Både mamma och pappa, ja nästan hela släkten, jagade. Intresset kom liksom med frukostflingorna. Daniel Boréns väg in i jakten var den klassiska.
– Så var det, jag hängde med redan som liten. Då trodde jag säkert att jakt var detsamma som att en drever sprang och skällde i skogen, berättar Daniel och skattar.
Han har breddat jaktintresset sedan dess. Men det där med att en drever ska släppas på sök, förväntningen inför ett rejält upptag och buktande drev, det gäller fortfarande.
– Jag var 20 år när jag skaffade min första egna drever, nu har jag nummer två. Och till våren är det dags att hämta en ny valp. Det är faktiskt samma avelslinjer som familjen har jagat med sedan 1990-talet, det är hundar med den där jaktlusten som gör att det blir roligt i skogen. Det spelar ingen roll om jag
är ensam med hunden eller om det sitter passkyttar runt såten, finns det vilt i markerna så blir det jakt.
Det mesta handlar om jakt
En utpräglad hundförare alltså. Förutom att det blir en hel del smygjakt och så förstås den nödvändiga skyddsjakten på vildsvin i de östgötska böndernas grödor.
Hur mycket tid lägger du på jakten?
– Ingen aning, jag har aldrig räknat dagarna. Det handlat mer om väder, möjligheter och tid. Men det blir nog ganska mycket. Det mesta som händer i livet, förutom att jobba, handlar på ett eller annat sätt om jakt, och om skytte.
Jaktskyttet var en självklarhet redan från början. När Daniel tog jägarexamen hos Jägarnas Riksförbund, JRF, i 15-årsåldern skedde all träning och så småningom skjutproven på Norrköpings Jakt-
skytteklubbs bana, samma klubb som han tillhör i dag. Han tog moppen dit, när inte familjen ändå skulle skjuta lite lerduvor eller på älgbanan.
– Jo, så är det faktiskt, hela familjen gillar att träna jaktskytte och att tävla. I början tyckte jag att det var kul när vi hade ett slags enkla familjetävlingar, men när jag började följa med på kulstigar vaknade intresset på riktigt.
“Hagelskyttet såg skoj ut”
Först handlade det enbart om kulskyttet, men eftersom Daniel hängde på banan så ofta började han hjälpa till som funktionär även på hagelbanorna. Och där hände något.
– Man kunde liksom inte låta bli, hagelskyttet såg skoj ut. Ja, på den vägen är det, säger Daniel och matar sin hagelbock med två nya patroner.
Duvan kommer snabbt och lågt från höger, anlägget kommer fort men avslappnat, rörelsen ser fullkomligt naturlig ut precis som svingen. Skottet går och duvan försvinner i ett orangefärgat moln. Det är inte konstigt om en nybörjare blir både imponerad och aningen avskräckt när en riktigt duktig skytt mest ser ut att leka sig igenom fullträffar, gång på gång.
– Det handlar bara om träning. Och förstås om intresse och en del tålamod. Har du de bitarna så kommer du att bli en duktig jaktskytt, det vet jag tack vare min erfarenhet som instruktör. Mitt jobb är att få jägare och jägarexamenselever att skjuta bra och rätt, men också om att förmedla hur roligt det faktiskt är att träna skytte, säger Daniel med eftertryck.
Skotträdd kunde skjuta med vägledning
Han berättar om en ung kvinna som ville ta jägarexamen hos JRF. Hon var extremt skotträdd.
– Ja, tjejen var verkligen rädd för studsaren, för smällen och rekylen. Det kändes som att hon inte trodde att det var möjligt att lära sig skjuta, vilket skulle betyda att tanken på en examen, en möjlighet att få jaga på riktigt, höll på att försvinna.
Daniel menar att en av hans uppgifter som instruktör är att få folk att våga utsätta sig för det som känns svårt och jobbigt, för att kunna växa.
– Absolut, det är vårt jobb som instruktörer. Och så blev det. Den där tjejen och jag tog det väldigt lugnt och steg för steg löste det sig. Hon klarade examens alla skjutprov och dessutom sköt hon väldigt bra. Det är förstås en härlig känsla för mig som lärare, men det säger också mycket om hur det fungerar på en jaktskyttebana som vår.
Tanken med en jaktskyttebana, menar Daniel, är större än att bara handla om det praktiska skyttet.
– Visst, skyttet, att utvecklas som jaktskytt för att bli en ännu bättre och ännu säkrare jägare är förstås grunden. Men för mig och många andra handlar det också om en gemenskap, en trygg plats där man umgås och lär sig av varandra. Den biten pratas det sällan om, vikten av gemenskap. Alltså bortsett från att det är väldigt roligt att skjuta, säger han med ett leende.
Vad har du för råd till en jägare som vill bli en bättre kulskytt?
– Börja enkelt, varför inte på jaktmarken om du har möjlighet. Skjut mycket i bänk eller med något annat bra stöd i en grusgrop eller någon annanstans där det är säkert. Jobba med repeteringarna, lär känna vapnet ordentligt. Variera avstånden till målet, spring lite så att du får upp pulsen, ändra vinklar mot en tavla. Ju mer du faktiskt skjuter, desto säkrare blir du på hanteringen. Nästa steg är självklart: kom till banan och be om hjälp.
“Glöm prestigen”
Det är samma sak med hagelskyttet. Har du ingen lerduvekastare eller andra möjligheter på en jaktmark där du kan börja vänja dig vid vapnet, är det läge att köpa klickpatroner och torröva hemma. Och ta dig till en skjutbana, prata med instruktörer, ta hjälp.
Egentligen har Daniel samma råd till nybörjaren som till den som redan har jägarexamen.
– Glöm prestigen. På jaktskyttebanan är det ingen som klankar ner på dig om du är nybörjare eller om du helt enkelt inte har lärt dig att skjuta bra. Som jag ser det är det tvärtom. Be om hjälp så får du hjälp. Skälet till att vi är instruktörer är att det är roligt att lära ut, att se folk växa som skyttar, säger Daniel.
Det pratas ibland om att tanken på att jobba med något ideellt blir allt ovanligare. Daniel Borén och hans gäng på jaktskyttebanan i utkanten av Norrköping talar emot den trenden, och han har en förklaring till det.
– Du vinner så mycket själv på att delta i något som du är intresserad av. Jag kan förstås bara tala för mig själv, men jag har lärt mig massor, ja nästan vuxit lite på samma sätt som jag vill att nybörjare som kommer hit ska utvecklas. Det jag gör här, det gör skillnad.
Hagel skjuts mest på bana
När Daniel jagar har han en studsare på ryggen då drevern ska släppas. I skogen är det kulskytte som gäller, eftersom han ofta jagar kronvilt i Kolmårdens skogar.
Men hur är det med hageljakten? En självklar fråga, egentligen, eftersom Daniel förra säsongen stoppade fler än 10 000 patroner i sin hagelbössa under träning inför distriktsmästerskap och andra tävlingar.
– Nej, det blir nästan aldrig jakt med hagel, varken fågeljakt eller när hunden driver rådjur. Jag skjuter hagel på bana för att det är väldigt, väldigt roligt. Dessutom, jaktsäsongen med hund tar slut för mig den 31 januari. Sedan, när värsta vintern är över, börjar skyttesäsongen. En riktigt bra kombination om du frågar mig, säger Daniel Borén när han trär på sig hörselskydden igen för ännu fler skott på flygande, brandgula lerduvor.
