Foto: Jens Gustafsson Våg, måttband, skjutmått och bedömningsunderlag – allt en trofébedömare behöver.
Jakt

Rätt mått för en fin trofé

En trofé kan bli ett fint minne från jakten. Men jagar du även poäng kan det vara bra att veta om det är värt att lämna in trofén för bedömning. Läs om viktiga mätpunkter för de olika djuren.

Intresset för troféer ökar i Sverige. Fler och fler ser möjligheten att förvalta viltet på sina jaktmarker för att försöka få fram större trofédjur. Det sker bland annat genom en riktad avskjutning men även genom att hela tiden försöka spara de kapitala handjuren tills de når den ålder då trofén är som störst. För många jägare är dock inte alltid den största trofén den vackraste. En trofé på väggen är nämligen i förs-ta hand ett jaktminne, och den lilla älgtjuren som sköts efter långt ståndskall för en unghund kan vara mer värd för jägaren än den stora råbocken som fälldes av en slump tio minuter in i bockjakten.

Att kallas för ”troféjägare” kan tyvärr vara ett skällsord. En jägare som vill ta rätt på en trofé och därigenom minnas en rolig eller spännande jakt ska inte nedvärderas. Däremot får självklart aldrig jakten på en trofé åsidosätta andra saker som är grundläggande i svensk jakt. Det är aldrig acceptabelt att frångå etiken eller lagarna för att få nöjet att fälla en stor trofé.

För den som ändå har turen att skjuta ett stort trofédjur och vill veta om det till och med räcker till en trofémedalj gäller att hitta en godkänd trofémätare, som kan ta de rätta måtten. Att med blotta ögat se om en trofé når medalj eller inte är ibland vanskligt, och därför behöver trofémätaren oftast få titta på trofén på nära håll för att avgöra om den är värd att mäta. Det finns dock några mätpunkter som är viktiga för de olika arterna, och därmed kanske det går att själv avgöra om trofén är värd att lämna in för bedömning eller inte. Läs mer om dessa under respektive djur.

Utlägget på ett älghorn ger många poäng.

Älg

Skogens konung får lätt imponerande horn, men trots det krävs det ganska mycket för att de ska nå upp till medaljklass. Älghorn har också den egenheten att de mäts på två olika sätt beroende på om det är en älg med palmata eller cervina horn (skovel- eller stånghorn). Gemensamt för de bägge horntyperna är dock att den vertikala hornlängden, mätt på baksidan av hornet från den översta taggen till den nedersta (eller där störst mått erhålls) samt utlägget (mätt på det bredaste stället vinkelrätt mot skallbenet), ger mycket poäng. Antalet taggar eller taggarnas längd ger dock inte så stor del av den totala poängsumman. 

Skillnaden mellan mätningen av palmata och cervina horn handlar om vilken del av respektive horntyp som premieras. Vad gäller de palmata hornen är det skovelbredden, mätt med måttbandet runt om hornet och sedan halverat, som ger poäng. På det viset tjänar hornet på att ha breda skovlar, men även tjockleken på skovlarna är viktig. För de cervina hornen är det i stället summan av taggarnas omkrets som ger en stor del av poängen. Totalt utgör, normalt, skovelbredden eller taggarnas omkrets ungefär 20–30 procent av den totala poängsumman.

Skogens konung får lätt imponerande horn, men trots det krävs det ganska mycket för att de ska nå upp till medaljklass. 

Vad avgör då om ett horn är att anse som palmat eller cervint? Hornet bedöms efter båda bedömningsgrunderna, och sedan får det den poängsumma som är högst. Vissa horn, som vid en första anblick kan se palmata ut, kommer dock att anses vara cervina eftersom taggarnas grovlek trots allt ger mer poäng än skovelns bredd. Älghorn behöver inte vägas och kan därmed bedömas monterade på sköld, och dessutom ges inte möjlighet för trofébedömaren att ge några bonuspoäng för till exempel skönhet, vilket annars är normalt vid trofébedömning.

Kronhjort

Få troféer är så imponerande som en stor kronhjort. Den som sett en kapital kronhjort på en brunstplats slås omgående av den kraft och stolthet som djuret visar upp, och det speglas även i hornuppsättningen. 

