom ripan då ser dig, så har den också koll på dig. Det gör den lugn, och du kan komma i skottläge.
  • Bössan måste vara klass 4 och tidigare var .22 long och .22 magnum de vanligaste kalibrarna. Dock har de riktiga fantasterna i dag gått över till .17 HMR. Med 22:an och high velocity-ammunition är maxgränsen runt 60 meter, medan det med .17 HMR inte är några problem att skjuta på 100 meter – om det nu inte blåser för mycket.
  • Förutom att jakten ger en oförglömlig upplevelse är vinterripan även en riktig delikatess. Försitt inte chansen att avnjuta den väl tillagad under någon av jaktdagarna. Den är även suverän som tartar och smakar då som en hel fjällsida.