Mattias Gustafsson stänger av motorn, strålkastarna slocknar och allt blir sotsvart. Vi sitter tysta en stund, ett slags förberedelse. En minut går och så öppnar vi dörrarna, mjukt och försiktigt. Med ännu större varsamhet mildras klicket när de stängs. Under den tysta minuten har ögonen hunnit vänja sig. Det är inte nattsvart. Jag ser stjärnor ovanför det öppna gärdet mellan träden, och månljuset lyckas kasta synliga skuggor genom skogen.
Bättre förutsättningar än så här, när det gäller skjutljus den här delen av dygnet, får man inte. Å andra sidan har den vind som var svag för en stund sedan nästan helt slutat dra. Vi ser, men vildsvinet hör.
Med låg röst lägger Mattias upp planen.
– Vi måste chansa och ta vägen rakt över gärdet, över spången, sista biten genom planteringen och fram till kullen. Patrik, du tar min vänstra sida, Peter, du tar höger. Är grisen framme måste vi vara helt tysta, när vi når krönet har vi bara fyrtio meter till majsen.
Automatisk ritual
Vi nickar. Och kollar än en gång att inget hänger löst. Ett skrammel från kolv mot kniv kan räcka för att avslöja oss. Patrik och Mattias känner varandra väl, den här ritualen sker automatiskt. De blir klara och börjar gå samtidigt, utan fler ord.
Men i bilen på väg hit var rösterna höga och skratten många. Vi pratade om jakter som varit och dem som kommer. Ja, och så om Mattias dubbla inställning till vildsvinen.
– Fantastiskt roligt vilt att jaga och väldigt gott att äta. Men i spannmålen vill jag helst inte ha dem. Förra säsongen hade jag lite för stora skador. Och när vintern ser ut så här, ja då måste skyddsjakten börja rekordtidigt, sa han och svepte ut med handen mot mörkret utanför bilfönstret.
Vi är i slutet av mars månad. Det är fortfarande en bit kvar tills den egentliga växtsäsongen börjar. Alltså inte tid för egentlig och akut skyddsjakt. Men med en vinter helt utan tjäle, med knappt någon snö alls och bara sporadiska minusgrader, lär föryngringen fungera bland vildsvinen. Det kan öka problemen längre fram.
– Jag såg redan för en månad sedan att grisen börjat böka i vallar och vägkanter, efter kvickrot antagligen. Och höstsådden har inte heller fått vara i fred. Så här års brukar jag inte jaga, det har helt enkelt inte behövts. Men man måste anpassa sig till förutsättningarna, precis som vildsvinen gör.
Lantbrukaren Mattias, precis som Patrik Svensson, är egentligen inte inbiten vak- eller åteljägare. I stället jagar de vildsvin med en tydlig taktik. Mattias håller noga koll på vildsvinens rörelser under de nattliga fodersöken på jord som odlas eller ska odlas. Nya skador, nya lämningar, innebär möjligheter.
– Har grisar varit på besök en natt, ja då är chansen ganska stor att de kommer tillbaka natten efter, så har jag tid och möjlighet riggar jag en tillfällig åtelplats i närheten, säger Mattias strax innan motorn stängs av och tystnaden lägger sig.
Försiktiga steg
Det får ta tid att gå över gärdet. Då och då stannar båda två. De lyssnar, lyfter studsarna och fokuserar blickarna genom kikarsiktena. Något bylsigt svart ett par hundra meter bort gör att vi står stilla i flera minuter. Nej, det där är en skugga, eller kanske en härva av fjolårsgräs.
– Det är bättre att lägga tid på att vara försiktig nu, i stället för att få vänta länge i stillhet vid åteln, viskar Patrik så tyst att det knappt hörs.
Åtel, ja, men inte en konventionell åtel med spridare, timer och tunna. Mattias har lagt ut majs en liten bit ifrån där han sett att vildsvinen bökat alldeles nyligen. Med stor sannolikhet är platsen vald med omsorg. Lagom avstånd, rätt skjutvinkel och skydd för att underlätta ansmygningen. Allt för att göra jakten effektiv.
Det tar tio minuter att korsa gärdet, trots att det bara är ett par hundra meter. Sista biten måste vi igenom en tät plantering med kanske tjugoåriga granar. Mattias har bitvis röjt en väg, men det var i dagsljus. Nu, med bara månen och stjärnorna som hjälpmedel, tvekar han.
– Jag har missat stigen. Vi får chansa, väser han.
Han säger något mer, men det hör jag inte. Sekunden senare tränger han sig igenom och är borta. Ljudet av kläder och vapen mot grangrenar blir, i det här läget, nästan chockartat högt. Patrik följer efter och låter lika mycket. När jag ska igenom nästan skäms jag. Oj, det där kan skrämma bort vilket vilt som helst för all framtid.
Vi står vid foten av en låg kulle, kanske är den milt rundade toppen tre meter ovanför oss. Mattias smyger först, Patrik efter och sedan jag. På rad lägger vi oss försiktigt till rätta på en bit flatberg och mossa. Den svaga sluttningen framför kullen dalar ner mot en ensam, stor gran, och där bakom är en smal tarm av det öppna gärdet innan en annan plantering tar vid. En bra plats. Skaplig överblick och stabilt kulfång, en studsarkula kommer att stanna i jord som vi utan problem ser härifrån.
