I slutet av september börjar kalla, nordliga vindar att svepa fram över landet. I fjällsjöarna och i Norrlands inland börjar vattnet frysa till is. Kanadagäss och grågäss som har häckat där letar sig söderut. På sin resa söderut stannar många gäss till i Persöfjärden innan de återigen flyger vidare mot varmare trakter. Persöfjärden är en av Norrbottens mest förnäma fågelsjöar, belägen cirka två mil norr om Luleå nära E4:an.
Under hela höstens andjakt har vi sneglat på gässen som ligger samlade i stor grupp ute på blankvattnet. Endast ett fåtal gäss har vi lyckats skjuta på sträck någon tidig morgon eller sen kväll. Men plötsligt händer det som vi bara har vågat drömma om. Under en kort tid är sjön fullständigt belamrad med hungriga flyttgäss.
Då inträffar det mest perfekta för oss jägare. Några av traktens lantbrukare tröskar sina största korntegar. Spillsäden som skördetröskan lämnar efter sig är enormt begärlig för de hungriga fåglarna. Tidigt i gryningen lämnar hundratals grågäss sjön i omgångar och söker sig upp på odlingarna för att mätta sina magar. Med rätt förberedelser kan det bli en makalös jakt.
Vill man lyckas fullständigt med jakten finns ofta bara en chans. Smygjakt med kulvapen är en dålig idé när många gäss sitter samlade. Risken är att de blir så störda att de byter matplats omgående. I bästa fall får jägaren med sig ett par gäss.
Det är bättre att bygga ordentliga gömslen på matplatsen och locka ner gässen med bulvaner till lämpliga skjut-
avstånd för hagelsvärmarna.
Jakt med bulvaner inte enkelt
Gåsjakt med bulvaner är inte nödvändigtvis den enkla jakt som man kan tro vid den första synen av enorma flockar gäss. Det är många parametrar som ska stämma innan den riktiga fullträffen kommer. Och en sak är säker: Jägarna måste alltid vara väldigt noggranna med var bulvanerna placeras och hur. Dessutom handlar det om lokala förhållanden som vind och störningar som kan påverka gässens flygtur till frukostbordet.
Det allra viktigaste momentet för jägaren, som gömmer sig i närheten av bulvanerna, är att lyckas smälta in i omgivningen. En gås har extremt bra syn och minsta avvikelse eller förändring på matplatsen kommer att upptäckas. Speciellt grågåsen är betydligt vaksammare än den större kanadagåsen.
Nu gäller det att snabbt samla ihop jaktkamraterna innan gässen påbörjar sin flytt i sydlig riktning. När spillsäden är uppäten kan man vara säker på att de drar vidare. Det kan gå fort då flera hundra gäss ska samsas och inmundiga föda. Det behövdes emellertid ingen större övertalning för att Peder Renberg, Magnus Strandberg och Rikard Hansson skulle svara att de kommer.
Några dagar senare när vi har följt gässens vanor vet vi med säkerhet varifrån de flyger in mot fältet tidigt på morgonen. Enligt väderprognosen kommer det att blåsa friska nordvästliga vindar precis som när vi har utfört våra rekognoseringsrundor. Gässen vill alltid vända upp mot vinden innan de går ner för landning, och det ger oss en god vägledning till var gömslet ska byggas. Väl på plats funderar vi hit och dit.
Till höger: Rikard Hansson är beredd i gömslet.
Det viktiga kamouflaget
Baserat på skjutmöjligheter, vår egen säkerhet och bebyggelse, verkar det lämpligast att sitta på en linje i ena kanten och skjuta in mot fältet. Ett gömsle byggs mot en gammal hölada, och det andra placeras i en träddunge 15 meter vid sidan om.
När det gäller utrustning är kamouflagekläder, som smälter in i gömslets färg, samt ansiktsmask och handskar det viktigaste. Det finns inget värre än att bli upptäckt för att man har slarvat med gömslet. Det är alltid bättre att bygga lite för tätt. Då är det enkelt att bryta bort några kvistar om sikten är för dålig.
– Ett för glest gömsle kan inte skytten förbättra när jakten väl har börjat, säger Rikard och får direkt medhåll av Magnus som hugger av några sälgkvistar som ska användas.
När allt är klart lämnar vi fältet, gässen ska få vänja sig vid gömslena dagen efter, men morgonen därpå kommer vi att vara på plats igen. Sista eftermiddagen kör Rikard en sväng förbi fältet. Gässen är där!
