Illustration: Shutterstock
Jakt

Så ska jaktmotståndet tacklas

I Sverige har vi en lång tradition av tyst diplomati inom jaktens område. Trots historiska skillnader mellan de båda jaktförbunden har man oftast kunnat slå varandra en signal när så har varit nödvändigt. I England, där jakten har varit hårt opinionsutsatt i decennier, har man nu tröttnat och gått ett steg till. Landsbygdsorganisationerna har skapat ett synligt, utåtriktat samarbete – Aim to Sustain – som ger både opinionseffekter och andra fördelar.

Det är svårt att jämföra Storbritannien med Sverige. Engelsmännen är så många fler och snart sagt allt de tar i blir en industri. Antalet organisationer är därför många. Folkmängden innebär också att varje liten jaktlig verksamhet har flera tusen utövare. Att det kan vara en fördel har man kunnat se det senaste halvåret.

Richard Negus, Shooting Times.

I projektet Aim to Sustain har nio av de största landsbygdsorganisationerna krokat arm för att driva vissa frågor gemensamt. Målet är att bättre nå ut med jaktfrågorna i både debatt och politik.

Fördelen med ett samarbete av det här slaget är att ingen av organisationerna behöver göra avkall på sin själ eller sina intresseområden. Man väljer ut vissa frågor och sedan kretsar samarbetet kring dem. Den samlade kraften ska alltså göra det möjligt att effektivt driva frågor som är viktiga för jakten och därmed landsbygden.

Richard Negus, kolumnist i det brittiska skytte- och jaktmagasinet Shooting Times, berättar att det egentligen är en av motståndarorganisationerna, en militant anti-jaktrörelse kallad Wild Justice, som har varit den tändande gnistan.

– Tack vare alla gånger som de har gått till domstol, för att försvåra eller förbjuda jakt och viltförvaltning, har organisationerna varit tvungna att hjälpas åt för att svara upp mot beskyllningar och påståenden. Man har haft ett informellt samarbete. På senare tid har fler och fler av oss undrat varför olika jakt- och landsbygdsorganisationer sysslar med samma frågor, fast var och en från sitt håll. Det ger ett spretigt intryck utåt och det är ett slöseri med våra resurser. Medlemspengarna kan användas på ett bättre sätt, säger han och fortsätter:

– I Aim to Sustain formaliseras samarbetet och det ger muskler att kraftsamla och fokusera på frågor som är särskilt opinionsutsatta. Då ökar vi chansen för att vinna dem.

Samordning ger ökad kunskap

Tim Bonner – som är generalsekreterare i en av Storbritanniens största landsbygdsorganisationer, Countryside Alliance, CA – berättar i en intervju i Shooting Times att arbetet drivs längs tre övergripande linjer: standarder för jaktligt utövande (till exempel en jaktetisk policy), forskning och opinionsbildande arbete. Och att det främst är opinionseffekten som blir bättre med samarbetet.

Alla berörda organisationer har olika erfarenheter och kunskaper, men CA har ett särskilt ansvar att samordna kunskaperna och se till att de fördelas mellan organisationerna. Varje organisation blir då vassare på att tala om helheter och samband och inte bara om sin syn i olika frågor. 

En särskild poäng med detta är att man i samordningen upptäcker när det saknas kunskap. Här kan den vetenskapliga organisationen Game and Wildlife Conservation Trust, GWCT, som också är med i samarbetet, rycka in och generera ny kunskap för att hjälpa frågorna framåt. GWCT kvalitetssäkrar budskapen, så att det som sägs utåt alltid är korrekt. På så sätt får man en hög trovärdighet också gentemot politiker och tjänstemän.

I själva samarbetet väger de olika organisationernas röst lika tungt, oavsett antal medlemmar. Något som Tim Bonner på CA betraktar som en framgångsfaktor för projektet.

