Naturen lyser vit efter nattens nederbörd. Plötsligt råder vinter med ett lager spårsnö över skogens golv. Löporna går kors och tvärs och den gamla sanningen att haren sitter ett dygn eller två efter snöfall verkar inte stämma.
– Det beror nog på hur mycket det har snöat, och fältharen har andra vanor är skogsharen. Här är nästan bara fälthare kvar. Skogsharen har trängts undan av sin långörade kusin, säger Henrik Bäck där vi går vägen fram med hunden i band.
Hunden i fråga är drevertiken Sivan, eller Torsmålen Siv som är det fullständiga namnet. Tvåa på drever-SM i november 2021, det vill säga ett par månader före den här jaktdagen. Det var en glädjande placering och lite av en överraskning.
– Visst trodde jag på Sivan. Bästa hunden jag haft, och hon visade klass på uttagningarna. Men en andraplats, vilken med lite tur hade kunnat bli en förstaplacering och seger i drever-SM, var mer än jag hade hoppats. Det ger råg i ryggen inför fortsatta satsningar. Nyligen har mitt kennelprefix Sjumilaskogen registrerats. Och såklart är det drever som gäller för mig och min sambo i Rudskoga i sydvästra Värmland.
Henrik är en framåt kille, jaktentusiast och fullkomligt dreverfrälst. För närvarande har han tre jaktmaskiner, vilka främst föser rådjur. Rådjursstammen är stark i detta hörn av landskapet, men det finns också gott om fälthare. Och då Sivan även driver hare menar Henrik att vi försöker med hare på morgonen. Som jag nyss beskrev finns det spår att släppa på.
Passkytt i tvåmannajaktlaget är Henriks svärfar, Lennart Engström. Medan Henrik och hunden fortsätter knatar Lennart upp på en liten ås. Här är det bra uppsikt och lagom hagelhåll om jösse skulle göra en repa efter vägen. Det är ju regel mer än undantag.
– Fältharen vinklar gärna in på vägarna. Men när de har fått upp ångan går det undan, så det gäller att vara med på noterna, säger Lennart och letar sig ett pass mellan de bastanta tallarna.
”Jakten går åt fel håll”
Två hagelfemmor fiskas ur fickan och kommer med en svepande rörelse på plats i patronläget. Det ser vant och rutinerat ut, men vapnet fälls inte ihop utan får vila brutet i armvecket. Överdrivet kanske någon tycker, på en ensam post i skogen. Men uppförandet finns kvar sedan tiden på skjutbanan, då Lennart tävlade i skeet på elitnivå och sådana säkerhetsrutiner hörde till. Förhoppningsvis sitter takterna i även vad gäller skyttet.
Men först ska jösse komma på benen och när Henrik anropar att Sivan har dragit i väg med nosen i backen börjar det bli spännande. Lennart slänger en blick åt mitt håll och gör tummen upp. Han vet vad Henriks jycke går för och står blickstilla intill tallstammen för att inte röja sig med onödiga rörelser. Blir ett med naturen, som man säger. Och ett tu tre tar tiken ton.
Påsticket talar för hare. Att en tryckande långöring har flugit upp direkt framför hunden. Så brukar det i varje fall gå till vid dylika illskrik. Hastigt och lustigt får den stilla januarimorgonen det liv som vi har väntat på.
Men skallen minskar i styrka. Jakten går åt fel håll ur Lennarts perspektiv, där han står stirrande bortöver den snövita raksträckan. Osis känns det som.
Plötsligt kastar händelseförloppet ännu en gång och den orörliga passkyttens lekamen får liv. Han knäar till, skjuter rygg och stänger bössan i en och samma rörelse. Nu smäller det tänker jag, men något skott kommer inte. Hagelbocken stannar halvvägs och Lennart blir som stel igen. Tills han vänder sig om.
– Såg du räven … när han kom över vägen? En stänkare antagligen som gick undan för drevet, viskar han klurigt och pekar med bösspipan.
”Sivan tar allt vilt som finns”
Eftersom jag står i en annan vinkel missar jag den raskande räven, men får en kul bild när den gode passkytten krumryggig hukar till på bästa Åsa-Nisse-manér. Bra nog som illustration av jaktens turer.
Episoden höjer tempen och hagelbocken förblir obruten i armvecket. När något händer, händer det ofta snabbt och Sivan driver inåt skogen. Men efter några tappter går det allt knackigare och Henrik kopplar. Även om vi kvickt var i jakt håller sig jössen anonym och efter en stund dyker hund och husse upp.
Det blir rådslag i dikeskanten. För att inte slösa tid på omgruppering tycker Martin att vi ska släppa om på andra sidan vägen där harlöporna ringlar lika tätt. Lennart kan stå kvar på sitt pass på åsen.
Med SM-tvåan som harpiska synes chanserna goda. Och skulle hararna visa sig aviga kan vi alltid leta upp något rådjur. Sivan tar som sagt det vilt som finns, vilket är vitsen med en allroundhund som drever. Jakten växlar och överraskar. Som räven nyss. Visserligen en stänkare, men det hade lika väl kunnat bli ett spännande drev på den röde fribrytaren.
Hare, rådjur och räv är allmogejaktens klassiska småvilt. I den mån begreppet ännu äger någon relevans. I tider av elektronisk elefantiasis naggas helhetsupplevelsen i kanten av allt tekniskt. Mister vi något? Något av det ursprungliga forna jaktskildrare förmedlade. Hur skulle Schröders målande berättelser te sig med referenser till gps-positioner, sms eller mikrofonskall över nejden?
