Skogsjägarens slitvarg

– Passa fingrarna!

Hastigt drog jag åt mig handen. Dreverns morrande markering tillsammans med uppmaningen framkallade en reflexmässig reträtt. Att av välmening klappa om drevertiken Bella var tydligen inte rådligt. Korgen i kyffet under köksbänken var hennes territorium. Hennes och ingen annans. I synnerhet efter en lång dags jakt där krafterna spänts. Då ville hon vara i fred, stoppa nosen inunder sig och sluta ögonen. 

Episoden på 1960-talet var min första kontakt med en drever. Det var bara att finna sig, fast man som pojke ville klappa. Rasen var vid denna tid känd för sitt stundom kärva sinnelag. Men i sanningens namn gällde det fler jaktraser än drever. Ingen nämnd, ingen glömd.

Sedan dess har mycket hänt med våra jakthundar och vad gäller drevern har den gått från klarhet till klarhet. Visserligen ingen spikrak väg mot stjärnorna och den smolk som i bägaren har uppstått har väl närmast berott på rasens popularitet. Många jägare har velat ha en drever och många har velat sälja. 

Allt för många ibland, för vilka det hela blev en business där osunda genvägar frestade. Nog sagt om det. Dagens drever är på rätt väg och rasklubben jobbar för att aveln ska hålla hög standard. 

Svensk drever

Vår svenska drever har vid det här laget nått kultstatus på samma sätt som hamiltonstövare, jämthund eller för den sakens skull en gammal Husqvarna-hagelbössa. För svensk är drevern, om än blodet var brokig från början. Det är ju så raser kommer till.

Drevern avlades fram i Sverige, med tyska/österrikiska dachsbracke, vilka i sin tur härstammar från korsningar av tax (dachs) och stövare (bracke) som i mitten av 1800-talet formade denna nya ras i Centraleuropa. Dachsbracke registerades första gången i Svenska Kennelklubben, SKK, 1913. 

1941 arrangerades det första drevprovet för tax och drever då intresset för rådjursjakt ökade i takt med stammarnas utbredning. De flesta drivande hundar var vid denna tid högbenta stövare, vilket med avseende på rådjur var mindre lyckat. Visserligen fanns drevtaxar, men mest var taxen grythund då. Behov fanns för en kortbent och inte för snabb rådjursdrivare. 

Dachsbracke-klubben startades 1944 och tre år senare, 1947, ändrades namnet till Svenska Dreverklubben. Det skulle dock gå sex år till innan drevern, 1953, erkändes som ras av SKK.

Gott rykte

Drevern har ett grundmurat gott rykte. En robust hund med stor jaktlust i litet format som när det begav sig fanns i nära nog vart och vartannat jägarhem i Sverige. Speciellt i skogsdistrikten där terrängen ställer krav på styrka och uthållighet. Trots korta ben tar sig en drever fram i tuff terräng och även i snö innan täcket blir för djupt. Skallet har vanligen bra hörbarhet vilket hjälper både drevdjur och jägare att hålla reda på jycken. Förmågan att hitta och resa vilt är mycket god, den är spårnoga och håller lagom drevhastighet. Tuff och tålig klarar den strapatsrik jakt under flera dagar i sträck. Ömma och blödande tassar, som kan ödelägga jakten, är ovanligt bland drevrarna.

Men drevern driver inte bara rådjur. Allround är adelsmärket om man nu ska svänga sig med en sådan term om en ras som enligt standard är mer robust än ädel. Fördelen med en hund som utöver klövdjur som rådjur och hjort även sätter fart på vilt med tass är uppenbar. Jakt-
säsongen blir såväl lång som varierad med dagar i fält som ger träning och resultat. Vissa rycker även in på älgjakten när skyttet har gått snett, drevern gör också nytta i spårlinan vid andra eftersök. Viltolyckor inte minst. Med rätt träning blir den en ypperlig spårhund och rasklubben har ett helt program för viltspår med möjlighet till championat.

Skillnad mellan norr och söder

Emellertid ses en skillnad mellan syd och norr. I områden med starka rådjursstammar står detta vilt först på programmet. I trakter med svagare råpopulationer, hare och räv. Inbitna stövarjägare måhända fnyser, men faktum är att den spårnoga drevern kan producera angenäma drev där Jösse inte stressas utan så smått skuttar runt. Och räven, som för en skarpsprungen stövare söker sig genaste vägen till grytet, kan för en drever uppträda tryggare och med buktande finter försöka lura sin förföljare. En betydligt trevligare jakt, enligt många. 

En del drevrar blir rena harhundar varav vissa placerar sig på rasklubben mästerskap för viltet, Har-SM. Ibland framförs nyttan av att jaga in på hare, även om det senare blir rådjursjakt. Klarar hunden Jösses svårbemästrade löpa blir rådjur enkelt, är tanken.

I jaktlust har drevern få konkurrenter och känt är problem med så kallade jakt-
idioter, förföljande viltet över socknarna. Beteendet har dessbättre minskat väsentligt med mer kontaktbenägna hundar. En egenskap som det ställs krav på vid jaktprov. Hur som helst trivs drevern bäst när den får jaga och jaga mycket. Förhållandevis långlivad är det inte sällsynt med tioåringar som går för full maskin.

Jämn ras

Jaktanlagen är av bästa sort och rasen är jämn. Att köpa en drever är ett säkert kort, även om valpköp naturligtvis alltid ska tänkas igenom. Det rör sig inte om en jaktmaskin, även om tillnamnet ibland används. 

Vargens utbredning har tyvärr inneburit förändringar till det sämre. Nyregistreringen av valpar är lägre än under toppåren och i hårt drabbade trakter har jägare givit upp jakten. Under den så kallade rådjursexplosionen på 1990-talet registrerades över
2 000 valpar per år. Den yngre generationen jägare är dock tuffa. För dem som har växt upp med vargen som ett inslag i markerna, utgör rovdjuret ingen förändring och man låter sig inte hindras i sin jakt. 

Trots att drevern och andra drivande raser har minskat finns efterfrågan och stundtals kan det vara svårt att få tag i en valp. Men med lite tålamod blir man inte utan. De flesta uppfödare är måna om att valparna ska komma till seriösa jägarhem.

Det allt mildare klimatet gynnar rådjuren och med starka stammar kan jakten med drivande hund få en renässans. Efter några år med stöthundar vill man tillbaka till det gamla eller uppleva något helt nytt. Rådjursjakt med drever är ett kulturarv att slå vakt om. Eller för den skull jakten på hjort, räv eller hare. Allround var det.