Vad gäller kronhjort är det vanligt att prata om hur många taggar hornet har, vilket ofta syns i allehanda avskjutningsrestriktioner. Taggarnas antal har dock ringa, för att inte säga ingen, betydelse för troféns slutpoäng och är därför också en dålig indikation på djurets ålder. 

För ett kronhjortshorn gäller i stället att stängerna ska vara höga och grova för att de riktigt höga poängen ska uppnås. Ungefär 25 procent av slutpoängen står att finna i stånglängden och ungefär 40 procent av slutpoängen beror på stångens grovlek (mätt både vid rosenkransen, mellan ögon- och mellantagg samt ovanför mellantaggen). Att för kronhjort prata om antalet taggar och därmed mena att en hjort är stor eller liten är direkt missvisande eftersom det inte alls är ovanligt att 12-taggare mäter fler poäng än 16-taggare. 

För kronhjort gäller också olika medaljgränser utifrån var hjorten är skjuten. En skotsk kronhjort bedöms till exempel inte enligt samma gränser som en polsk. För hjortar skjutna i Sverige gäller att vildlevande hjortar från Skåne län har en något lägre bedömningsgräns än vildlevande hjortar från resten av Sverige. Även hägnuppfödda hjortar bedöms enligt den högre bedömningsgränsen.

Dovhjort

Dovhjorten är enligt många det hjortdjur som har den mest imponerande trofén sett till djurets storlek. Det är också det djur, rent trofémässigt, som är absolut svårast att bedöma blott genom att se det. Dovhjortar som lever vilt i Sverige lever långt norr om sitt naturliga utbredningsområde. Det syns bland annat på troféernas storlek, men visas också av att den naturliga dödligheten är mycket högre hos dovhjortar än hos dov-
hindar. Detta beror på den sena brunsten och att djuren inte hinner återhämta den förlorade energin före vintern. Därför är frilevande dovhjortar av guldvalör i Sverige en ynnest att få fälla.

Det beror på att det är många mått som tas på en dovhjorts horn som ger ungefär lika stor del av slutsumman. Det ”räcker” alltså inte att djuret har grova eller långa horn, utan trofén måste ge höga poäng på alla moment för att räcka upp till de ädlare valörerna. Stånglängden, skovelns bredd och skovelns längd samt stångens grovlek mätt på tre ställen ger alla ungefär lika många procent av slutpoängen.

Speciellt för dovhjortens horn är också att trofémätaren har möjlighet att dela ut frikostigt med poängavdrag för troféer som inte ser regelmässiga ut. Till exempel kan kraftiga avdrag ges för otillräckligt utlägg, felaktiga skovlar eller likformighetsfel. Något som riskerar att plocka ner även den grövsta trofén ett steg när medaljen ska delas ut.

Stånglängden på ett rådjurshorn mäts med åtliggande måttband, och för en rådjurstrofé är vikten helt avgörande för bedömningen.

Rådjur

Rådjuret, vårt minsta och vanligaste hjortvilt, är också det vilt där absolut flest medaljtroféer mäts in. I princip alla jaktmarker och delar av Sverige producerar stora råbockar, och det viktigaste för den som vill ägna sig åt jakt efter medaljbockar är att systematiskt höja medelåldern hos bockarna. Gamla bockar får grova horn, och är det något som premieras vid bedömning av rådjurshorn så är det grovleken.

Om en dovhjort är svår att ”snabbedöma” är ett rådjur desto enklare. Bara genom att lägga den kokta, rensade och torkade skallen på en våg går det att någorlunda avgöra vilken medalj den kommer att få. Det beror på att en enormt stor del av slutpoängen, uppåt 80 procent, avgörs av troféns vikt. Väldigt enkelt går det att anta att en trofé som, osågad, väger 450 g kommer att nå brons, 500 g krävs för silver och minst 550 g för guld. Det gäller naturligtvis inte i alla fall, men det ger en ganska god fingervisning.

Gamla bockar får grova horn, och är det något som premieras vid bedömning av rådjurshorn så är det grovleken.