Finessen med Aim to Sustain är alltså i korthet att man gemensamt kan ägna sig åt att förklara och försvara jakten. Här står den allmänna opinionen i fokus, eftersom det finns mycket som talar för att den avgör vad som finns på politikernas agenda.

I Storbritannien har ett första opinionsområde blivit jakten på utsatt fågel. I Sverige skulle en motsvarighet kunna vara rovdjurspolitiken. Om beslutsfattare och media förstår att en viss verksamhet har stor betydelse för många medborgare är det mycket svårare att acceptera snabba eller populistiska förslag för att hindra den. Eller, som ordföranden för de brittiska viltmästarna Liam Bell säger i Shooting Times:

– Det här är ett samarbete som involverar hela den brittiska landsbygden – och den talar med en röst!

Olika agendor

Och vid åtminstone tre tillfällen sedan i somras har landsbygdsorganisationerna lyckats vinna över Wild Justice i rättsliga frågor som rör just jaktförbud eller -begränsningar. Tanken går osökt till vårt land och hanteringen av rovdjursfrågorna, där våra olika organisationer syns kämpa hårt – var och en enligt sin agenda.

I Sverige har en negativ attityd mot jakt krupit in i delar av myndighetsutövandet. Samma sak har hänt också i övriga europeiska länder. Det är allt oftare svårt att få rätt i frågor som ligger nära en negativ opinion. Trots att vi argumenterar sakligt, möts vi inte sällan av beslut som strider mot beprövad kunskap. Tydligast märks detta i dag i licens- och skyddsjaktfrågor på varg och lodjur. Men flera områden av jakten har drabbats av inskränkningar eller ökad kontroll. 

Den tydliga snedvridningen av debatt och beslut har lett till en viss uppgivenhet i jägarleden. Det är lätt att svära och knyta näven i byxfickan. Men kanske går det att göra något? Kan vi arbeta effektivare? Skulle det kunna vara ett första steg att våra jaktorganisationer spetsade den tysta diplomatin med lite gemensam synlighet?

I Jakt & Jägare 3/2022 berättar Torbjörn Larsson, ordförande i den europeiska jägarfederationen FACE, att jakten är hårt ansatt även i de övriga europeiska länderna. Ett av motdragen har varit ett utvecklingsarbete inom FACE som har syftat till ett ökat samarbete mellan medlemsländerna. Det har man gjort för att bättre kunna möta upp mot jaktmotståndarna, som, enligt Larsson, är mycket duktiga på opinionsarbete. De har därför också fått mer inflytande över både myndigheter och tjänstemän. Ett exempel på opinionsutsatta frågor som Torbjörn Larsson nämner är vargjakten.

Själva vet vi att just de stora rovdjuren är en av ödesfrågorna för oss svenska jägare. En annan aktuell fråga är fjälljakten, som snart kan vara förlorad för all framtid.

Det finns flera skäl att kämpa för jägarens sätt (och rätt) att bruka naturen. Två av dem väger lite extra tungt. Det främsta är att det ekologiska samspelet behöver oss i skogen. En natur utan jakt blir inte bra, varken för djur eller människa. Om vi skärskådar frågan, kan man säga att vi faktiskt aldrig har haft så goda hållbarhetsargument för jakten som i dag. Och vi har fått argumenten från oväntat håll: miljörörelsen. Därifrån hörs rop på lokalproducerad mat och hållbart brukande. Vi står för allt det. Jakten erbjuder sunda livsmedel och en långsiktigt hållbar förvaltning av naturresurserna. Och vem kan på allvar hävda att vantar av plast är bättre än mina gamla bäverskinnsvantar?

Tickande bomb

Det andra argumentet är svårare: Vi förvaltar en tradition. Sådana är kulturellt betingade och lite klurigare att försvara. Det är inte fullt så enkelt som att säga till en jaktkritiker att vår tradition att jaga är ett viktigt samhällsfenomen. 

