Trädkronorna svajar och det susar betänkligt när vi traskar ut i skogen. Hård blåst är aldrig bra när man jagar med drivande hund, då skallen förlorar sig i vindens brus. En bit in i januari känns jaktsäsongen som en enda lång ovädershöst, men vädrets makter rår ingen på.
Och kanske får man ta det goda med det onda. Barmark betyder att kortbenta hundar fortfarande kan jaga, och blåsten har vi med tiden lärt oss att hantera. Det är extra uppmärksamhet på passet som gäller.
– Vi släpper väl då. Tror inte att vi ska gå något längre. Det är ju hunden som ska jaga.
Peter Savolainen, från byn Väse nära Karlstad, låter sin hund löpa. En knappt tvåårig men redan duktig jakthund av rasen basset fauve de bretagne. Eller fåvve som man säger till vardags. Rasen är relativt ny i Sverige jämfört med mer etablerade rådjursdrivare, men den vinner fler anhängare.
– En kompis köpte fåvve, som vi sköt många rådjur för, och jag blev nyfiken. Så skaffade jag Sune och hittills är jag nöjd med honom. Även om han såklart har en del kvar att lära, säger Peter.
Sune drar iväg
Jaktglad drar Sune i väg och försvinner bort över den gröna mossan. Jaktlusten är en av de egenskaper som Peter framhåller.
– Han har ett otroligt driv och hänger ofta i hela dagen. Fel enligt vissa, som menar att en basset ska driva runt en timme, men för vår jakt passar det bra. Vanligen måste drevet gå lite längre innan man får en skottchans. Det är skillnad på att jaga rådjur här i Värmlandsskogen jämfört med på småbrutna och mer lättpassade marker med åkerholmar och så, säger Peter och lägger in en pris snus, vilket förkunnar att jakten har tagit sin början.
Blåsten lugnar sig något en bit in i skogen. Sorlet och suset håller sig i toppen på de höga granarna. Under grenverket vid marken ter sig blåsvädret mer som ett bakgrundsbrus. Men visst drar det och känns lite kallt efter en stund. Termometerns gradtal vilseleder när man inte räknar in vindens kylande effekt. Någon plusgrad och vindstilla känns behagligt milt i januari. I tio sekundmeter blir det dock odrägligt kallt efter några timmar på ett vindpinat pass, som ett hygge.
Sune letar runt efter färska löpor. Han har ett bra sök, det syns på Astrons skärm där gps-sändarens signaler omvandlas till en kartbild.
Efter några minuter är han en god bit bort på jaktmarken. Kanske är den lovande rådjursdrivaren redan något på spåren. Någon så kallad skoputsare är han i alla fall inte.
– Nej, verkligen inte. När Sune var valp var jag ofta ute så att han fick skogsvana. Han blev snabbt frimodig, drog i väg längre, och en dag kom spontana drevskall. Några skallrepriser fram och tillbaka bara, men som nybliven valpägare tycker man nästan att det är ett drev och blir stolt. Och nu söker han vitt omkring utan att bry sig om husse, säger Peter.
Fördelar med vidsökt hund
Medan han följer vad som händer på skärmen passar jag på att fråga om det finns några fördelar med en vidsökt hund som arbetar mer självständigt.
– Det kan det vara, beroende på hur jaktmarken är. Med vilt och så. Är det gott om rådjur, och man får upptag i närheten där man släpper, spelar det mindre roll. Men är stammen glesare och markerna större måste hunden kunna leta. Det är stor skillnad.
Är det ont om rådjur här?
– Nej, tvärtom. Stammen är stark och markerna fina med omväxlande fält och skog. Men arealen är stor och det står inte rådjur överallt. Vi har ju annat vilt också. Älg, kronhjort och vildsvin till exempel. Sune jagar mest rådjur, någon gång hjort. Även räv, men inte hare. Som rådjursjägare skjuter jag såklart räv. Det är största predatorn på rådjur, som man kan hålla efter alltså. Lodjur och varg kan vi inte påverka, och tyvärr ökar båda. Vargen speciellt, men här längst söderut i området är det lite lugnare. Det är värre en bit norrut, i storskogen. Där släpper man numer inte gärna.
Sune drar i väg ytterligare en bit bort. Långt utom hörhåll i blåsten, men det verkar som att han har hittat något. Annars skulle det inte ha burit i väg så långt, tänker vi och fortsätter kolla gps:en där spåret strax börjar bukta.
Så bekräftar skallindikatorn att jobbet på löpan har gått över i drev. Det är upptag och jakten går. Peter ser nöjd ut.
Långt från händelsernas centrum står vi ändå kvar. Att springa efter är för tidigt. Ett rådjursdrev rör sig snabbt och här är ett erkänt bra ställe, ett generalpass där drevet förr eller senare brukar gå förbi när det kommer ner från höjden strax intill. Dreven brukar gå så. Omväxlande från sänkorna och upp på höjderna, där drevdjuren stannar till och lyssnar efter var de har hunden.
Väntan medan drevet går
Några av de bästa passen är på åsryggarna, men där är det mindre trevligt att stå i blåsten. Att hålla sig i lä känns bättre, och dessutom är det ganska fritt skottfält i den högresta och välgallrade granskogen, med breda luckor mellan stammarna.
