Ett grått molntäcke hänger lågt över landskapet vid Medhamn. Stugväggens termometer visar minus elva och utifrån Vänerns fortfarande ofrusna innanhav drar en råfuktig nordan in. Det känns bistert och lite ovant. Bortklemad av mildvintrar minns man knappt hur en mellansvensk februaridag var – eller kanske borde vara.
Men för kallt för jakt är det inte. Däremot kan den torra kornsnön ovanpå den gamla skarskorpan ge dålig vittring. Stövarentusiasten Sune Radevik menar dock att vi borde hitta någon långörad jösse.
– Det är ju gott om spår och Hebbe är på hugget, säger den hängivne nestorn med hunden stretande framför sig i band.
På väg ut har jaktlaget ställt sig på pass runt om i den småbrutna marken av skogsdungar och tegar. Det är ett mindre gäng av byns gårdsägare som samlas och bjuder in en jaktgäst. Gärna någon med en bra hund, som Sune Radevik. Fyraårige finnstövaren Hebbe har utvecklats till en första klassens harpiska, tillika svensk jaktchampion. En kraftfull hanhund med rasens goda egenskaper.
– Här är ju rävspår kors och tvärs också. Men räv driver han inte. Hebbe är ren för allt annat vilt än hare och det var han från början, påpekar Sune och menar i samma andetag att man nog borde ordna en rävklapp för att hålla efter de ökande micklarna på marken.
Populationen fluktuerar
Som allt vilt fluktuerar även populationerna av räv och hare. Många faktorer spelar in, men när rävstammen minskar brukar haren öka. Medan vi knallar genom snöprydd skog fortsätter Sune sitt resonemang och minns hur det var på åttiotalet, när skabben nästan utrotade räven och både hare och rådjur exploderade i antal.
– Det var fina jakter och fortfarande fanns skogshare. Sedan tog tyskarna över här runt Vänern. Ska man få en vit måste man inåt storskogen och där släpper man inte gärna nuförtiden, säger han och hukar sig vig som en yngling för att syna ett harslag i snön.
Spåret verkar nattgånget och en bit fram där ytterligare en löpa korsar traktorvägen får Hebbe springa i väg på spänstiga stövarben. Så är söket i gång.
En bit från sjön känns det lenare. Dungar och kullar ger lä och där snårskogen står tät är det nästan vindstilla. Så glider molnen isär med glipor blått mellan. Månne blir det sol i dag. Det skulle pigga upp efter gråkalla veckor med skarpt före som har hindrat hundjakten. Vädrets makter är sannerligen avgörande den här tiden på året när naturen balanserar på sitt yttersta.
Lättskrämda friharar
Sällan är symfonin fullkomlig och en disharmoni i jaktsäsongens slut är harens kärleksliv. Så kallade friarharar som har vandrat in är lättskrämda och flyr hemåt när det får en hund efter sig. Det kan bli långväga flykter som slutar med hundens ändlösa rotande någonstans där vittringen har tunnar ut.
Sune som har bänkat sig på säcken reser sig och gräver i fickorna. Det är något som fattas.
– Tusan också, radion är kvar i bilen. Jag springer och hämtar den.
”Det är ett mindre gäng av byns gårdsägare som samlas och bjuder in en jaktgäst. Gärna någon med en bra hund, som Sune Radevik. Fyraårige finnstövaren Hebbe har utvecklats till en första klassens harpiska, tillika svensk jaktchampion.”
Snart tillbaka ger han sig tillkänna i etern. Utan radio känns det naket. I alla fall när man som hundförare ska hålla kontakt. Ett meddelande då och då till gubbarna på pass håller andan uppe. Speciellt om ingen hare är på benen och vinterskogen ruvar tyst omkring.
Och tyst är det. Hebbe jobbar på, men ännu efter en timme trycker hararna ostörda i sina legor. Så när han kommer förbi kopplar Sune upp hunden för en kort förflyttning.
– Vi tragglar inte mer här. Skytten vid vallarna har sett spår. Vi provar där i stället, säger Sune och lommar i väg medan några av kamraterna intar nya positioner.
En dag som gjord för harjakt
På väg över tegarna bryter solen igenom och landskapet lyser upp. Det gnistrar i varje vrå och kölden som rådde veknar. En strålande dag som gjord för harjakt tar form. Förutom snön som Sune har invändningar mot. Han hukar sig igen och känner på det frostiga täcket lappvantsstora kristaller täckta av pulveraktig, kall nysnö.
– Sådant här före brukar vara svårt. Det är som om vittringen dunstar … om det ens fastnar något från haren, säger han men tillägger att det kanske kan bli bättre om några timmar när solen har värmt på lite.
Under senvintern kommer det ofta loss på eftermiddagen. Och får stövaren haren varm, som det heter, kan det bli en minnesvärd jakt. Kanske inte med de tekniskt bästa dreven, men som helhetsupplevelse. Med skuggspel över drivorna, längre dagsljus och en föraning om vår i den klara luften. Säsongens sista jakter kan vara stämningsfulla, rent eteriska i de fall jakten får fart framåt kvällskvisten och stövarskallen klingar ut i en blånande skymning.
Vi knallar bort till lagmedlemmen Jonas Odenbäck som har tagit sig ett pass i skogsbrynet. En räv såg han i morse, mitt emot på den snötäckta vallen.
– Annars har det varit lugnt, säger han och häller upp lite kaffe ur termosen.
Solig kaffepaus
Solen värmer och medan Hebbe söker gör vi sällskap med en kaffepaus och stärkande macka. Det hör till när man väntar på upptag. Det och lite jaktsnack därtill.
