Angelica ser överraskande pigg ut när vi strålar samman i terrängen för några timmars bockpürsch en åsktung eftermiddag i augusti. Med tanke på nattens vildsvinsjakt som avslutades först frampå småtimmarna hade jag väntat mig en sömndrucken och slö jägare. Men inte Angelica. När det gäller jakt är hon som vanligt alert och på hugget.
– Ha, ha, kanske det. Men jag stöp rakt i säng och har sovit några timmar. Sovit gott för jakten gick bra med en fin gylta till slut, skrattar hon och rasslar ner några patroner i studsarens magasin.
Vildsvin nattetid och bock på dagen. När höstsäsongen drar i gång är det fullt ös för Angelica Åhlfeldt som har skogen som ett andra hem. Allt sedan barnsben då hon med sin jakttokige far som läromästare fick en sporrande introduktion.
– Det stämmer. Fast nu är jag nog mer jakttokig än han, säger de där hemma. Men utan farsan hade det inte blivit något. Han lärde mig allt om djurens spår och skogens alla tecken som var spännande för en liten vetgirig parvel. Vi jagar fortfarande tillsammans och har en duktig jämthundstik ihop, säger Angelica och avrundar sitt pyssel med utrustningen och är redo att smyga ut.
“Hoppas att det inte kommer hit”
En slingrande traktorväg tar oss in i sensommargrönskan. Det är tyst och luften står stilla. Krasande grus under kängorna skulle höras långt en dag som denna, men dessbättre dämpas stegen av grästorven som täcker vägen som en grön heltäckningsmatta. Kvalmigt är det. Snart klibbar svetten och flugor och fän anfäktar oss. Ettriga som de brukar vara vid åska.
– Hoppas att det inte kommer hit, viskar Angelica och kikar mot några mörka moln vid horisonten.
– Jag tror att vi ska smyga bort till jakttornet nu. På andra sidan slåttervallen, säger hon och pekar.
Jag nickar och följer tyst efter. Ska vi komma någon bock inpå livet får vi hålla låg profil. Sista biten fram hukar vi i en sänka bakom höga tuvor.
Tämligen säkra på att vi har tagit oss fram osedda klättrar vi upp i jakttornet. Vallen ser lovande ut med återväxt av klöver och örter i kanten mot skogen, där en liten å rinner fram under alarna i ravinen nedanför. Angelica lägger studsaren på räcket och spanar. Här har hon kommit till skott förut och menar att vi ska hålla ögonen på gipen i hörnet ett hundratal meter bort, där en passage genom alridån leder över från vallen bredvid.
“Vargreviren har satt sina spår”
– De kommer på banken över ån. Så brukar de följa kanten häråt eller ta av åt höger. Hur vinden ligger spelar in. Men i dag är det vilket som. Går det rakt mot tornet är det säkrast att komma till skott innan det blir för nära och man kanske röjer sig, menar Angelica.
Med erfarenhet från tidigare jakter vet hon vad som gäller. Markerna runt Degerfors och barndomshemmet i Åtorp är viltrika. Förr fanns även älg, men stammen har gått kraftigt tillbaka.
– Vargreviren har satt sina spår. Numera jagar jag mest älg på andra ställen och försöker hinna med någon resa till Norrland där problemet är mindre. Men råbock finns, för att inte tala om vildsvin! Faktiskt blir det mest grisjakt numera och säsongen är lång, berättar Angelica medan vi fortsatt spanar och hoppas på en pürschbock. Kanske där borta i gipen.
Men allt är stilla, som ett lugn före stormen och molnen närmar sig. Kanske har bockarna sökt skydd. Lagt sig någonstans varslade av instinkt. Inte ens syrsorna låter längre. De som så enträget brukar svirra den här tiden på året.
“Hundjakt är favoriten”
Så jag tar en sipp från termosmuggen och spinner vidare på vårt samtal.
Vildsvin låter spännande. Hur fastnade du för den jakten?
Angelica skiner upp. Ämnet tycks engagera.