Om vi däremot tar vägen via till exempel folkhälsan, finns det tydliga forskningsresultat som pekar på att jägare har färre hälsoproblem än många andra grupper. Kan vi bjuda in icke-jägare till vår gemenskap har vi därmed inte bara verkat för en tradition, utan vi skapar också ett långsiktigt hållbarare samhälle med friskare medborgare. Då är traditionen plötsligt både viktig och enkel att försvara.

Om vi tittar närmare på förvaltningen av de stora rovdjuren kan vi bland annat konstatera att det växande antalet varg-
revir sannolikt är en tickande bomb för både människa, vilt och därmed långsiktig hållbarhet. Riskerna är stora, inte bara för jakthundar och får. Om bytesdjuren blir för få är det en tidsfråga innan vi får se allvarliga tillbud. Våra myndigheter har också konsekvent bortsett från de delar av art- och habitatdirektivet som talar om socioekonomiska förhållanden eller trygghet. 

Genetiken och påståenden om att vargen är en hotad art har prioriterats, på bekostnad av just förhållandena för dem som ska leva med varg runt knuten. Här hade en långsiktig, samlad kommunikationsinsats sannolikt kunnat öppna dörrar till en bredare förståelse för problematiken.

Det är alltså inte otänkbart att jägare, fritidsfiskare och till exempel naturbrukare i samarbete skulle innebära en starkare och tydligare röst i frågor som rör oss alla. I Sverige är naturintresset brett. Nästan en miljon medborgare är också organiserade i någon landsbygdsorganisation. Vi jägare är ungefär 300 000, om man räknar jaktkortslösarna. Vi är medlemmar i två stora och en mindre jaktorganisation, det vill säga Jägarnas Riksförbund, Svenska Jägareförbundet och Föreningen Sveriges Jägare. Något tydligt samarbete mellan alla dessa utövare syns dock inte. Varför?

Sveriges jägarorganisationer

Svenska Jägareförbundet, SJF, bildades redan 1830. Initiativtagarna ville främja god jakt-, vilt- och naturvård. Under samma sekel bildades också ett flertal andra jaktliga organisationer. År 1855 hördes för första gången tankar om att slå samman dem till ett stort förbund. När lagen om ”rätt till jakt” trädde i kraft 1938, stod så det samlade SJF redo att axla manteln. Man fick det så kallade allmänna uppdraget. Det innebar att man av staten fick i uppdrag att leda jakten och viltvården i landet. Man kan lite vanvördigt säga att SJF blev Sveriges jakt- och viltvårdsmonopol.

Jägarnas Riksförbund, JRF, grundades 1938. Initiativtagaren Harald Fröding såg framför sig att framtida beslut inom jaktens område skulle missgynna mindre eller marklösa jägare. I andra änden befarade han att de riktigt stora markägarna, tillsammans med SJF, skulle få bestämmanderätt över den svenska jakten. JRF startades med andra ord som en slags frihetlig motreaktion mot en bestämmande ”överhet”. Organisationskulturer kan sitta hårt i väggarna, och det kan vara en förklaring till varför vi inte så ofta ser de båda förbunden på samma barrikad.

Slutligen har vi nykomlingen Föreningen Sveriges Jägare, FSJ. Föreningen bildades sommaren 2021 med avsikten att vara ett komplement till SJF och JRF. Utöver de direkta jaktfrågorna vill man bland annat bygga ”bredare broar mellan stad och landsbygd” och driva frågor som är avgörande för alla jägare. Man vill bevara jaktlig tradition till kommande generationer. På föreningens webbplats finns inga formuleringar som antyder något missnöje med de andra jaktorganisationerna.

Om nu britterna tycker att det är en god idé att samarbeta kring ett knippe jakt- och landsbygdsfrågor kan man åter fråga sig om det inte också i vårt land skulle finnas skäl att göra det. Vi har ju konstaterat försämringar på den svenska jaktkartan. Sämre villkor för jakt drabbar på sikt både näringsliv och landsbygd.

Vi frågade förbunden

Solveig Larsson, Jägarnas Riksförbundbund.