För rådjuren är det oerhört viktigt att mäta in bockar som misstänks nå medalj med hel skalle. Den ”klassiska” rådjurssågningen, där skallbenet kapas genom ögonhålan, brukar tyvärr betyda att en del poäng försvinner från slutbedömningen. Det beror på att ett schablonavdrag om 90 g görs för bockar med hel skalle, medan den bit som sågas bort ofta väger 10–20 g mer än så. Eftersom varje gram ger 0,23 poäng kan 20 g betyda skillnaden mellan två medaljer, eller att trofén inte alls når upp till medalj.

Rådjur mäts enligt två metoder där den ena enbart tar hänsyn till troféns vikt, koefficientmetoden, och den andra, volymmetoden, även tar hänsyn till hornens volym. Vid volymmätning sänks hornen ner i vatten tills de helt täcks, och skallbenet vägs när hornen fortfarande är nedsänkta. Då går det att räkna ut hornens totala volym, varför en mycket exakt bedömning kan göras. För stora medaljbockar är det en regel att hornen även bör volymmätas.

Tilläggspoäng kan delas ut för vildsvinsbetars skönhet, bland annat formen.

Vildsvin

De flesta vildsvinsgaltar som fälls, hur imponerande de än må vara, når aldrig upp till den ålder då betarna mäter medalj. Vissa vildsvin har heller inte rätt anlag, eller så slås betarna av under vildsvinets liv så att en eventuell medaljchans försvinner. Tydligt för vildsvin är att vikten av djuret sällan har någon större koppling till betarnas längd eller bredd, så även en galt på över 150 kg kan ha betar som inte ens kommer i närheten av medaljklass.

För vildsvin är det väldigt viktigt med grova underbetar. Varje millimeter på underbetens bredd, mätt med skjutmått på det bredaste stället, motsvarar 3 poäng. Varje centimeter på underbetens längd motsvarar 1 poäng. Långa och smala betar, som ser vackra och imponerande ut på en sköld, missgynnas därmed i trofébedömningen.

En tumregel för bedömning av vildsvinsbetar är att bredden för underbeten bör vara minst 25 mm om längden är ungefär 20 cm för att en medalj ska komma på tal. För vildsvinsbetar bedöms också skönhe-
ten, både gällande färg och betarnas cirkelrunda form. Avdrag går också att ge, bland annat för otillräcklig slipyta av underbeten eller osymmetriska betar.

Mufflonfår

Vildlevande mufflonfår är få förunnat att få fälla i Sverige, eftersom de bara finns på några enstaka platser. Därför är många av de troféer som bedöms skjutna i hägn, men bedömningen och poänggränserna är detsamma. Mufflonfåret är också intressant utifrån troféperspektiv eftersom det är det enda jaktbara slidhornsdjur som finns vilt i Sverige. Skillnaden mellan hjortdjuren och slidhornsdjuren är att hjortdjuren fäller hornen varje år, medan slidhornsdjurens horn växer hela livet. 

Hornens längd är naturligtvis av stor vikt, men även grovleken. Grovt räknat står längden normalt för ungefär 40 procent av totalpoängen medan grovleken, mätt vid första, andra och tredje tredjedelen, står för ungefär 30 procent. Utlägget är också viktigt, både poängmässigt och för att det ger underlag för att bedöma ”C-index” som avgör om trofén är regelmässig eller ej. C-index är förhållandet mellan utlägget mellan hornspetsarna och det totala utlägget på det bredaste stället. Om värdet dem emellan är under 0,7 är trofén ej arttypisk och kan därmed inte bedömas.

I vissa fall kan hornen för mufflonfår växa åt helt fel håll och hornspetsarna till och med växa in i djurets egen nacke. Sådana felaktiga horn leder ofelbart till att djuret till slut dör. Mufflonfår går att bedöma när de är monterade på platta, och till och med om de bogmonterats, eftersom trofén inte vägs.

Kranier är lätta att mäta men få ger medalj. Här ett bäverkranium som inte höll måttet.

Kranier

Även rovdjurskranier och bäverkranier kan bedömas och därigenom få medalj. Vanligast är att björnar och bävrar bedöms, men även lodjur, varg, räv och grävling går att bedöma. Mätningen för kranium är förhållandevis enkel, då längden, med tänder inräknat, läggs ihop med bredden på det bredaste stället mätt vinkelrätt. Den totala poängsumman avgör sedan vilken medalj som kraniet får. Ingen hänsyn tas till skönhet eller andra egenskaper.