”Stilla och stämningsfullt”
Skogen välver sin vinterbleka kappa över oss. Det är stilla och stämningsfullt, men också lite öde i tystnaden. Naturens lågmälda andetag som man annars inte lägger märke till. Att stå på pass skärper sinnet, och just därför blir hundens plötsliga upptag som en elstöt genom kroppen.
Någonstans framför oss, uppåt en långsträckt bergknalle har Sivan fått fart på en ny hare. Henrik såg den dra förbi likt en grå skugga. Kanske hade han läge, men en stund bör hunden få driva. En kvart, en halvtimme eller 90 minuter om det vill sig. En och en halv timme motsvarande en etta vid jaktprov. Eller så skjuter man inte alls för att uppleva det man anser viktigt – musiken i skogen.
Med haren kvar till en annan gång, en drevhare som man säger. En egen bara man själv vet om med karaktären av gammal vän. Hyggligt mot haren kan tyckas, men varje längre förföljande är en ansträngning för jösse. Avser man inte att skjuta bör jakten brytas i tid och nytt släpp på samma individ dröja. Speciellt vintertid, då upprepade energiförluster kan ta knäcken på den gamle vännen.
Mycket av detta gäller vår inhemska, vintervita skogshare. Ädelvarianten av hare som många jägare ser det. I områden där skogsharen hotas av fältharens expansion kanske man till och med skjuter i upptaget. Som viltvård. Men häromkring är de vita borta sedan flera år.
– Pst … där kommer han!
”Jösse har tre val”
Lennarts halvkvävda viskning signalerar action igen. Men inte riktigt som jag föreställer mig. Haren får jag visserligen syn på där den i karakteristisk profil kommer guppande borta på knallens kam, men det är långt från någon skottchans för den gode skeetskytten.
Minuten efter blir Sivan synlig. Skallande för fulla muggar och tydligt i spåren. Drevertiken hänger i. Än finns chansen att det vänder tillbaka och gärna efter vägen, hoppas Lennart.
– Knallen slutar vid kurvan strax innan landsvägen. Där har jösse tre val, fortsätta framåt eller ta vägen åt höger eller vänster. Vänster och häråt är vårt alternativ.
Ner till kurvan är det drygt 300 meter. Och där borde haren vara om den har fortsatt på inslagen kurs. Med andra ord skulle den snart komma mot oss om Lennarts förhoppningsfulla scenario slår in. Andaktsfullt står vi stilla och spanar och spanar. Och spanar igen. Men ingen hare kommer och drevskallen tunnar ut.
Så kommer Henrik ur skogen med drillingen på axeln. Han ser fundersam ut.
– En krångelhare igen, som det verkar. Det har passerat landsvägen och gått söderut över fälten. Bäst jag genskjuter och får tag på Sivan innan det blir långtur.
För att sammanfatta händelseförloppet sitter vi en stund senare och fikar i skydd av några yviga granar. Efter två motiga släpp funderar Henrik på om han ska låta Sivan vila och byta hund. I kojan bak på flaket finns två drevrar till som vill komma ut och jaga.
– Nej, vi gör ett försök till. Ett par korta drev är väl inget för en så vältränad jycke. Siv har mer att ge, flikar Lennart in och så får det bli.
”En hare, en stänkare…”
Efter rasten byter vi område och hoppas på rådjur. Men som om alla tings motighet hovrade över jaktmarkerna vill det sig inte. För tredje gången kopplar Henrik upp tiken och meddelar att nu får det vara bra för i dag. Så vi står kvar i vägen och inväntar radarparets ankomst.
Just som vi slappnar av och Lennart har hängt bössan på axeln sker det. En hare hoppar fram ur skogen. En stänkare som Henrik måste ha skrämt upp. Hastigt och lustigt är allt på topp igen. Jössen kommer mot oss.
Snabbt och med samma invanda rörelse som när Lennart laddade i morse står han på några sekunder skjutklar. Och när villebrådet långbent och spänstigt har studsat i håll dundrar gamla Bettan till. På 30 meter helt öppet på vägen känns utgången given, men icke så. Oturen grinar oss i ansiktet och haren, vars öde tycktes beseglat, tvärnitar, gör ett sidsprång och försvinner från scenen som en oljad blixt.
Lennart ser förvånad ut, häpen. När allt verkar gå i lås missar han vad som skulle kunna beskrivas som öppet mål. Före detta skeetskytten på elitnivå med massor av medaljer hemma. Man brukar säga att det går troll i jakten, men det här tar priset.
– Vad sköt du på? frågar Henrik som strax är på plats.
– En hare, en stänkare … men den drog.
– Drog?
– Ja, inåt skogen.
– Var det långt håll?
– 30 meter. Kom mot oss i vägkanten.
– Inte kan det vara bomskott. Vi går och ser efter.
Med Sivan stretande i band konstateras blodstänk i snön, och där spåret vinklar av stryker Henrik kopplet. Ivrig drar drevertiken i väg men sista släppet blir dagens kortaste. Bara ett bösshåll bort bromsar hunden in och kör nosen i något luddigt och brunt. Haren ligger och alla andas ut.
När jössarna börjar trixa hjälper varken guldmedaljer eller fina titlar. Då fordras även en god portion tur. Om så i sista stund.
