Vårdat kronvilt i sagans land

Värmlands stam av kronvilt växer. På Gylleby vvo:s marker i mellersta Fryksdalen kom de första, en hind med kalv invandrande för 20 år sedan. Förra hösten räknade jaktlaget 64 djur under brusten.

Ett långsträckt moln svävar över dalen. Ett bylte av dimma som likt en vit sjöorm frigjort sig och stigit upp från vattnet nedanför. Det är sjöröken från Fryken. Lövens långa sjö, i Selma Lagerlöfs berättelser, vars outgrundliga djup bara sagans fantasi kunde förtälja. Men det var länge sedan och modern teknik har mätt över hundra meter till bottnen. Det blir mycket vatten som fryser sent, och innan isen lägger sig kondenseras Frykens andedräkt till frost. 

Utan att en enda snöflinga har fallit tindrar således dalens sluttningar vita i det svaga gryningsljuset. En praktfullt vintrig stämning när Gylleby vvo samlas till jakt på kronhjort och rå. Främst är det väl hjortarna som lockar. Ett relativt nytt vilt här i Fryksdalen, strax norr om Selma Lagerlöfs Mårbacka, där lagmedlemmen Bengt Persson har sitt viltrika hemman.

– Visst finns det vilt. Älg och rå sen gammalt och så kronviltet som har blivit en karaktärsart för trakten. De första, en hind med kalv, kom en vinter för 20 år sedan. De höll sig runt gården så jag började stödutfodra och för varje år blev de fler. I höstas räknade vi in 64 djur på fälten häromkring. Brunsten i september är ett skådespel och stundtals går det hett till. Är hjortarna jämnstarka blir det strid på liv och död, och en kapital blev faktiskt ihjälstångad för några år sedan. Jag tog vara på hornen. Vänta ska du få se. 

Kapital kapitulation. Pia Ehrencrona-Jonsson visar hornet från en hjort som brunsten tog. Kampen mellan två jämnstarka djur pågick tills den ene drog sig undan och stupade för gott i kanten av fältet. 

Mäktig trofé

Bengt knallar in i mangårdsbyggnaden och kommer snart ut med en mäktig hornkrona som jaktlaget beundrar. Visst har de sett trofén förut, och även andra imponerande horn, men så här inför dagens jakt blir det en extra aptitretare. En kapital är ju fortfarande lovlig inom kronskötselområdet och flera har synts till i omgivningarna sista tiden. Så sent som i går när en grann herre löpte förbi över fältet alldeles bakom gården. Så det blir lottning om pass och snabb utställning. 

Över bergen i öst börjar det redan ljusna. 

”Är hjortarna jämnstarka blir det strid på liv och död, och en kapital blev faktiskt ihjälstångad för några år sedan. Jag tog vara på hornen. Vänta ska du få se.” 

Laget har hundar att välja på och det är jaktledaren Johan Berglunds strävhåriga tax Blixten som får förtroende. En sjuårig hanhund som har gått bra i höst och vallat ett flertal djur till skott. Medan jycken riggas berättar Johan lite mer om markerna och jaktlaget. 

– Vi är ett lagom gäng, runt 20 gubbar på dryga tusen hektar som ingår i skötselområdet. Området bildades för ett tiotal år sedan och sträcker sig österut över skogen ända till Ena och Klarälvdalen. Stammen har ökat sakta men säkert och för det mesta skjuter vi fullt. I dag har vi fem hjortar varav en är kapital, sju hindar och tio kalvar. Och så jagar vi älg också, men det är en annan historia. Nu gäller hjort och kanske något rå om det faller sig. 

Markerna bäst för smådrivare

Johan släpper i kanten av Lillberget, vid Katterudsskogen. På den småbrutna kuperade marken hålls såtarna lite mindre. Inte holmjakt direkt, men lagom för en timme eller två så att man lätt kan börja om på något nytt ställe. Vid upptag och jakt kan det förstås bli längre. Enligt Johan brukar drevdjuren bukta bra. 

