Under våren spelar orrarna intensivt, det är då som orrleken äger rum och kulminerar under den så kallade ”hönveckan”. Under ett par hektiska veckor i april och maj besöker hönorna lekplatsen för att para sig med de stridslystna orrtupparna, som spelar högljutt ute på någon myr eller annan öppen plats. När leken är avklarad skingras fåglarna och orrtupparna lever i ensamhet under sommarmånaderna då ruggningen tar vid. Men när senhösten nalkas börjar orrtupparna återigen samlas en liten stund i gryningen för att ”träningsspela”, vilket den intresserade jägaren kan dra nytta av.
Lär man sig markerna väl och är uppe före solens uppgång kan man höra orrtuppens välbekanta kuttrande läte, samt det karaktäristiska blåsljudet som låter långt under spelets agerande.
Karl-Erik Vesterberg, mest känd som upphovsmannen till Lulesnaran, är en passionerad jägare som har lärt sig konsten att locka spelorre.
– Det är en fantastisk syn när de kommer och slår ned i något träd på morgonen, säger han och ställer sig till rätta i sitt gömsle i kanten av ett skogshygge.
Orrtupparna som spelar vid en lekplats hävdar alla var sitt revir, vilket man som jägare nyttjar när orren vill försvara sig mot en artfrände genom att härma orrtuppens utmanande blåsljud.
– Vindstilla morgnar har man bästa förutsättningar för att locka på orre, gärna när det börjar bli kallt och frosten lägger sig på marken, säger Karl-Erik och laddar sin Lakelanderstudsare i kaliber 6,5×55.
Vet var orrarna håller till
Det gäller att förbereda sig väl innan jakten kan ta vid. Som gammal fångstman har Karl-Erik färdats i decennier över jaktmarken under alla årstider och lärt sig var djuren har sin gång. Han har kartlagt orrarnas spelplatser och vet var de håller till.
Det är lättast att hitta dem under våren, då spelen håller på under många timmar både i gryning och i skymning. På hösten återkommer främst de gamla orrtupparna till dessa platser, medan de yngre återfinns långt bort från stora lekplatser. Ofta spelar de yngre tupparna ensamma eller i små grupper sittande i en trädtopp ute på en myr eller på ett kalhygge med fröträd som har lämnats kvar. Om jägaren känner till marken väl finns det ofta flera bra spelplatser att alternera mellan.
”Vindstilla morgnar har man bästa förutsättningar för att locka på orre, gärna när det börjar bli kallt och frosten lägger sig på marken.”
En bit in i november finns det statistiskt sett fler äldre fåglar som har överlevt hösten än yngre. Liksom vid vinterjakt efter orrtupp gäller det även vid spelplatserna att tänka sig för vid beskattningen. Under tidig höst är det främst räntan som skjuts, men ju längre in på säsongen man kommer desto större risk att kapitalet beskattas. Karl-Erik är noga med att inte skjuta mängder med fågel.
– Jag vet inte hur många rävar jag har fångat sedan jag började med snarorna. Men ur ett viltvårdsperspektiv har jag inget dåligt samvete om jag skjuter några spelorrar på hösten, säger han med glimten i ögat.
Bulvaner fört extra dragningskraft
För att förstärka dragningskraften använder sig Karl-Erik ibland av orrbulvaner, som firas upp i något lämpligt träd. Egentligen behöver man dem inte, men det kan vara bra att styra orrarna i rätt riktning.
Här gäller det att hålla koll på vilka favoritträd som orrarna väljer. De som slår för bulvanerna väljer ofta att sätta sig i ett träd intill eller i trädet där bulvanen är placerad.
Gömslet byggs strategiskt och väl kamouflerat, men ändå så att jägaren har en god överblick och kan skjuta lugna skott. Beroende på hur terrängen ser ut kan antingen hagel- eller kulvapen användas. Vid kulskytte gäller det att vapnet är väl inskjutet på det tänkta avståndet, samt att ett bra stöd för vapnet kan användas från gömslet.
– Mitt vapen är inskjutet mitt i prick på 100 meter och senast jag sköt så höll jag tre skott inom en gammal femkrona, säger Karl-Erik innan han börjar blåsa högt efter orrarna.
Skott i arla morgonstund
Under natten har det fallit nysnö. Det är minus sju grader och den stigande solen börjar sakta färga himlen rosa när ljudet av en orre, som svarar på Karl-Eriks lock, hörs.
– Nu ska du få se. Snart kommer de, viskar jägaren tyst och fortsätter sina lockläten.
Plötsligt viner det till i luften ovanför oss. Två granna orrtuppar flyger in och sätter sig i en asp 170 meter bort.
– Det är för långt för att skjuta, och onödigt att chansa. Jag ska locka. Då brukar de komma närmare, förklarar Karl-Erik och blåser allt vad han orkar.
En av orrarna sträcker hals och svarar irriterat på jägarens lock. En stund senare flaxar orrtuppen till och kommer på snabba vingar flygande rakt mot oss, och slår såg ner i den tall som Karl-Erik ofta skjuter fåglarna i.
”Avståndet är ungefär 70 meter och jägaren gör sig snabbt redo. Han tar stöd för sin 6,5×55 mot sitt medhavda benstöd och så kommer knallen som rungar kraftigt genom den arla morgonen. Orrtuppen faller rakt ner för den stora frötallen, samtidigt som den andra tuppen i aspen skrämt kastar sig i väg.”
Avståndet är ungefär 70 meter och jägaren gör sig snabbt redo. Han tar stöd för sin 6,5×55 mot sitt medhavda benstöd och så kommer knallen som rungar kraftigt genom den arla morgonen. Orrtuppen faller rakt ner för den stora frötallen, samtidigt som den andra tuppen i aspen skrämt kastar sig i väg.
– Det var bra, men också skönt att inte fågeln slog ut vingarna och seglade i väg. Då blir det alltid besvärligt att hitta den. Om det ändå händer brukar min granne och kompis Susanne Öhman komma med sina fågelhundar och leta reda på fåglarna åt mig. Hon har hjälpt mig jättemycket, vilket jag är enormt tacksam för. Alla som jagar fågel på det här viset ska ha tillgång till en apportör, säger Karl-Erik.
Det dröjer emellertid inte lång stund förrän nästa flock med orrar ger sig till känna. Orrarna är ofta punktliga. Tidiga morgnar är bäst, men det händer även att spelorrarna kommer sent på eftermiddagen.
Karl-Erik får en chans till och den tar han väl vara på innan han packar ihop sina saker. Lockjakt på orre är en trevlig jaktform. Det gäller att vara förberedd, morgonpigg och klä sig riktigt varmt, då stillasittandet gör en frusen jägare till dålig skytt.
När Karl-Erik har tagit reda på köttet stoppar han upp fåglarna. Vissa individer blir till verklighetsnära bulvaner, men många säljer han på marknader och liknande.