Läser av området och väntar
I en minut ligger vi helt stilla och lyssnar. De båda jägarna läser av den öppna plätten runt granen genom ljuskänslig optik. Först efter det formas skjutstöd. Patrik tar av sig jackan och viker ihop den, Mattias vilar studsarens framstock mot en rulle liggunderlag han haft under armen.
Nu är det vänta som gäller. Gör dig mentalt beredd på en halvtimme i taget, tänker jag.
Just då, mindre än tre minuter efter att vi lagt oss ner, hörs de där ljuden som talar ett mycket tydligt språk. Man kan lyssna koncentrerat på svaga enstaka ljud i natten, fokusera på och analysera verkliga eller inbillade små ljud, för att ta reda på om det är vildsvin i farten. Men när man verkligen hör, ja då råder ingen tvekan, visst är det gris på väg.
De båda jägarna vid min sida är vana. Det blir inga ryckiga rörelser, inga skrapande anläggningar mot berget, inga handfasta knuffar eller onödiga ord, ingen ökad andhämtning, ingen rusande puls. Ändå känns det i luften att vi alla vänder hundraprocentig fokus mot de där ljuden. Nej, här blir inte väntan lång. Det blir ingen väntan alls.
En flod av mörka kroppar
De kommer med språng. I den sena kvällens mörker, trots att månen gör vad den kan, ser det ut som om en ojämn, suddig ström av mörka kroppar svämmar fram på ena sidan av den stora granen. Och rörelsen stannar inte upp, kropparna börjar röra sig i cirklar, åttor och sextondelar på den yta där Mattias kastat ut det lockande fodret ur en hink. Han har spridit majsen medvetet över en större yta för att, om det som nu kommer en flock vildsvin, få grisarna att just sprida ut sig och därmed erbjuda säkra skott.
Efter en liten stund hör jag svaga ljud. Patrik och Mattias mumlar. Den enes ansvar är vänstra flanken, den andre koncentrerar sig åt höger.
Nu blir det till att vänta. På rätt läge. Men den här typen av väntan är knappast tråkig.
Yngre svin
Det är definitivt en flock yngre svin. Ingen av de åtta kropparna skvallrar om en eller flera fullvuxna grisar. Dessutom är beteendet, bråkandet, nästan tjattrandet, om enstaka majskorn typiskt för årsgrisar. En av dem ser mindre ut, men ingen är rejält stor.
– Alla är bruna. Första rätta läget tar vi, hör jag svagt, svagt från Mattias.
Men att plocka fram ett perfekt läge är inte så enkelt som det låter. Ljuset är svagt, vildsvinen rör sig nästan konstant, de stannar bara upp några sekunder för att nappa åt sig lite majs, en framkropp som är stilla ena sekunden får fart nästa.
Vi har hundar i bilen, hundar som fungerar riktigt bra till ett eventuellt eftersök. Dessutom är ett par telefonnummer inlagda i mobilen, till riktiga eftersöksjägare. Men det vill man undvika i det längsta. Bättre då att vänta tills läget kommer, det där tveklösa läget som knappt går att beskriva i ord.
Jag vet inte vem av dem som skjuter först. I min kikare ser jag en av kropparna där nere falla innan jag hör ljudet av smällen. Tumult utbryter i flocken av unga vildsvin, och Mattias, eller är det Patrik, får en chans bara sekunden efter det första skottet. In-
nan jag kan se ytterligare en gris ligga smäller det igen.
Fem sekunder, tre chanser, tre skott.
Det hårda slamret när nya patroner matas fram övergår i fullkomlig tystnad. Vart de grisar som flytt tagit vägen vet jag inte. Det är så stilla, helt stilla, tills en röst bryter in, ord som uttalas med normal röst men låter som höga rop efter jaktens försiktiga, milda tystnad.
– Jag ser två ligga. Men den tredje måste ha fallit bakom en av tuvorna, säger Patrik samtidigt som han, precis som Mattias, håller blicken genom siktet och tummen på säkringen.
I en minut ligger de beredda. En påskjuten gris kan plötsligt resa sig och vara borta, om kulan inte tagit där den ska. Men allt förblir stilla.
– Vi går fram, Patrik, säger Mattias som för att uppmana sin vän att gå först och vara beredd.
Dags för eftersök
Med första steget tänder Patrik den lampa han hela tiden haft släckt på studsaren. Nu handlar det om eftersök, om dödsök, om att snabbt kunna förkorta skadat vilts lidande. Ljuset från lampan gör allt det säkrare och effektivare.
– Det är tre! Allt lugnt, alla ligger.
Det behövs inga fångskott. Tre unga svin, just dem som jaktförordningen tillåter så här års, ligger stilla inom en radie av knappt tio meter.
– Inte ofta man får två chanser under en vakjakt som den här. Att det blev tre är egentligen märkvärdigt, säger Patrik med ett väldigt brett leende.
Jakten, från det att bilen tystnade tills skotten föll, tog inte mycket mer än en halvtimme. Men det var en halvtimme full av koncentration och spänning. Nu, efteråt, kommer avslappningen, glädjen över framgången, och, inte minst viktigt, känslan av att få jaga med pålitliga, goda vänner.
– Det sägs att åteljakt och vakjakt är ensamt och tråkigt. Om man jagar som vi gör är det tvärtom. Det här är väl en social jaktform, säger Patrik.
– Ja, om inte annat så lär vi tvingas vara sociala en stund i slaktboden efter det här, säger Mattias och skrattar.