– Jag fick tag i en hund. En posavski gonic, en tik. Hon är åtta år nu och min bästa jaktkamrat. Att det var en bra hund spred sig snabbt och det kommer inbjudningar från olika jaktmarker, så vi skulle kunna åka runt och jaga på heltid.
Jagar du bara med hund på vildsvin?
– Oftast, om det är tillåtet att släppa. Men i natt var det smygjakt i havren. Man anpassar sig efter jakttabellen. Men hundjakt är favoriten. Får man grisarna på benen blir det action.
Varför posavski gonic?
– Jag utgick från mitt eget jaktlags behov och fick klart för mig att rasen var erkänt bra på vildsvin. Så jag letade upp de två kennlar som fanns och en av dem hade en valp som blev min. Det ångrar jag inte. Det är en fantastisk jakthund och gosegris hemma som alltid vill vara med. Hon är underbar.
Hur jagade du in henne?
– Mycket jakttid och det klassiska med uppmuntran för att locka fram vad som redan fanns. Jaktlust, näsa, dådkraft … och så jobbar jag med spårning, lydnad och hägnträning. Hunden får inte vara för het på ståndet eller om drevdjuren möter upp. Då kan det bli skador.
Hur jagar Daisy?
– Hon brukar söka i ringar på 200–400 meter tills hon hittar spår till daglegan. Ofta är det stånd i upptaget, men det går även loss och då skalldriver hon. En bra grishund ska klara både och.
Mitt i småpratet tar Angelica en titt i kikarsiktet. Bortåt alridån riktar hon studsaren och justerar förstoringen. Hon har upptäckt något och sitter tyst framåtlutad och följer kanten av ravinen mot ån. Är det bock på gång nu?
– Nej, en dov är det. Kom upp bakom buskarna vid eken där … jag såg inte först, säger Angelica som har fått lite puls.
Händelsen piggar upp och jaktsnacket avklingar. Nu gäller det att fokusera. En bock kan flykta förbi lika snabbt som doven. Allt som oftast blir det så, att chansen kommer som en snigel och försvinner som en blixt.
“Bara att anpassa sig till väder och vind”
Blixt, ja. Bortåt molnsjoken söderut lyser det plötsligt till. Bländande vitt. Kanske är det helt enkelt så att någon chans inte kommer. Kanske är det dags att bryta och fortsätta en annan dag, funderar jag just som ytterligare en blixt sekundsnabbt lyser upp himlavalvet som grenverket på ett träd.
– Det där ska vi inte sitta och vänta på. Lika bra att vi drar oss. Då hinner vi pürscha tillbaka, säger Angelica som om hon hade läst mina tankar.
Efter en stund är vi åter på den slingrande traktorvägen i skogen ackompanjerade av ett tilltagande muller. Pürschen tillbaka blir rask och frågan är om Angelica skulle ha brytt sig om någon bock hade dykt upp. Att komma tillbaka till bilen känns för tillfället viktigare.
– Väder och vind. Bara att anpassa sig. Men vi kan avvakta en stund. Kanske drar det förbi, menar Angelica optimistiskt och kikar mot fronten några kilometer bort.
Stolsryggorna tas ur skuffen och termoskaffe hälls upp. Med några medhavda bullar sitter vi åter och snackar jakt och räknar sekunder mellan åskviggarna. Och tar jag inte miste står Angelicas studsare fortfarande redo, lutad mot bilen. En kär ägodel, tycks det.
Skjuter du mycket, tränar du skytte?
– Ja, i alla fall regelbundet under året för att hålla i gång. Både på banan hemma och på skjutbiograf. På banan laddar jag med jaktmatch.
Som duktig jägare och skytt får du förstås viltkött att ta reda på?
– Ja, det blir mycket tid i köket. Jag älskar att laga mat och det känns otroligt bra att styra över hela processen själv. Från skog till bord, ler Angelica över kaffemuggen.
Det låter sunt. Över huvud taget vilar det något sunt och friskt över Angelicas jaktintresse. En genuin känsla som har flätat henne samman med naturen och det vilda till en föredömlig och rutinerad jägare. En person att bli nyfiken på och ställa hundra frågor till. Men jag nöjer mig med en sista uppmaning.
