Foto: Kjell-Erik MoseidHundar som markerar fågel väntar tills jägaren kommer fram och står till och med i skottet. Det är så vi vill att ripjakt ska gå till. Hur hunden agerar, och hur pass bra du skjuter, beror på dina egna förberedelser. Det är en helt annan sak hur mycket ripa som finns i området och hur hårt fåglarna trycker.

Ripjakt i alla väder

Majestätiska fjälltoppar och ändlösa vidder i bästa vykortstradition. Eller dimma, vind, nederbörd och noll sikt. Fjället har många ansikten. Och ripan är lika omväxlande som vädret. Men hur är jakten vid olika förhållanden?

Fjället visar sig från sin bästa sida. Det är klart väder, frostnätter och ganska gott om fågel som trycker för en överdrivet ivrig setter. Att kunna jaga i t-tröja och få stoppa goretex-jackan längst ner i ryggsäcken hör inte till vanligheterna i fjällvärlden. Men oj, så skönt det är när man får chansen.

Några veckor senare måste vi vända oss bort i de värsta kastbyarna. Det blir nästan lite för mycket natur, och det enda tecknet på ripa är en fjäder som sitter kvar i nätet efter förra jakten. Men riporna finns ju här uppe någonstans. Eller har de grävt ner sig? Har de kanske flytt sin kos och överlåtit fjällvärlden till en jägare som inte förstår bättre?

På fjället är inget hugget i sten. Här kommer ändå några generella kommentarer vad gäller ripans beteende vid olika väderförhållanden: 

På hösten kan det torka upp så pass under dagen att hundarna kan ha svårt att få vittring av ripan. Om man börjar jakten tidigt på morgonen medan daggen ligger kvar kan man njuta av en lång rast mitt på dagen, för att sedan fortsätta jaga på kvällen. 

1. Lika orolig som vädret

Ripor är rastlösa och osäkra i oroligt väder, och mer medgörliga och sorglösa i lugna omgivningar. Även i strålande vackert väder kan de ana att ett lågtryck är på väg, och då blir de oroliga. Morgonen därpå kan förklaringen komma i form av nederbörd eller blåst.

2. Spak i fint väder

Stabilt, fint väder gör ripan spak och får eventuella flockar att dela upp sig. Under varma, vindstilla dagar trycker dalripan hårt, och hunden kan ha problem att få vittring av den. Då är uppsprångsjaktens gamla knep att gå tvärs igenom kärren mest effektivt. Vackert väder kan därför vara bra jaktväder, särskilt om det blåser lite.

Ripan har en tendens att flocka sig. Den är lätt, och det är en svår jakt. Här syns också hur viktigt det är med markeringstäcke om man jagar med hund.

3. Tål mycket vind

Det ska blåsa ganska mycket innan ripor flyttar sig. Vid riktigt hård vind brukar de lägga sig på läsidan, men de kan också sitta där det blåser allra värst. Glöm inte bort att de kan hitta skydd för vinden även mellan uppstickande stenar, vegetation och små terrängformationer.

4. Blåser bort

När vinden flåsar riporna i baken, blir de lätta i stjärten. 

5. Tryckande regn

Riporna trycker bra, och det är goda vittringsförhållanden för hunden om det inte regnar för mycket.

På vintern är det viktigt att komma ihåg att skidor med stålkant låter väldigt mycket på skare eller hård snö.

6. ”Fryser fast”

När det blir så kallt som 10–20 minusgrader är riporna ”snälla”, såvida det inte blåser för mycket. 

7. Fint väder drar upp

Ripan drar sig gärna uppåt i terrängen när vackert väder är på ingång.

8. Upp i dimman

Ripan vill gärna följa dimman inåt fjället. De uppträder i större flockar och trycker dåligt. Fåglarna sitter därmed högt och är svåra.

Man kommer ganska långt om man tänker på ripans primärbehov: mat och kamouflage. Och så trycker de oftast bäst på hösten. Då finns det mycket ungfågel som inte har någon erfarenhet av varken bössa eller hund.