– Markerna här passar bäst för smådrivare. Snabbsprungna, långbenta hundar skrämmer lätt i väg hjortarna, som flyr över berg och backe. Även om stammen är relativt stark är inte tätheten densamma som i Mälardalen och södra Sverige. Det krävs ett ordentligt sök för att leta reda på djuren och sedan ett lugnt drevsätt så att de håller sig kvar i såten. 

Smygjakt på hjort där jägaren ensam går ut förekommer också här i Värmland, men det är mindre vanligt. Mycket av jakten på större vilt sker på olika typer av samfälligheter där jaktlaget är en institution. Det har utvecklats och finslipats av den i regionen dominerande älgjaktens regleringar och krav.

Nästan spårsnö. Frostlagret växer till under dagen och täcker marken som en vit matta. 

Omväxlande landskap

Blixten släpps, men en stund stannar han upp inför markens vittringar och läten. Och så står han en stund och pejlar av omgivningen innan de korta taxbenen pinnar i väg inåt skogens dunkel. Så är det hela i gång och allt eftersom hunden söker av terrängen följer vi sakta efter. 

Landskapet växlar här nere i dalen. Gammal kulturmark som följer Frykens kant som en ljus bård i det dova barrskogshavet omkring. Tegar och dungar, buskage och planteringar, åsar och hagmark bildar en viltvänlig mosaik som är tacksam att jaga i. Man vet ungefär var djuren håller till och var de säkra passen ligger. Men hjortarna går även på skogen, långt upp över höjderna som tidigare var älgarnas egen domän. Då och då dyker de upp på älgjakten, gäckande och lite mystiska. Ett nytt vilt i en ny tid där även vildsvinen nu räknas till Fryksdalens fauna.

”Vi skjuter gris också, om de dyker upp. Men ofta står de bara och trycker och flyttar sig inte gärna för en liten tax. säger Johan medan han håller ögonen på pejlen.” 

– Vi skjuter gris också, om de dyker upp. Men ofta står de bara och trycker och flyttar sig inte gärna för en liten tax. säger Johan medan han håller ögonen på pejlen. 

Vi följer spåret. Sjuårige strävhårstaxen Blixten pinnar på inåt såten. Kanske sticker redan hjortvittringen i nosen. 

Blixten får upp ett spår

Blixten har dragit i väg, och det verkar som att han har kommit något på spåren. Det går runt i en plantering och efter en halvtimmes trixande fram och åter hörs ett gällt upptag från tätningen. Jakten går och Johan menar att den kan komma mot på oss där vi står. 

– Jag tror att vi håller oss här. Drevet brukar gå förbi i gipen mellan storskogen och hygget här. 

Strax står det klart att den gode jaktledaren kan sina marker. Något skymtar till. En ensam råget, vilken emellertid kastar i väg åt annat håll. Blixten hänger i med ett spännande drev där en av passkyttarna nästan kommer till skott. Nära skjuter dock varken hare, rå eller hjort och när drevet börjar gå hackigt med allt längre tappter genskjuter Johan och kopplar upp. Första såten går tom.

Tillbaka på gården

Tillbaka på gården funderar gubbarna över var hjortarna håller hus. Lillberget brukar ju inte svika. Men i dag tycktes det tomt sånär som på den ensamma geten. Och trots allt är det hjort som står på önskelistan. Gärna den stora som är kvar på licensen. Men hur länge vet man inte. Fler jaktlag är ute i dag och snart nog kan kvoten vara fylld.

– Visst vore det kul med en kapital. Men det får gärna komma något annat också, bara det är hjort, skrattar hemmansägaren Bengt Persson, som har fixat i en värmande brasa medan jaktkamraterna stod på pass. 