Ett talesätt säger att händer inget ska man ta en upptagare och den här gången slår det in. Knappt har termosarna korkats upp förrän Hebbe ger hals och den tänkta pausen får en bråd avrundning. Jösse är rest och efter en snabb slurk med ena ögat på pejlen ser vi hur hunden rör sig västerut.
Vi flyttar oss en bit och finner nya pass, men jakten går vitt omkring och några gånger blir det tappt och tyst i skogen igen.
Rutinerad reder dock Hebbe ut med ett metodiskt tapptarbete och stövarskallen klingar åter hoppingivande genom skogen. Emellertid drar det sig hela tiden åt väster och närmar sig Vänerns isiga böljor. Sune stryker sig fundersamt över hakan.
– Jag ger mig fasen på att det är en sådan där friarhare. Då blir det väl långtur kan jag tro.
Stora krav ställs på harhunden
En stund senare är Hebbe bortom hörhåll och Sune verkar få rätt. Även om hunden driver är det utanför markgränsen och trots att vi avvaktar en stund går drevet aldrig tillbaka. Passgubbarna tröttnar och far hem, medan Sune åker efter jakten i bilen och lyckas fånga in den jaktglade jycken i en vägkant. Och så var den jaktdagen slut.
Hoppet sägs vara det som såväl hare som jägare lever på och helgen därpå samlas gänget för ett nytt försök. Väder och vittringsförhållandena är emellertid som senast. Lite kallare rentav, vilket konstateras med skepsis.
”Kraven på en harhund är alltid stora och emellanåt på gränsen till det görbara. Som nu i vinterns köld när den ordinarie och vanligtvis mer sparsamma nattrajen dessutom krisskrossas av mängder av spår från så kallade rännharar.”
Kraven på en harhund är alltid stora och emellanåt på gränsen till det görbara. Som nu i vinterns köld när den ordinarie och vanligtvis mer sparsamma nattrajen dessutom krisskrossas av mängder av spår från så kallade rännharar. Att reda ut ett sådant spindelnät är en prestation och att Hebbe åter lyckas ger heder åt hunden. Efter två och en halv timmes envist sök skriker den outtröttlige finnstövaren i med ett lika efterlängtat som ljungande galltjut.
– Hoppas att det inte är haren från sist. Upptaget kom i samma område, funderar Sune högt.
Hoppet hålls vid liv
Inspirerad av sin hunds insats lyser ändå lite tvivel igenom. Är det samma hare finns risken att jakten går västerut och utanför marken igen. Men visa av erfarenheten har gubbarna posterat därefter och på kända passager som hararna brukar dra. Någonstans borde jösse komma farligt nära en välriktad hagelkärve samtidigt som skyttarna inte står för tätt. Villebrådet ska trots allt ha sin chans.
Hoppet hålls också vid liv då jakten till en början går relativt snävt.
– Han har väl hittat en hona här som han inte vill lämna, skrockar Sune nöjt.
Men det skulle han kanske inte gjort för skallen tunnar ut och första tapptens ekande tystnad är strax därpå ett faktum.
Att resa haren är alltid en god början, men lika viktigt är tapptarbetet. Förr eller senare hittar jösse på något klurigt trix och i besvärliga fall ska då hunden ringa som det heter. Slå ut i cirkulära lovar tills löpan återfinns. Annars blir det dötappt, det vill säga att hunden definitivt har mist kontakt med haren och att drevet är slut. Harjakten har sin egen terminologi och för en oinvigd är det rena fikonspråket att höra inbitna harproffs diskutera dubbling, avhopp, påstick och traj.
Spänningen stiger
Harjakt med stövare har gamla rötter i nordisk jaktkultur varför det är beklagligt att jakten har gått tillbaka på grund av den ökade vargförekomsten. Inga hundar torde vara så hårt drabbade som skogstrakternas stövare, vilket klart visar sig i färre registreringar än förr om åren. Men en viss efterfrågan på valpar finns fortfarande från entusiaster som envist håller fast vid sin jakt, och en är Hebbes husse Sune.
– Tredje ringen nu, snart skriker det i.
Den erfarne harjägaren vet vad han talar om för bara minuter efter den hoppfulla profetian kommer påsticket. Gällt och utan förbehåll.
– Ja, jädrar … där såg han haren. Och nu går det undan.
Det är lätt att slöa till när inget händer, men det är också märkligt hur snabbt man taggar till när stövarskallen åter ekar över nejden. Musiken i skogen i all ära, men inne på andra dagen skulle det vara på sin plats att komma till skott nu. Inte minst unnar man passkyttarna, som tålmodigt bidar tiden efter traktorvägar och åkerkanter, lite action. Liksom Hebbe som trots svåra förhållanden har fått fart på haren igen.
Inte oväntat går drevet västerut, och att det är samma hare som sist är nog tämligen klart. Turen går från tegarna in i ett mindre skogsparti som avgränsas av en väg. Där vid vältan med björkved står Christer beredd och en bit ifrån, i vägkorset, står Jonas. Spänningen stiger när jakten går runt ett varv i dungen, men när det väl bryter ut väljer haren att i flygande fläng passera mitt emellan skyttarna en bit utom skotthåll.
Närmare kommer vi inte och i mångt och mycket blir det hela en repris på förra jakten. En inte ovanlig säsongsavslutning där behållningen som sig bör låg i stövarens, trots svåra vittringsförhållanden, fina arbete.
Fotnot: Sedan jaktdagarna i reportaget ägde rum har Sune Radevik och Hebbe, SE JCH RR Belger du Nord Herbert, avlidit.