9. Neutral till tidig snö

Om det är snö ända ner i videkärret i mitten av september kan man i stort sett hitta ripor på de vanliga platserna. Men i takt med att fåglarna blir allt vitare söker de också upp snön. Tänk kamouflage. Bruna ripor har ingenstans att gömma sig om det är vitt överallt. Är de däremot vita föredrar de snö framför barmark.

10. Oväder drar ner

Oväder och snö kan få fjällripan att dra sig ända ner i björkskogen under en period, tillsammans med dalripan. Om snön är torr och blåser bort från bergknallarna drar sig fjällripan gärna upp på höjden igen. Tänk på mattillgången. När barmarken göms i snö måste fågeln längre ner i terrängen för att hitta mat. Och där stannar den tills markerna högre upp åter har något att bjuda på.

Ripor i snögropar

Särskilt under kalla perioder, vid hård vind eller kraftiga snöfall, kan både dalripan och fjällripan gräva ner sig i snön för att spara energi. Eller så låter de sig själva bli översnöade för att få skydd mot extrema väderförhållanden. För detta behövs ett visst snödjup, så groparna finns oftast på läsidorna. Hela flockar kan gräva ner sig, men det vanligaste är från enstaka individer upp till fem, sex ripor på samma ställe. 

I rätt ljus kan man se knappt skönjbara skuggor från förhöjningar i snön över sådana gropar, och det finns ofta flera i samma område. Erfarenhetsmässigt är soldis bästa ljuset.

Groparna är som regel tomma, fåglarna har redan flugit sin väg. Men när de väl ligger där får man lön för mödan. För en jägare med hund är fågel i en snögrop ingen större utmaning. Hunden har inga problem med att hitta fåglarna, men de luktar mindre än om de hade legat uppe på marken. Hunden har därför lätt för att gå för nära inpå, och skrämma upp fåglarna innan jägaren har kommit i position.

Fåglar i snögropar brukar trycka hårt, och alla fåglar lyfter som regel samtidigt. Var därför försiktig med att gå ända fram till en hund om du misstänker att den står för fågel i en snögrop. Utnyttja allt du kan om ljudlös förflyttning när du närmar dig. Gå med jämna rörelser och stanna inte upp. Och var beredd med bössan, för plötsligt yr det av snö och fågel runt öronen på dig. Är du bara redo, så är skotten relativt enkla även om det går fort. 

Kjell-Erik Moseid
Fler artiklar

Ripor i snögropar

Särskilt under kalla perioder, vid hård vind eller kraftiga snöfall, kan både dalripan och fjällripan gräva ner sig i snön för att spara energi. Eller så låter de sig själva bli översnöade för att få skydd mot extrema väderförhållanden. För detta behövs ett visst snödjup, så groparna finns oftast på läsidorna. Hela flockar kan gräva ner sig, men det vanligaste är från enstaka individer upp till fem, sex ripor på samma ställe. 

I rätt ljus kan man se knappt skönjbara skuggor från förhöjningar i snön över sådana gropar, och det finns ofta flera i samma område. Erfarenhetsmässigt är soldis bästa ljuset.

Groparna är som regel tomma, fåglarna har redan flugit sin väg. Men när de väl ligger där får man lön för mödan. För en jägare med hund är fågel i en snögrop ingen större utmaning. Hunden har inga problem med att hitta fåglarna, men de luktar mindre än om de hade legat uppe på marken. Hunden har därför lätt för att gå för nära inpå, och skrämma upp fåglarna innan jägaren har kommit i position.

Fåglar i snögropar brukar trycka hårt, och alla fåglar lyfter som regel samtidigt. Var därför försiktig med att gå ända fram till en hund om du misstänker att den står för fågel i en snögrop. Utnyttja allt du kan om ljudlös förflyttning när du närmar dig. Gå med jämna rörelser och stanna inte upp. Och var beredd med bössan, för plötsligt yr det av snö och fågel runt öronen på dig. Är du bara redo, så är skotten relativt enkla även om det går fort.