Bengt som har andra bestyr är inte med i skogen, men servar som passopp på gården mellan halmbalar och jordbruksmaskiner. Med ägorna centralt belägna i jaktmarken är han engagerad och viltvården ligger honom lika varmt om hjärtat som jakten. 

”Som jägare vill jag ge något tillbaka till naturen. En hjortstam som den här är en tillgång för hela bygden.”

– Som jägare vill jag ge något tillbaka till naturen. En hjortstam som den här är en tillgång för hela bygden. Det tänker jag varje gång de visar sig på fälten eller flyktar förbi i skogen. Visst finns det andra uppfattningar, hur de repar granbark och ställer till. Men inget är gratis och som markägare gläds jag åt de ståtliga djur som vi har fått hit.

Bengt och de andra i laget månar om viltet. Må vara utfodring, saltstenar, predatordecimering eller rent personliga uppoffringar. Att viltvården sköts av jägarkåren är inte så självklart för gemene man. Att se en älg eller hjort är kul, men utan viltvårdens mångskiftande insatser skulle sådana möten vara mer sällsynta. 

En råget tvärnitar i gläntan och kastar sekunden därpå tillbaka in i tätningen. 

Nytt drev

Vi tuggar i oss det sista av grillkorven och ställer ut för ett nytt drev. I andra änden av marken nu, vid Agensbyn som Johan kallar såten. Frostlagret har växt till under dagen och lagt ett tjockt gnistrande täcke över hela skogen. Granplaneringarnas yviga grenverk ser nästan Disneyaktigt overkliga ut och marken ligger vit som om det vore spårsnö. Och rent praktiskt är det spårsnö. Medan Blixten drar i väg traskar Johan runt lite och kollar av. Agensbyn är ett säkert tillhåll för hjorten, och strax hittas intressanta avtryck. 

– De här kan inte vara gamla, marken är ju helt tinad, viskar han och sätter sig på huk för att granska två legor inne bland smågranarna. 

Ytterligare en bit fram i terrängen hittas klövavtryck och spillning, och förhoppningen om att få en hjort på benen stiger. De kan inte vara långt undan. 

Förvandlas till eftersök

Plötsligt skriker taxen i med ett ettrigt upptag, bara ett bösshåll undan i tätningen. Vi står stilla på helspänn och hör brak och knak från ett eller flera större djur som sätter fart. Men jakten går ifrån oss bort över berget, och efter bara några minuter hörs en knall från passkedjan. Någon har fått läge och skickat på en smäll. Johan skiner upp. 

”De här kan inte vara gamla, marken är ju helt tinad.”

– Då ska du se att det stöp något. Det gick fort minsann, kommenterar han och avvaktar meddelande över radion.

Och meddelandet kommer, men budskapet är ett annat än förväntat. Djuret, en liten hjort, är påskjutet och har gått undan. Hux flux har laget ett eftersök och Johan samlar till rådslag vid närmaste väg. Det blir omplacering av några pass och Blixten, som en passkytt lyckas koppla upp, sätts på långa spårlinan. 

Som det verkar är djuret kvar i såten och har möjligtvis gått i sårlega. Så långt är förutsättningarna goda att reda ut situationen. En stund senare börjar Johan spåra tillsammans med en kamrat som går skjutberedd bredvid. Och snart hittas blodspår och även legan. 

– Mycket blod. Det verkar vara en ganska bra träff, trots allt. Den går nog inte så långt, menar Johan med Blixten stretande framför sig. 

Lennart Olsson sätter punkt för eftersöket med ett välriktat skott från tornet vid pass 70. Börje Nyström i bakgrunden och Johan Berglund med taxen Blixten assisterar. 

Glädjande besked

Men djuret, som har känt av eftersökspatrullen, har rest sig och går undan. Spårningen fortsätter genom tätningar och sly, där spårlinan ömsom släpps och plockas upp när Johan kutar runt och Blixten under grenverk, ris och nedfallna stammar. Passlinjen närmar sig dock och efter ytterligare några hundra ljungar en studsar-
knall från ett av passen. Och strax därpå ytterligare ett skott. Någon har fått chansen att sätta punkt för eftersöket och snart vet vi besked. 

