Vad möter Stockholmsdistriktet för utmaningar i och med att det är många medlemmar som inte är uppvuxna på landet, inte har släktingar som jagar och inte har egen mark att jaga på?
– Stockholm – och andra storstadsområden – speglar i mångt och mycket hur jakten håller på att förändras. Vi ser en växande grupp jägare som inte har sin bakgrund på landsbygden, utan som aktivt har valt jakten senare i livet. Det är både en styrka och en utmaning.
– Den största utmaningen är tillgången till jakt och gemenskap. Många saknar naturliga ingångar – ingen familjemark, inga etablerade nätverk och ibland begränsad praktisk erfarenhet trots avlagd examen. Det gör att steget från utbildning till faktisk jakt kan bli onödigt stort. Risken är att vi tappar engagemang längs vägen.
Hur jobbar ni strategiskt för att jakten ska bli mer tillgänglig för dessa jägare?
– Vi försöker möta det genom att flytta fokus från “tillgång via arv” till “tillgång via gemenskap”, där vi så sent som i februari gemensamt med Jakt & Jägare bjöd in till en nätverkande mingelkväll där erfarna och nya jägare kunde mötas naturligt. Vi ser också att rollen som distrikt blir viktigare – att vara en möjliggörare, inte bara en administrativ funktion.
Den största avdelningen i Stockholm har ingen skjutbana. Hur tacklar ni det?
– Nu är Stockholmsavdelningen inte längre utan skjutbana, även om det är en sanning med modifikation. Efter sammanslagningen med avdelning Roslagen får medlemmarna möjlighet till skjutbana, men vi kommer även i fortsättningen att anordna tillfällen på Arlanda skjutbiograf som komplement. Att inte ha en egen skjutbana är en begränsning – absolut – men det är inte ett hinder som vi inte kan hantera.
Vad har du för tips till cityjägare?
– Mitt tips till alla, inte bara cityjägare: Var nyfiken och våga ta kontakt. Sök dig till sammanhang, inte bara marker – relationer är vägen in. Det fina med en organisation som Jägarnas Riksförbund är att den formas av sina medlemmar – och i takt med att fler cityjägare kommer in förändras också förbundet.
