En studsare skjuter aldrig samtliga skott hål-i-hål, och även de bästa tävlingsgevären som går att uppbringa kommer alltid att ha en viss spridning i var träffarna landar. Storleken på denna naturliga spridning är vad som kallas grundprecision, det vill säga ett mått på hur väl geväret skjuter ”av sig självt”.
Grundprecisionen kan skilja sig markant mellan olika gevär, och även med olika kulor i samma gevär. Lite smått vidskepligt brukar skyttar tala om att ett gevär, eller en pipa, antingen ”gillar” eller ”ogillar” vissa kulor, laddningar, eller ammunitionstyper. Grundprecisionen är alltså inte en inneboende faktor i själva vapnet, utan måste mätas separat för varje tänkbar kombination av kula och laddning.
Storleken på spridningen
När man pratar om precision är det nästan alltid storleken på spridningen i träffarna som man egentligen menar. En mindre spridning betyder bättre precision. Storleken på spridningen kommer att skilja sig beroende på vilket avstånd man mäter den på, och därför mäts oftast spridningen med hjälp av en så kallad vinkelenhet.
Det enklaste sättet att förstå en vinkelenhet är att tänka på den som en tredimensionell kon som sträcker ut sig från mynningen. Konen blir större och större ju längre avståndet blir, då den naturliga spridningen växer med avståndet. Alltså är en vinkelenhet en mätenhet som beaktar både spridningen och mätavståndet.
MOA = vinkelminut
Den populäraste vinkelenheten kommer från USA och kallas ”minute of angle” eller MOA, på svenska vinkelminut. För jaktvapen har 1 MOA i dag blivit lite av en guldstandard, och många tillverkare garanterar precisionen på sina vapen till just 1 MOA. En MOA mäter 1 tum på 100 yard, 2 tum på 200 yard, 3 tum på
300 yard, och så vidare.
Eftersom MOA är ett amerikanskt mått så utgår det från tum (2,54 cm) och yard (0,914 meter). Den metriska motsvarigheten kallas milliradian (mrad), vilken mäter 1 cm på 100 meter. MOA är dock den vanligaste enheten som används i samband med skjutvapen.
Om vapnet håller en precision på 1 MOA kan man förvänta sig att kulorna tar var som helst inom en cirkel av den givna diametern på ett givet avstånd. Det betyder alltså att även de bästa jaktgevären har en naturlig spridning på 11,6 cm på 400 meter.
Under 0,5 MOA orealistiskt
Det finns gevär som skjuter bättre än så, men då börjar man snabbt tala om tävlingsbössor, oftast stora och tunga, och inte särskilt väl lämpade för jakt. Att komma under 0,5 MOA ses som ett orealistiskt mål för samtliga, förutom specialiserade bänkskyttevapen. Och den som förväntar sig 0,5 MOA:s precision ur ett äldre jaktvapen kommer nog förbli evigt besviken.
Kraven på precision på jaktvapen har stadigt ökat under årens lopp, och dagens krav på 1 MOA ur ett nytt vapen skulle för ett par decennier sedan ha ansetts smått orimligt. På 1970-talet var både Husqvarna och Carl Gustaf stolta över att kunna garantera en precision om 7 cm på 100 meter på sina 1900-studsare. Om man översätter det till MOA så blir det 2,4 MOA.
Det är långt ifrån alla äldre vapen som inte klarar av att leverera bra precision i dag, men med den tidens tillverkningsteknik gick det helt enkelt inte att garantera bättre. Kvaliteten på ammunitionen har också stadigt förbättrats, vilket hjälper avsevärt.
Vad påverkar precisionen på ett vapen?
Pipan: Den onekligen viktigaste komponenten är själva pipan, vilken måste vara så pass jämn i både dimension och materialkvalitet som möjligt. Det låter kanske lite fånigt att säga i dag, men att loppet faktiskt är centrerat inne i pipan har inte alltid varit en självklarhet. På 1950- och 60-talet var det inte helt ovanligt att loppet skars något snett, och många studsare lämnade fabriken med ocentrerade lopp. En annan faktor är pipstålets sammansättning och härdning, som ska vara så jämn som möjligt. Mycket enkelt att få till nuförtiden men betydligt svårare förr, framför allt om man tittar på vapen från förra sekelskiftet.