– Lennart, vid tornet här. Pass 70, alltså. Jag fick allt omkull den. En fjoling, såvitt jag kan se. 

”Lennart, vid tornet här. Pass 70, alltså. Jag fick allt omkull den. En fjoling, såvitt jag kan se.”

Beskedet gläder. Anspänningen, och den osäkerhetskänsla som alltid infinner sig när ett påskjutet djur går undan, släpper och ersätts av en tillfredställelse att eftersöket fungerade enligt instruktionsboken. Framme vid hjorten klappar Johan om Blixten som får beröm och så tar man itu med urtagning och transport ner till gården där Bengt Persson och kompani möter upp. 

Så är ytterligare en lyckad jakt tillända efter Frykens kant. I sanning ett sagans land en frostfull dag som denna. Man kan bara undra vad Selma Lagerlöf hade sagt om hon hade fått uppleva hjortarna på sitt gods. Kanske Nils Holgersson rent av hade fått rida på en ståtlig kronhjort i stället för en gås. 

Populationer på vandring

Kronviltet i Värmland och Dalsland intar en viss särställning. I delar av landskapen har det länge funnits hjort efter rymlingar och utplanteringar. Bland annat på Halle- och Hunneberg, med landets nordligaste stam fram till 1800-talet då arten trängdes tillbaka till Skåne.

Skillnaden mot andra trakter är inslaget norska djur. Det är känt att hjortar kan vandra långt, och norsk kronhjort har fällts ända nere i Östergötland. Närmare gränsen är dock invandringen regelbunden och har med norska stammens expansion ökat. Man kan alltså förmoda att det i området förekommer en speciell genetisk bredd.

Norska kronviltet har sitt kärnområde på västlandet där golfströmmen ger ett milt klimat. Norska jägare på besök i norra Klarälvdalen, vars stam härrör från norsk invandring, menar att hjortarna är större i kroppen än på norska kusten. 

Samma observationer har gjorts i det norska inlandet och i nordkanten av utbredningsområdet. Det tycks som en selektion sker där större individer bättre klarar kärvare inlandsklimat.

Årlig avskjutning

Så här många kronvilt har fällts i Sverige de senaste jaktåren.

2016/2017: 8 420
2017/2018: 10 549
2018/2019: 11 267
2019/2020: 10 552
2020/2021: 7 522

Källa: Viltdata

Fler artiklar

Populationer på vandring

Kronviltet i Värmland och Dalsland intar en viss särställning. I delar av landskapen har det länge funnits hjort efter rymlingar och utplanteringar. Bland annat på Halle- och Hunneberg, med landets nordligaste stam fram till 1800-talet då arten trängdes tillbaka till Skåne.

Skillnaden mot andra trakter är inslaget norska djur. Det är känt att hjortar kan vandra långt, och norsk kronhjort har fällts ända nere i Östergötland. Närmare gränsen är dock invandringen regelbunden och har med norska stammens expansion ökat. Man kan alltså förmoda att det i området förekommer en speciell genetisk bredd.

Norska kronviltet har sitt kärnområde på västlandet där golfströmmen ger ett milt klimat. Norska jägare på besök i norra Klarälvdalen, vars stam härrör från norsk invandring, menar att hjortarna är större i kroppen än på norska kusten. 

Samma observationer har gjorts i det norska inlandet och i nordkanten av utbredningsområdet. Det tycks som en selektion sker där större individer bättre klarar kärvare inlandsklimat.

Årlig avskjutning

Så här många kronvilt har fällts i Sverige de senaste jaktåren.

2016/2017: 8 420
2017/2018: 10 549
2018/2019: 11 267
2019/2020: 10 552
2020/2021: 7 522

Källa: Viltdata