Snön dalar sakta ner. Fluffiga lappvantar svävande mot skogens golv. Gläntans vita täcke lyser stämningsfullt upp novemberdunklet. Men med temperatur runt nollan lär vintern dröja. Om det ens blir någon. Snö blir snart slask och så är det barmark igen. Åtminstone här i den sydligare delen av landet. Fina förutsättningar för rådjursjakt alltså. Minus någon dag med skarpt före. Och så blåsten förstås som kommer tätare numera och lägger sordin på drevskallen.
Villkoren har ändrats. Förr levde rådjuren på sparlåga och efter en extra kärv vinter hämtade sig inte stammen på flera år. Längesedan känns det som, om än någon snörik repris minner om forna förhållanden.
– Se upp på passen, gubbar! Tusse har fått nåt på bena …
Anropet piggar upp
Radioanropet piggar upp. Taxen Tusse är en säker rådjursdrivare. Spårnoga och tätskallig pinnar han på i lagom rådjurstakt. I går fällde vi en grann bock efter ett timslångt drev. Hornlös, vilket på sätt och vis kändes fel. På bockjakten kunde det ha varit en trofé, men att freda bockarna under hundjakten känns också fel. Ingen av oss är någon troféjägare och bockar finns det fler av. Men på andra marker sparas de till pürschen. Synsätten är olika. Somliga vill smyga i det tysta medan andra uppskattar musiken i skogen.
Jag följer med på Astron. Det digitala spåret som ritar slalomslingor på åsens krön. Så brukar jakten gå tills drevdjuren efter några vändor tröttnar och bryter ut nerför backarna för ett varv eller två i lägre terräng. Såvitt inte Olle, hundföraren, kommer till skott innan dess. Men han låter väl drevet gå en stund först. Musiken i skogen som sagt.
Envetna skall
Så ropar Olle igen:
– Nu får ni vara med därnere, det går mot granskogen till …
”Voff, vaff!”
Uppe i slänten ger sig Tusse tillkänna med envetna skall. Långt hörs de i stillheten. Och granskogen låter bra, där står vi. Frågan är var i granskogen som jakten kommer ner. Här i gläntan, närmare de öppna fälten eller möjligtvis i bäckravinen åt andra hållet? Alternativen är flera men sist vi jagade följde drevet bäcken och fortsatte mot en granplantering.
Vi chansar på ravinen och springer dit. Drevdjuren kan ligga ett stycke före hunden. De gör sina ryck och står sedan och lyssnar och väntar inför ett nytt ryck eller buktande kringelkrok. I planteringen kan det snirkla runt länge och väl och vart det sedan bär vet man inte.
”Viff, vaff!”
Tusse hörs närmare och plötsligt skymtar något förbi. Get med killing kommer flängande efter krönet på andra sidan ravinen i skydd av yviga grenar. Vi hinner inte med, men så vinklar de ner i sänkan och två killingar blir synliga i släptåg. Hållet är dock för långt trots att trion stannar när de har kommit upp och står med bredsidan till helt öppet. Med kula hade killingen vid sidan kunnat fällas, men inte med hagel. Så de fortsätter in i granplanteringen utan att något skott har avlossats. Hageljakt är hageljakt.
Säkerheten främst
I vissa lägen önskar man sig ett kulvapen. Men reglementet äger väl sin riktighet då passkyttarna har en viss frihet att röra sig med jakten. Säkerheten främst. Några kör med tungstensplugg i ena pipan för längre räckvidd. Men står flera djur intill varandra som de nyss gjorde är hagel uteslutet oavsett typ.
”Voff, voff!”
Tusse drar förbi med nosen i löpan, två minuter efter. Snart kommer han i kapp, drevdjuren står i tätningen och väntar. Det hörs på skallen. Ettrigare låter det när dansen går runt och vi återvänder till gläntan som möjligtvis är ett bättre pass om jakten går tillbaka.
Förr eller senare vänder viltet tillbaka med en utbrytning. Och inte alltid rådjur. Vid ett tillfälle gruffade en grupp vildsvin i väg och en annan gång några hjortar. Kronviltet ökar här och vissa jaktlag kombinerar hjort och rådjur. Med kulvapen, då. En annan slags jakt.
Paus kring elden
Efter några bukter fortsätter drevet uppför åsen, men inte ända upp. En passkytt i backen får läge och hagelsalvan ljungar över skogen.
– Nisse här … fick en killing här vid pass tre.
– Finemang, då bryter vi för rast så kanske vi hinner en såte i eftermiddag, ropar jaktledaren tillbaka.
Så strålar vi samman och gör upp eld, grillar korv, dricker kaffe, äter smörgås, resonerar om jakt och hundar och bössor och ammunition, och innan sista slurken kaffe har det börjar skymma över skogen. Någon mer såte blir det inte. Dagen har förflutit i lagom långsam takt. Som rådjursjakt med drivande hund ska vara.
2. Petit basset griffon vendéen kom till svenska jaktmarker på 1970-talet. Den är den vanligaste rasen bland de franska bassetvarianterna.
3. Efter drever är tax rådjursjägarens favoritras. Den finns i tre hårlag: långhår, korthår och strävhår. Strävhår dominerar i jakten följt av korthår som här på bilden.
4. Första oktober börjar rådjursjakten med drivande hund och fortsätter till sista januari.
5. Härstammande från tyska dachbrachen anses drevern så svensk den kan bli. Vanligaste rasen för rådjursjakt.
6. Långsamt är relativt, men jämfört med större hundar driver kortbenta raser som basset artésien normand i ett lugnare tempo.
7. Basset fauve de bretagne är senaste rasen som med framgång etablerat sig i svenska rådjursmarker. En vackert vetefärgad fransos påminnande om en stor strävhårig tax.
Foto: Per Lindberg
Vi frågade sex rådjursdjägare om deras hundval – läs vad de svarade.