Lådan: Detsamma gäller lådan, vilken måste vara så rak och plan som möjligt. Med dagens CNC-tillverkning är det en självklarhet, men återigen behövde det inte alltid vara fallet när man använde manuellt styrda maskiner. Om man någonsin har stött på en äldre studsare som gärna kärvar under repetering kan anledningen mycket väl vara att lådan inte är helt rak. Det behöver inte vara förödande för precisionen, men skulle vara helt oacceptabelt på ett modernt vapen.
Kolven: Kolven är nästa komponent som gärna ger precisionsproblem. En träkolv suger naturligt åt sig vatten, och antingen sväller eller krymper den beroende på luftfuktighet. Framför allt om kolven ligger mot pipan framför patronläget kan det ställa till det rejält med precisionen. Rådet om man använder en träkolv är att bädda ner systemet med till exempel epoxi samt att slipa ur pipkanalen, vilket kommer att stabilisera systemet i kolven och förhindra att förändringar i träet påverkar pipan. Dagens precisionsvapen använder oavkortat styva kolvar av syntetmaterial som är helt okänsligt mot vädrets makter.
Trycket: Hur hårt och långt trycket är kan också påverka precisionen avsevärt. Ett hårt eller släpigt trycke kommer att göra studsaren mycket svårare att skjuta med och tävlingsgevär använder nästan uteslutande lätta och korta trycken. Avtryckarvikten är hur många kilo tryck som måste läggas på avtryckaren för att den ska släppa upphaket och avfyra. En vanlig jaktstudsare i dag brukar ha en avtryckarvikt på mellan 0,75 och 1 kg, ett tävlingsgevär 0,5 kg eller mindre, och en äldre jaktstudsare kan ha tryckesvikter på mellan 1 och 2,5 kg. Ett tyngre trycke är definitivt säkrare att använda i skogen, men det påverkar precisionen negativt.
Siktet: Slutligen kan man nämna att även siktet påverkar precisionen. Om man ska skjuta från fast stöd på ett stillastående mål ger högre förstoring bättre precision. Men på rörliga mål på kortare håll är det tvärtom, och lägre förstoring ger i allmänhet bättre precision. De som skjuter långhållstävlingar brukar ha sikten på upp emot 40–50 gångers maxförstoring, men på älgbanan brukar allt över 4 gånger stjälpa mer än hjälpa. För ännu närmare håll är en rödpunkt ibland det bästa valet.
Vad är då egentligen ”bra precision”?
I dag räknas 1 MOA, det vill säga en maximal spridning på 2,3 cm på 80 meter, som bra precision för ett modernt jaktvapen. Ett tävlingsgevär för långhåll ska helst skjuta 1,75 cm på 80 meter (0,75 MOA), och en bänksskyttebössa ska hålla sig inom 1,15 cm på 80 meter (0,5 MOA).
För äldre vapen beror precisionen mycket på byggkvalitet och skick, men allt emellan 3,5 cm och 5,8 cm på 80 meter (1,5 till 2,5 MOA) måste anses helt okej. Om en äldre studsare håller sig inom eller under 2,3 cm (1 MOA) är det otroligt bra.
Tänk på att dessa mått endast gäller för skytte under perfekta omständigheter, det vill säga med bra stöd och skjutteknik samt utan påverkan av faktorer som vind. Därför kan det vara svårt att i verkligenheten utvärdera enbart gevärets grundprecision. Den spridning som man faktiskt uppnår när man skjuter blir dock ett kvitto både på vapnets och skyttens förmåga och det är väl värt att ha i åtanke när man är ute på jakt. Räkna med att skott i skogen alltid kommer att ske med sämre förutsättningar än på skjutbanan.
Beroende på vapen
Slutligen blir alltså svaret att vad som är ”bra precision” beror helt på vilket vapen man har, hur man skjuter och vad man skjuter på. Kanske inte helt tillfredsställande. Det viktigaste är att man justerar sina förväntningar efter de förutsättningar som man har.
I de flesta jaktsituationer spelar det ingen större roll om spridningen i grundprecisionen är 2, 3, 4 eller till och med 5 cm. Skyttens förmåga kommer att spela en mer avgörande roll än den mekaniska grundprecisionen. I många jaktsituationer kommer förutsättningarna för att kunna skjuta helt träffsäkert saknas och man måste justera jakten och skyttet därefter.
En sak är i alla fall säker, och det är att den som ligger vaken hela natten och våndas över vilken grundprecision som studsaren faktiskt har kommer definitivt att ha sämre förutsättningar än den som har sovit gott.