Vi samlas vid halv fyra och sätter ut bulvanerna i pannlampornas sken. Två lockbilder med 40 bulvaner placeras bredvid varandra inom lämpligt skotthåll från gömslena. Däremellan lämnas en öppen plats framför gömslet vid träddungen. Tanken är att gässen ska flyga in mot vinden och passera ladan för att sedan landa bakom lockbilden utanför gömslet där Peder och Magnus sitter.
– Det är alltid nervöst och man vet aldrig riktigt hur det kommer att gå, säger Magnus och monterar på huvudena på de skalförsedda grågåsbulvanerna.
– Vi sätter grågässen för sig och kanadagässen i en egen grupp, tycker Rikard.
Av alla lockfåglar som vi placerar ut är endast två av vaktande typ. Resten är betande eller med kort hals, vilket ger rätt signaler för de inflygande fåglarna. Bulvanerna visar att det är en fridfull matplats att landa vid.
Tidig morgon
Det är fortfarande mörkt när vi kryper in i våra gömslen.
– Nu släcker vi pannlamporna, jag tyckte att jag hörde grågäss, säger Peder oroligt från det andra gömslet.
Jag som just har börjat läppja på det viktiga morgonkaffet får hastigt avbryta då två grågäss tyst sveper in över oss. Inget kackel, det är bara ljudet från de stela vingarna som skär genom vinden.
Peder och Magnus gör inga misstag och två dunstar förkunnar att morgonens två första fåglar är skjutna. Peder rusar ut och vänder gässen så att de inte ligger med buken uppåt. Han placerar dem även nära bulvanbilden.
– De var morgonpigga. Det är ganska mörkt fortfarande, men det verkar lovande, säger Rikard och tittar på klockan.
Det är skumt, lite disigt och blåsigt när nästa flock med grågäss nalkas. Pratglada kommer de inflygande med vinden mot sig. Gässen som är 7–8 i antal sänker sig resolut ner mot lockbilden vid ladan där jag och Rikard sitter.
– Vi skjuter på de bakersta fåglarna, då kanske Peder och Magnus hinner vara med, hör jag Rikard säga innan mynnings-
flammorna blixtrar som eldkvastar i mörkret.
Sekunden senare är det bara två gäss som flyger vidare.
– Oj, oj, vilken magisk morgon, hör jag Rikard flämta medan han laddar om halvautomaten.
Anstormning av gäss
Det är nu som jakten tar fart på allvar. Ett par minuter senare kommer nästa anstormning av hungriga gäss. Peder och Magnus, som precis har hämtat fåglarna, hinner just in i gömslet medan svetten pockar på. Det en grupp på drygt tio fåglar som kommer perfekt mot oss. Men de här fåglarna är utspridda över hela lockbilden. Peder, som är en säker skytt, drar snabbt ner tre gäss med sin ultralätta Benelli, och Magnus är inte sämre han.
Fåglarna kastar och några kommer över ladan. Rikard är snabbt uppe och lyckas skjuta en doublé. Charlie sitter lugnt kvar bakom skytten, men markerar tydligt att han har hört var fåglarna slog ner på fältet.
– Vi måste plocka in fåglarna snabbt, jag hör att det kommer fler, säger Rikard.
Jägarna och hunden gör sitt yttersta för att skyndsamt samla ihop de skjutna fåglarna, men blir ändå upptäckta av ett gäng gäss som kommer från ett annat håll.
– De måste ha kommit från havet. Nu får vi inte missa nästa chans, säger Peder bekymrat och skyndar sig tillbaka.
Gevären laddas med hagelnummer fyra. Gässen är stora fåglar med en tjock och tät fjäderdräkt som tål mycket. Skotthållen får man därför inte tumma på, då risken är att en skadad gås lätt tar sig undan och faller långt från skottplatsen.
Planering och tur
Jakten fortsätter i god stil. Vid flera tillfällen får vi faktiskt nytta av småviltsstudsaren i kaliber .22 Magnum. Det händer nämligen att gässen landar strax bortom bulvanerna utanför hagelhåll. Finns inte möjligheten att skjuta sådana fåglar med kulvapen gäller det att ögonblickligen skrämma upp dem. Annars är risken stor att nästa grupp gäss som kommer inflygande mot lockbilden slår vid gässen som är utanför räckvidden för hagelvapen.
När klockan börjar närma sig åtta har det varit lugnt ett bra tag och vi beslutar oss för att avbryta jakten.
– Vilken jakt! Den överträffar det mesta, fastslår Peder och Magnus när de sluter upp.
– Med rätt planering, förutsättningar och en smula tur så kan det gå bra, konstaterar Rikard nöjt och gör patron ur.
