Det är en sen kväll i september och det börjar närma sig skymning. Dimman ligger tät över fälten på Ekerö, luften är blöt och stilla efter en varm dag. Fuktpärlorna glittrar i spindelväven mellan granarnas grenar och luften är så stilla att varje steg blir till ett eko.
Alexandra Odevall stiger ur bilen, drar till sig den gröna tweedliknande jackan och lägger handen på geväret. I jackfickorna finns det mest nödvändiga, inga överflödiga picknickpaket eller termosar, bara det som hon vet att hon kan behöva.
Hon går några steg ut i skogen och stannar. Tystnaden är nästan total. Allt är stilla, fågelsången har lagt sig inför natten och endast en korp hörs på avstånd. En ny jaktkväll på vildsvin väntar.
– Jakten är som en reset-knapp för mig. Det handlar om närvaro. Om att sjunka in i naturen och bli en del av den, inte att stressa genom den, säger hon.
Växte upp i två världar
Alexandra växte upp med två världar. Mamma hade landet i blodet, pappa var mer rotad i storstaden. Många barndomsdagar tillbringades hos mormor och morfar, där jakt var en självklar del av livet. Men traditionerna var konservativa och tydliga, männen gick ut i skogen, kvinnorna stannade hemma.
– Det var aldrig någon som sa att jag inte fick jaga, men det var liksom inte påtänkt. Morfar jagade med pappa, inte med mamma, minns Alexandra.
När hon var fem år flyttade familjen utomlands. Åren i olika storstäder innebar avstånd till naturen. Ändå grodde intresset. När hon som 24-åring tog jägarexamen var det på eget initiativ. Det blev starten på en resa som knöt ihop hennes två passioner – veterinärmedicinen och jakten.
– För mig är jakt och veterinärmedicin egentligen samma sak. Det handlar om djurens hälsa, om balans, om respekt, säger Alexandra.
Som veterinär möter hon varje dag djur som lider, från hundar och katter till vilda djur som har råkat illa ut. Hon talar om värdighet och om vikten av ett snabbt slut när det inte finns något hopp. Samma princip bär hon med sig ut i skogen. Ett skott ska vara välriktat och situationen genomtänkt.
– Jag är nog extra känslig inför lidande eftersom jag ser det varje dag. När jag jagar finns det inte utrymme för slarv. Jag måste vara helt trygg i mitt skott, annars avstår jag.
Hon beskriver det som en parallell vardag. Kliniken med sterila lampor och rostfria instrument på dagen, skogen med mossa under kängorna på kvällen. Problemlösningen är en annan sida av jakten som lockar. Att analysera markerna, förstå viltbeståndet, fatta beslut som gynnar helheten.
– Det är lätt att tro att jakt bara handlar om troféer, men för mig är det snarare viltvården som är poängen. Att veta när man ska fälla ett djur och när man ska låta bli. Sedan är det väldigt kul också, säger Alexandra och skiner upp.
Blev jaktkung
Ett av hennes starkaste jaktminnen är från en drevjakt i höstas. Marken var täckt av prasslande löv, hundskallen ekade mellan granstammarna och regnet hängde i luften.
– Jag blev jaktkung efter att ha fällt tre dovhjortar på samma pass. Det var speciellt, inte minst eftersom vi var ett gäng tjejer, men även för att det tidigare enbart har varit manliga jaktkungar. Vi börjar ofta senare i livet än männen, och därför är det sällan vi hamnar i den positionen.
Hon skrattar när hon berättar, men under skrattet finns en stolthet. I hennes berättelser återkommer samma mönster. Noggrannhet, lugn och en respekt för att allt kan förändras på en sekund.
– För mig är det ingen prestige i svåra skott. Tvärtom, det bästa är när allt känns enkelt. Djuret står rätt, avståndet är rimligt och jag kan göra det snabbt och humant. Det är då jag vet att jag har gjort rätt val.
Att vara kvinna i en mansdominerad kultur har aldrig skrämt Alexandra, men hon har känt av strukturerna.
– Det finns fortfarande förutfattade meningar, men jag tycker att det har blivit mycket bättre. Jag minns särskilt vår kvinnliga jaktklubb utanför Tystberga. Det regnade, inga djur syntes, men stämningen var fantastisk. Hundförarna stod i kö för att gå med oss för att vi var så trygga och säkra. Det säger något.
I dag har många av grupperna upplösts, men gemenskapen lever kvar. För Alexandra är det självklart att fler kvinnor ska få ta plats i skogen.
– Det behövs, och det händer. Vi visar att kvinnor inte bara kan, utan också gör skillnad.
Resandet har satt sina spår
Med sitt liv mellan länder och kontinenter har resandet satt spår. Alexandra talar lika passionerat om jaktkläder som om skottplacering. Eleganta, naturliga och funktionella jaktkläder är inte enbart snygga, utan ett uttryck för tradition, högtidlighet och respekt för viltet.
– När man klär sig för jakten visar man att man tar den på allvar. För mig blir det en del av ritualen, ungefär som att resa med stil. Det är en hyllning till själva upplevelsen.
Utomlands har hon jagat sparsamt. En resa till Skottland sticker ut som ett minne, men annars är det den svenska jakten som hon värnar mest.
– Jag älskar vår etiska nivå här, vår djurhållning och den respekt som genomsyrar svensk jakt.
I vardagen är tempot högt. Akuta sjukdomsfall, oroliga djurägare, snabba beslut. Hon beskriver operationssalen, det sterila ljuset, apparaternas pip, fokuset när sekunder avgör. Sedan kontrasten, en tidig morgon på pass, där tiden nästan står stilla och varje ljud blir ett språk i skogen.
– Akutsjukvård påminner faktiskt om jakt. Plötsligt står man inför en situation som kräver omedelbara beslut. Det gäller att vara lugn, fokuserad och hitta rätt lösning, säger hon.
Framåt vill Alexandra fördjupa sig. Specialistutbildning inom hundens och kattens sjukdomar är nästa steg, kanske internationella erfarenheter längre fram. Men oavsett vart vägarna leder kommer skogen alltid att vara en motvikt.
– När jag sätter mig på pass och allt runt omkring kommer till liv, då hittar jag balansen. När fåglarna börjar kvittra och du hör ekorrarna i trädet, då försvinner stressen. Då minns jag varför jag gör det här.
Två världar
Alexandra Odevall bär med sig två världar, den kliniska precisionen i operationssalen och den stilla vördnaden inför en dovhjort som stiger fram ur dimman. Hon vet att båda världarna kräver samma sak: respekt, tålamod och en förmåga att fatta rätt beslut i rätt ögonblick.
– Vi är själva djur, egentligen. Jakten påminner mig om det. Den tar mig tillbaka till något ursprungligt, till en plats där jag hör hemma.
Dimman lättar över fältet. Hon fäster blicken på skogsbrynet. Väntan tar vid. Och kanske är det just i väntan – i stillheten mellan skalpell och studsare – som hon finner sitt sanna jag.