Jakt & Jägare har frågat de tre jaktorganisationerna hur de ser på möjligheten till ett mer tydligt samarbete i viktiga frågor.

Solveig Larsson, ordförande i Jägarnas Riksförbund, menar att det brittiska initiativet är intressant, men också att det inte är så aktuellt i Sverige.

– Det är bra för demokratin att vi har olika sätt att arbeta och att det syns att vi har olika åsikter i olika frågor. Det sker ju ett utbyte mellan förbunden, men det är informellt och det fungerar bra.

Som ett exempel på en fråga där ett sådant utbyte sker nämner Solveig det allmänna uppdraget. Kring det sker ett löpande utbyte av information och sedan jobbar man vidare med frågan i de respektive organisationerna.

– Vi kan så klart alltid bli bättre! Jag är ändå glad att vi inte har det som i England, där man måste gå samman i en stor organisation för att föra frågorna framåt. Jag är tveksam till att ett liknande samarbete i Sverige skulle göra mer nytta. Målen kan ändå vara desamma, men det är också viktigt i en demokrati att olikheterna syns. Ju fler åsikter som förs fram, desto bättre för demokratin.

Solveig menar också att det är bra att vi i Sverige inte behöver använda medlemmarnas pengar till att förhandla med andra förbund eller föreningar. Hon är tveksam till att ett öppet samarbete i vissa frågor skulle nå längre.

– Jag har stor respekt för att vi är olika och jag är också glad för att vi har en bra samverkan. Det syns inte så mycket utåt, men det sker hela tiden. Vår svenska modell är smidigare, men allting kan som sagt alltid göras bättre!

Kompletterar varandra

Peter Eriksson, ordförande i Svenska Jägareförbundet, har en liknande uppfattning:

Peter Eriksson, Svenska Jägareförbundet.

– Aim to Sustain fungerar nog bättre i England än i Sverige. Vi är inte så många organisationer här i Sverige och de vi har kompletterar varandra väl.

Peter uttrycker att jägarkåren i Sverige är duktig på att samarbeta inbördes. På frågan om inte ett synligare samarbete i vissa frågor skulle kunna visa att vi är många som är överens, menar Peter att det redan finns en dialog mellan organisationerna och att detta sätt att arbeta hittills har varit framgångsrikt.

– Man glömmer ju lätt bort att räkna framgångarna. EU föreslog till exempel regelbundna hälsoundersökningar för att få fortsätta jaga. Det avstyrde vi. EU-kommissionen ville också förbjuda jakt på tio procent av EU:s yta. Det lyckades vi styra bort i samarbete med andra jaktorganisationer i Europa, säger han och fortsätter:

– Detta är exempel på hur vi kompletterar varandra. Vi jobbar lite olika, men med gemensamma mål når vi fram oftare än vad som kanske syns utåt.

Informell dialog

Thomas Ekberg, Föreningen Sveriges Jägare.

Thomas Ekberg, ordförande i Föreningen Sveriges Jägare, menar precis som Solveig Larsson och Peter Eriksson att jaktorganisationerna ofta har gemensamma mål och att det är bra att bearbeta jaktfrågorna från flera håll.

– Men jag tycker ändå att det finns två sidor av samarbetsmyntet. Informell dialog mellan organisationerna är jättebra, en sådan har vi, men frågan är om det räcker i dagens medielandskap. När det gäller de riktigt heta potatisarna vore det nog också bra att visa en tydlig sammanhållning utåt.

– Om man är flera organisationer som tillsammans står bakom till exempel innehållet i en skrivelse till en myndighet, så tror jag att det går att få ett klart större tryck på beslutsfattarna. Både politiker och media behöver se att vi är många. Det kan till och med bli enklare att få positivare bevakning av en fråga om det syns. I Sverige behöver vi kanske inte bilda en paraplyorganisation som i England, men helt klart skulle vi nog vinna på att synas tillsammans i frågor som är avgörande för oss jägare, säger Thomas.