“Namibia går utanpå allt”
Berätta om ditt finaste jaktminne!
– Det är så mycket … som första älgen på stånd efter en otroligt spännande ansmygning med pappa, eller när Daisy kom loss som grishund, svarar hon men blir tyst och får något drömskt i blicken.
– Men Namibia går utanpå allt. En väninna som har jagat i södra Afrika förut ville ha mig med och jag hakade på säsongen 2023. Området, en jaktcamp i norra delen av landet, var fantastiskt viltrikt och vi såg dagligen flockar av zebror, blue wildebeest (gnu) och oryxantiloper, säger Angelica och fortsätter:
– Och så miljön. Öppna jättelika slätter där termitstackar stod upp som små märkliga fyrtorn, avbrutet av småkuperad bush med träd och buskar och en orangeröd flyktig jord som lyste. Och så värmen som kunde vara ganska pressande på dagen, men ändå var det kyligt på natten. Hela inramningen var så annorlunda vilket var en stor del av upplevelsen. Kanske den största. Men jag ska inte sticka under stol med att också jakten var mäktig. Och dessutom hade jag tur.
– Man jagar med guide i Afrika och jag hade två med mig. Vanligtvis är det en guide per jägare eller en på två. Hur som helst hade vi spanat av ett större område när jag märkte att de började viska och peka. Jag såg inget men det visade sig att de upptäckt hornspetsarna på en kudu sticka upp ur det höga gräset ungefär 200 meter från oss. Den låg ner, annars hade den synts tydligt för det är en av de största antiloperna. Nu gällde det och försiktigt avancerade vi framåt. Men efter bara ett femtiotal meter anade Afrikas spöke, som kudun kallas, oråd och reser sig. Rutinerat hade dock guiden skjutstödet redo och jag skickade på en smäll med min 8×57 JS som fällde djuret på plats.
– I detsamma som den stöp fick jag klart för mig hur hög anspänningen hade varit. Det var som om allt lättade och adrenalinet och känslorna for genom kroppen. Men guiden visste att det inte nödvändigtvis var över och förmanade mig att vara beredd om djuret reste sig igen. Det tänkte jag inte kunde behövas för skottet tog bra, tyckte jag. Men i detsamma blev det just som guiden sa. Kudun reste sig och då fick jag följa instruktionerna och jag var beredd och skickade på en andra smäll från samma position. Precis som första gången föll djuret i smällen.
“Tårarna rann av glädje”
– Det visade sig sedan att båda skotten hade träffat vitala organ och så fick jag inse vilket extremt kraftfullt vilt som jag hade att göra med. Man kan bara känna stor respekt och vördnad. Jag trodde knappt mina ögon när vi kom fram, hur magnifik den var. Tårarna rann av glädje, att jag hade lyckats överlista en sådan gammal tjur. Att sedan lyfta upp den på bilflaket var också en grej att minnas. Det krävdes sex personer och vi slet så svetten störtrann, men vi lyckades till slut. Jag bestämde mig på direkten för att låta göra ett bogmontage och det har precis kommit fram nu efter drygt ett års väntan. Det blev otroligt fint.
– Allt kött gick till de anställda på farmen och den närmaste byn, vilket kändes bra. Jag vill verkligen åka dit igen. Värmen, viltet, människorna det var helt fantastiskt alltihopa, liksom jakten förstås. Med sådan jaktlycka hade det varit konstigt om jag inte hade blivit Afrika-
biten, som det heter. Afrika känns spännande och jag längtar tillbaka. Kanske för att utforska fler intressanta länder och jaktställen, säger Angelica Åhlfeldt.
Berättelsen flyttar mig till en främmande kontinent. Jag blundar och föreställer mig åskan i bakgrunden som ett oväder över savannen. Syner av antilopflockar flimrar förbi, rytande lejon, trumpetande elefanter och Afrikas spöke, den mäktiga kuduantilopen med sina meterhöga skruvhorn. En annorlunda avslutning på en bockjakt, men sannerligen medryckande. Angelicas äventyr lär ge inspiration till alla som funderar på att bli jägare. Det är bara frågan om att våga.
