Foto: ShutterstockEtt kulturlandskap utan jakt är en utopi skapad inom ramarna för ett nytt sätt att se på naturen. Om du tänker bort jägarna på bilden skulle vi få en helt annan landskapsbild. Och den hade inte varit till det bättre.

Om vi slutar jaga

Jakt är bland annat viltvård, samhällsnytta och rekreation. Det är vi jägare överens om. Men det finns också människor som tror på en jaktfri natur. Hur kommer det sig? Och vad skulle egentligen hända om vi slutade jaga?

När EU-kommissionen hösten 2020 föreslog jaktförbud på tio procent av medlemsländernas marker blev det ramaskri från flera av dem, bland annat Sverige. Syftet med förslaget var att öka den biologiska mångfalden. Jakt likställdes, i likhet med gruvdrift, med utarmning. Kommissionen tycks ha menat att det var bättre att låta naturlandskapet sköta sig självt än att förvalta det. Men förslaget skrotades.

De flesta av oss har nog svårt att anamma resonemanget att jakt motverkar artmångfald. Det mesta talar för att det är precis tvärtom. Det skadar dock inte att syna det lite närmare. Så låt oss först titta på tänkbara förklaringar till varför det finns människor som tror på en jaktfri natur. Vet vi det är det också lättare att förklara vad vi gör på ett smartare sätt.

Klas Sandell har i boken Friluftslivets historia tecknat en bild av vår urbanisering. I takt med att fler människor bor i staden har synen på vår natur förändrats. Från att i modern tid ha varit en yta tillgänglig för mänskligt bruk har naturen för många blivit något som ska finnas där i kraft av sig själv.

Om vi inte längre måste ge oss ut och samla in maten själva är det alltså lättare att se naturen som något som vi ska titta på genom kikaren. Här kan vi kan placera delar av fågelskådningen eller naturturismen. Sandell skiljer mellan den som närmar sig naturen som ”hembygd”, något som får användas, eller som ”museum”, det vill säga se men inte röra. Den som har den senare synen har svårt att förstå eller acceptera att det finns människor som brukar.

Kan djuren leva naturligt?

Vi känner igen resonemanget från djurrättsrörelsens motstånd mot köttätande och pälsanvändning. Men vi jägare talar om viltförvaltning, vi vill balansera djurarterna mot varandra med ett klokt nyttjande. Och när vi söker tillstånd för skyddsjakt på varg stökar vi runt rejält i museet och ställer till oreda för de urbaniserade betraktarna. Jakt blir obehagligt och obegripligt för den som jagar proteiner i Icas frysdisk.

I februari 2021 fastslog en EU-rapport, State of Nature, att jakt är en verksamhet som med högt tempo driver utarmningen av naturen. Den europeiska jägarfederationen FACE analyserade dock siffrorna närmare. Data visade att det endast var 0,66 procent av medlemsstaterna som hade rapporterat att de ansåg att jakt stod för en utarmning av natur eller arter. Av totalt 5 596 delrapporter fanns det bara tre som pekade på jakt som en utarmningsfaktor.

Rapportens slutsatser kan alltså betraktas som förhastade och grundade i en museal natursyn. Precis som EU-kommissionens förslag om jaktförbud på tio procent av EU:s yta. Men Sandells tankemodell kan hjälpa oss att förstå varför vissa anser att jakt är fel. Vi behöver bruka så att betraktarna förstår varför.

Det klassiska exemplet på vad som händer när människan fridlyser ett område från jakt hämtar vi från Nederländerna. I naturreservatet Oostvardersplassen fridlyste man djuren helt för att låta dem leva på naturens villkor. Där fanns, förutom småvilt, bland andra kronvilt och vilda hästar. Situationen komplicerades av att flera av arterna var inplanterade, men principen var densamma: Här skulle djuren få klara sig själva och leva naturligt.

Argumenten för jaktförbud

Födotillgången var god och antalet djur växte rekordsnabbt. Efter några år var djuren så många att födan tog slut. Djuren började svälta. Vintern 2017 beräknade man att 75 procent av dem, 3 000 individer, hade dött av svält. Och när katastrofen blev känd i media upphörde experimentet.

Det är nu som exemplet blir intressant för vårt resonemang. Ett djurrättsparti i parlamentet slog offentligt fast att det åtminstone är bättre att djuren dör av svält än att de blir jagade. Enligt jaktforskaren Erica von Essen har dagens djurrättsaktivister nämligen lämnat sina tidigare föreställningar om naturen som harmonisk och barmhärtig, för att i stället se den som grym och blodtandad. Men det är ändå att föredra framför jakt.

”Vi känner igen argumentet från minkbefriare i Sverige, som har hävdat att det är bättre att tama minkar svälter ihjäl i naturen än att de föds upp till päls. Det är en natursyn som är likgiltig för de djur som man säger sig vilja skydda.”