Tills vidare står vi bra, och vi är dessutom fler i jaktlaget. Två av Peters kamrater står på pass, och även om Peter som hundförare får röra sig fritt i såten klampar han inte in och stör drevets gång. Blir inte rådjuren varse oss buktar det, men känner de mänsklig vittring eller blir stötta kanske drevet går utom räckhåll och försvinner över berg och backe. Så vi stannar och väntar på att jakten vänder tillbaka eller att någon av de andra passkyttarna får en chans.
Det kan tyckas enkelt att inte göra någonting. Men för att vara orörlig under lång tid när inget händer, och man allteftersom blir kall och börjar huttra i kylan, krävs tålamod. Och en tro på sin hund därute i löpan.
En timme blir två och tiden går. Det börjar kännas som att drevet inte vill tillbaka. Men just som tvivlet kommer krypande hukar sig Peter och pekar bortöver.
– Kolla där, borta vid slykanten.
På avstånd kommer två rådjur skuttande. Get med killing ser det ut som, mellan storskogen mot det oröjda hygget intill. Bockbössans kulpipa i kaliber 6,5 hade varit perfekt, men det går fort och hållet är drygt.
Uppdykande djur
En skymt av hastande skepnader mellan grå trädstammar blir det hela och Peter höjer inte ens sitt vapen.
– Stänkdjur antagligen eller så har de blivit skrämda av något. Sune driver i varje fall i en annan riktning som pejlen visar.
Vi taggar till och de hastigt uppdykande djuren jagar kylan på flykten. Strax därpå ändrar också drevet riktning, och några minuter senare hörs Sunes skall. Jakten kommer närmare och spänningen stiger. Men Peter menar att det kan passera en bit bort, mot en mosse där en annan viltväxel går. Som drevet rör sig verkar det hetare där.
– Jag tror att vi flyttar oss. Vi står bättre borta i mosskanten, säger han.
Med en snabbrusch på knappa hundra meter lämnar vi passet där vi har nött ända sedan släpp. Men komna på plats vinklar drevet tvärt och försvinner bort från oss. Just som det kändes som att vi skulle komma till skott.
Peter gör en besviken grimas, men har inte gett upp hoppet.
– Det var nära! Men står vi kvar kommer det nog tillbaka. Det brukar ju gå över här, mellan mossen och hygget, när jakten är på väg söderut.
Kallt pass
Sune fortsätter att driva, men hundskallen tonar inte längre ut. Tvärtom fortsätter jakten runt omkring oss, och bara de starkaste vindbyarna dränker skallen med sitt brus. Rådjuren ligger dock en bit före hunden, och gör de entré lär de inte höras. Det gäller att speja hela tiden i alla möjliga riktningar.
Vi hoppas på en lyckad avslutning, men strax meddelar en av jaktkamraterna att han har givit upp och tagit sig till samlingsplatsen för att göra upp eld. Hans pass var mindre vindskyddat än vårt och efter tre timmar i snålblåsten var han helt genomkyld och började huttra och tappa fokus.
Inget fel på beslutet, men förutom Peter är det bara en passare kvar i marken, och hur länge han håller ut är osäkert. Chanserna ter sig plötsligt mindre.
– En timme till, sedan får jag försöka få tag på Sune och avsluta. Vi ska inte plåga oss i ovädret, säger Peter och kastar en blick på klockan.
Rådjur i sikte
Att Peter tänker på sina, för dagen mindre lyckligt lottade, kamrater hedrar honom. Men frågan är hur lätt det blir att kalla in Sune, som högst motvilligt lämnar rådjurslöpan när han har fått upp ångan. Och onekligen vore det uppmuntrande för unghunden om han fick driva fram till skott efter ett så fint arbete.
Så vi står kvar och hoppas och tvivlar om vartannat tills drevet ånyo närmar sig och allt händer hastigt.
Fyra rådjur stormar fram ur sluttningens tätskog vid sidan om och drar förbi i hög fart. En get med killing, ett smaldjur samt en bock som ser oss och hastigt kastar om i en annan riktning. Men Peter har ögonen på den andra gruppen som först dök upp och ser inte bocken som passerar förbi på bara tio meter.
Det tycks som att chansen är på väg att försvinna lika snabbt som den dök upp. Men av någon anledning stannar smaldjuret mitt emellan två träd och sekunden därpå dundrar bockbössan till. Hagelkärven tycks dock inte göra någon verkan, för djuret rusar i väg och försvinner tillbaka in i skogen varifrån det kom.
En praktbom skulle definitivt sätta punkt för dagens jakt och nesligt vore det efter lång och tålmodig väntan. Men Peter tyckte att han höll rätt, och ett hundratal meter upp i sluttningen andas vi ut. Djuret ligger dött efter en bra träff, om än hagelhållet var något drygt.
Hur som helst slutar jakten lyckligt och Sune får det beröm som han är värd, när han strax kommer fram och nosar på sitt rådjur.
Att elden flammar när vi kommer till samlingsplatsen gör inte saken sämre. En god stund sitter vi och värmer oss innan det bär hemåt. Trots allt nöjda med vår blåsvädersjakt i rådjursskogen.
