För Robin har skogen alltid känts som hemma, även långt innan han blev jägare.
– Jag har alltid haft det där i mig, men livet kom emellan. Det blev studier, jobb och familj, berättar han.
Det var först 2021, efter att ingenjörsexamen var klar och karriären hade fått fäste, som han äntligen tog jägarexamen. Sedan dess har jakten blivit en självklar del av tillvaron.
Han växte upp med fiske. Timmar vid vattnet lärde honom tålamod, stillhet och respekt för naturen. När andra lockades av stadens puls drogs Robin åt motsatt håll.
– Stadslivet är bara en fasad. Det är här ute som man vaknar till på riktigt, säger han och blickar ut över skogsridån.
I Sunnansjö i södra Dalarna är han i dag ordförande i ett av de största jaktlagen i trakten – drygt 50 medlemmar med starka åsikter, långa traditioner och ibland kort stubin.
– När jag gick med märkte jag direkt att det fanns mycket som behövde styras upp. Det var lite rörigt, säger han.
Efter bara ett år i laget blev han vald till ordförande.
– Jag har svårt att släppa saker. Jag vill att helheten ska fungera, att alla ska känna att de får vara med, säger han och skrattar.
Problemlösare och fredsmäklare
Att leda ett jaktlag handlar inte bara om möten och jaktkort. Det är att vara bollplank, problemlösare och fredsmäklare.
– Det finns mycket gamla gruff. Alla kommer inte från samma bakgrund. Det gäller att lyssna, försöka hitta en väg som funkar för alla, säger Robin och ler snett.
När han inte leder jakten leder han en annan kamp – den mot vindkraftsplanerna på Låsberget, ett par kilometer från hans hem.
– Det var en självklarhet att engagera sig. De planerar 300 meter höga verk mitt i vår skog, alldeles för nära bebyggelsen. Vi kommer få tre torn inom två kilometer från huset, berättar han.
För Robin handlar det inte bara om utsikt och ljud. Det handlar om naturen, jakten och framtiden för bygden.
– De säger att det inte påverkar djurlivet, men hela vårt viltvårdsområde ligger där. Skogen blir inte densamma med vägar, buller och blinkande ljus, säger han.
Tillsammans med flera i bygden startade han en förening för att samla motståndet.
– Vi försöker få juridisk talerätt, få in medlemmar och stå enade när beslutet kommer. Grannkommunerna har redan sagt nej, men här vågar man inte riktigt ta ställning, suckar han.
Han har lärt sig att kampen mot vindkraftsbolagen påminner om jakten: tålamod, envishet och lagarbete. Men våren blir avgörande.
Olycka under fisketur
Den envisheten har också burit honom genom något helt annat – olyckan.
En vinterdag i februari 2025 tog Robin ett break från jobbet för en fisketur på sjön Väsman. Fyrhjulingen fick sladd på isen, välte och landade på huvud och kropp mot isen.
– Jag minns ingenting. Jag vaknade på Falu lasarett, berättar han tyst.
Skallbenet var spräckt på två ställen, nyckelbenet brutet, ansiktet delvis förlamat och hörseln på ena örat borta.
Läkningen tog månader. Än i dag lever han med hjärntrötthet och smärta.
– Det är den värsta biten. Hjärnan går på högvarv, jag kan inte slappna av. Till slut säger kroppen ifrån, och då blir jag sängliggande, säger han.
Trots varningar från arbetsterapeut och läkare gick Robin tillbaka till jobbet efter två och en halv månad.
– Jag är dålig på att vila. Det är nog både en styrka och en svaghet. Men jobbet och jakten har hjälpt mig tillbaka. Utan dem hade det varit värre.
Jakten blev rehabilitering
Första gången han gick ut i skogen igen var en varm vårdag.
– Jag gick sakta, lutade mig mot bössan. Det kändes som att komma hem.
Några månader senare fick han skjuta en liten bock på bockpremiären.
– Det var stort. Inte för trofén, utan för att jag var tillbaka, säger han och ler.
Jakten blev rehabilitering. Luften, tystnaden, gemenskapen i laget. Allt det som tidigare hade varit vardag blev plötsligt något att hålla fast vid.
– Skogen gav mig ro. Där finns inga krav, inga deadlines. Bara nuet.
Solen börjar leta sig upp över trädtopparna i Sunnansjö. Hundarna driver djupt inne i såten och radion sprakar till. Robin lyfter mikrofonen och hör ett kort meddelande, nästan viskat genom statiskt brus.
– Tjur ligger, säger en mjuk men tydlig röst.
Det är Stefan. Robin lyfter blicken direkt. I laget finns en särskild ton för just de där orden som säger att något stort har hänt. En fyrataggare ligger fälld i den östra delen av såten.
– Då kör vi, säger Robin och reser sig snabbt från sitt pass för att hjälpa till.
När vi når fram med jaktlagets älgdragare står Stefan lutad mot sitt vapen, fortfarande lätt andfådd.
– Den kom rakt i gläntan här, säger han och pekar in mellan granarna.
Ett spår av uppsparkad mossa visar älgens sista steg. Tjuren ligger vackert, som om den har lagt sig att vila i blåbärsriset. En stadig fyrataggare, precis den typ av ungtjur laget vill ta för att lämna de större vidare i förvaltningen.
Jobbet börjar
Tillsammans drar de upp kroppen på älgdragaren. Det mekaniska ljudet från vinschen bryter tystnaden när den långsamt lyfter tyngden från marken. Stefan hjälper till att styra benen rätt, så att kroppen kommer upp utan att fastna.
– Det är nu som jobbet börjar, säger Robin med ett snett leende.
Färden mot slakteriet går långsamt, under låga grenar och över rötter som sticker upp som knogar ur marken. Den blanka pälsen skiftar i det höstfiltrerade solljuset som tränger mellan stammarna.
Vid slakteriet möts de av några andra ur laget som redan har tänt pannan och gjort lyften redo. Tjuren tas varsamt ner från dragaren och hissas upp, och arbetet fortsätter i ett lugnt, inövat tempo. Snacket går om morgonens drev, om hundarna som jobbat fint och hur snabbt tjuren kommit in på pass. Robin drar handen över den mörka pälsen innan han kliver bort från lyften.
– Förvaltning. Det är det jakten handlar om. Att ta ansvar för viltet och naturen, säger han.
Elden sprakar utanför slakteriet och kaffet kokar i en sotig panna. Laget samlas kring värmen, skrattar åt små missöden från morgonen och går igenom dagens pass. Tonen skiftar mellan skämt och allvar. Någon nämner vindkraftsplanerna igen, den där oron som alltid ligger och pyr. Robin lyssnar, väger orden, försöker hålla diskussionen på rätt köl.
– Det blir nog bra, säger han till slut. Vi får kämpa på.
När vi senare lämnar platsen ligger röken som en tunn slöja mellan granarna. Robin stannar, låter blicken följa skogen som har formats av generationer av jägare före honom
– Jag hoppas bara att mina barn får växa upp med samma frihet som jag har haft här, säger han.
Han hänger radion över axeln och går vidare ut i terrängen. Skogen väntar och den är fortfarande hans.