Vi ska alltså titta. Vi känner igen argumentet från minkbefriare i Sverige, som har hävdat att det är bättre att tama minkar svälter ihjäl i naturen än att de föds upp till päls. Det är en natursyn som är likgiltig för de djur som man säger sig vilja skydda. En syn på natur som museum. 

Låt oss ta älgen som exempel. Om det rådde jaktförbud skulle stammen sannolikt fördubblas på två–tre år. Jägarnas reglering skulle ersättas av vintersvält och en ödesdiger ökning av antalet älgrelaterade trafikolyckor. Skulle vi lita på att vargen reglerade stammen skulle det krävas tusentals vargar och dessa hade vi inte heller fått jaga. Med stor sannolikhet hade flera arter av lövträd också fått svårare att bli fullväxta individer, vilket skulle drabba de insekter som lever av dem. Rådjur och hjort hade trängts undan.

Om det rådde jaktförbud på älg i Sverige skulle stammen sannolikt fördubblas på två–tre år. Jägarnas reglering hade ersatts av plågsam vintersvält och en ödesdiger ökning av antalet älgrelaterade trafikolyckor. Knappast något som gynnar djuren.

Ökat lidande för djuren

Man kan lugnt konstatera att också större inskränkningar i jakt hade medfört ett ökat lidande för djuren samt stora mänskliga och ekonomiska kostnader. I några fall skulle situationen ha stabiliserats efter ett antal år. Men frågan är vilket lidande ett jaktförbud hade medfört under tiden. En annan fråga är om det är försvarbart att slänga så mycket klimatneutralt kött till korpen.

Vi behöver skilja på kort och lång sikt. På vad det kostar att låta kort sikt bli lång. Älgen är ett fortsatt bra exempel.

Efter foderbrist och sjukdomar tror man att älgstammen skulle stabiliseras på en betydligt lägre nivå, givet att ingenting annat spelade in. Kroppsvikterna skulle ha minskat, med negativ inverkan på både antal kalvar och tidpunkt för könsmognad. Tänker vi in större rovdjur i det scenariot landar älgstammen ännu lägre.

”Vad som händer när vi har fler vargar än älgstammen kan bära visar sig först i just älgstammen, därefter bland andra arter. Människans tamdjur sitter löst.”

Som följd av den inledande ökningen skulle sannolikt också rovdjursnivåerna skjuta i höjden. Vad som händer när vi har fler vargar än älgstammen kan bära visar sig först i just älgstammen, därefter bland andra arter. Människans tamdjur sitter löst.

I exemplet älgen skulle de första årens ökning både medföra ett större antal trafikolyckor och mycket stora skador på ungskog och planteringar. Vildsvinsstammen skulle få ett tillväxtmönster liknande älgen, vilket innebär att den så småningom skulle stabiliseras. Vägen dit skulle dock vara både lång och kantad av trafikolyckor och betydande skador på växande grödor.

Det är också svårt att se att landets eftersöksjägare skulle mäkta med alla trafikolyckor. Det är en utmaning redan i dag. Forskarna Seiler & Bhardwaj, 2020, uppskattar att trafikolyckor kommer att gå om jakt som ledande dödsorsak för högvilt!

Komplexa samband

I slättbygder skulle vi även få stora problem med gäss och hjort, som skulle gå hårt åt vår livsmedelsproduktion på växt-
odlingssidan. Sannolikt hade alla dessa faktorer tillsammans gjort det mycket svårare för oss att producera mat.

De stora rovdjuren, slutligen, hade mångdubblats. De hade gradvis vant sig vid att de är fredade från jakt. Vi hade fått björn och varg i soptunnor och på lekplatser. 

I rapporten Att leva nära stora rovdjur från Göteborgs universitet, 2021, konstaterar forskarna Annelie Sjölander-Lindqvist, Simon Larsson och Juliana Bennett att rovdjursdrabbade känner oro, stress och ekonomisk osäkerhet. Majoriteten av dem som har tillfrågats i studien uppgav också bristande förtroende för rovdjursförvaltningen. Med andra ord skulle vårt förtroende för det demokratiska systemet drabbas på sikt. Men först tar landsbygden smällen.

Det enda vi med säkerhet kan säga om konsekvenserna som blir ifall vi slutar jaga är att vi egentligen inte vet exakt. Ju mer man sätter sig in i frågan, desto mer begriper man att sambanden är mycket komplexa.

Vi vet dock att experiment med att låta natur- och kulturlandskap sköta sig själva medför ett mycket stort lidande för de arter som drabbas. Enligt Erica von Essen inser de flesta djuretiker det i dag. Oostvardersplassen framstår som ett tydligt exempel. Till samma konto skulle vi också få räkna betydande samhällsstörningar och förlust av människoliv. Flera forskare tycks dessutom vara överens om att människan har ett stort ansvar.

Vi jägare är brukare. Men vår rätt är inte längre självklar för alla. I ett samhälle där det blir allt viktigare med hållbarhet har vi ändå trumf på hand. Låt oss alltså möta betraktarna med förklaringar – och stolthet. 

Fler artiklar