Den ryska stövarrasen som här avhandlas är erkänd av Svenska Kennelklubben, men inte av den internationella federationen FCI. I Ryssland är russkajan givetvis erkänd och något av en nationalklenod i jägarkåren. Nuvarande standard fastställdes 1925 efter några decenniers modern rasavel som likriktade de olika stövarvarianterna i landet.
De första rysstövarna kom till Sverige runt sekelskiftet 1900, och i dag finns det kanske ett par hundra individer här. De flesta hos jägare som har specialiserat sig på rovvilt, bland annat björn. Men det kan även bli en bra harpiska av denne högbente bjässe, och på senare år har vissa hundar låtit tala om sig i svenska vildsvinsmarker.
Ursprung
Russkajan är sprungen ur allmogens jakt och jagar det vilt som den präglas på. Så har det varit långt tillbaka i tiden i enkla jägarhem, som kanske bara hade råd att hålla sig med en hund.
Men märkligt nog sägs denna folkets stövare ha sin upprinnelse i ”ädlare” blod. Den tidigare ryska lantadelns vinthund borzoien, vilken korsades med spetsar som laika och även har fått inslag av blodhund. Vissa källor anger också den gamla tatarstövaren som inblandad. Hur som helst har storväxta raser bidragit till en sällsynt välväxt jakthund.
Den svenska populationen har sitt dominerande ursprung i Finland där rasen är vanligare och har funnits sedan slutet av 1800-talet. Efter ryska revolutionen utplånades dock den finska populationen nästan. Först på 1970-talet fick den ny livskraft efter importer från ursprungslandet.
På senare tid har även antalet rysstövare ökat i Norge och har nu en entusiastisk skara anhängare där samt en aktiv rasklubb.
Utseende
Tikar ska ha en mankhöjd på 55–65 cm och hannarna 58–68 cm. Även om rysstövaren är hög och lite grövre byggd än våra nordiska stövare får den inte vara klumpig.
Åtskilliga individer ger också ett luftigt intryck, framför allt tikarna som är smäckrare, och vissa har onekligen något vinthundsaktigt över sig. Speciellt huvudet som ofta är mer kilformat än hannarnas.
”Den breda avelsbasen i hemlandet, och ett starkt fäste i jägarkretsar, borgar för en frisk och duglig hund för hård jakt i krävande terräng och bistert klimat.”
Till rasens iögonfallande yttre hör också den rejäla pälsen med grova täckhår och tät underull. Den gulaktiga färgteckningen kan variera något. Vissa har en rent gulröd nyans över hela kroppen, men många har mörkare till svarta inslag som sadel över ryggen och en bit ner över bröstkorgen. Små vita tecken på tassarna anses okej.
Den breda avelsbasen i hemlandet, och ett starkt fäste i jägarkretsar, borgar för en frisk och duglig hund för hård jakt i krävande terräng och bistert klimat.
Till fördelarna räknas även ett trevligt temperament. Efter unghundstiden är russkajan påfallande lugn och foglig och knyter sig gärna i sitt eget hörn. En godmodig jätte, kan man säga, som funkar bra med andra hundar och familjens barn. Kanske något för den som har tröttnat på okynnesskall, hopp och gny.
Jaktegenskaper
Den ryska stövaren är lätt att ta till sitt hjärta, och som jakthund har den speciella egenskaper. Söket är vitt och i kombination med snabbheten är den som gjord för vidsträckta och viltfattiga marker. Även efter upptag går det undan, inte minst vintertid då de långa benen klarar av lite djupare snö än andra stövare.
Konstigt nog ser det inte så snabbt ut när en rysstövare drar förbi i skogen, men ögat bedrar genom hundens extraordinära storlek. En titt på pejlen avslöjar dock löpstegets vägvinnande stil och man imponeras hur effektivt terrängen söks av.
Den för rovviltjakten viktiga egenskapen att ta kalla slag är oftast på plats, liksom ett ypperligt luktsinne där det tidiga inslaget av blodhund möjligtvis spelar in. Till det mer slående dock, kanske kan man säga iöronfallande, är russkajans mäktiga skall. Vanligen nyanserat och väl hörbart över längre avstånd. Detta generellt sagt. Givetvis varierar individernas förmåga också bland ryska stövare.
”En russkaja gontjaja av bra härstamning kan bli en särdeles stövare och godlynt jaktkamrat, som kommer till sin rätt ju mer man jagar och står pall för skogens alla prövningar.”
Förföljandet av ett rest villebråd sker allt som oftast med rasande fart. Som den inledande artikeln skildrar driver russkajan i vind om förhållandena medger och räv går ofta i gryt eller ställs om Mickel inte hinner under. Ståndegenskaperna är omvittnade, inte minst vid björnjakt och även vildsvin, liksom fallenheten att skälla ståndskall när lodjur har tagit sin tillflykt i någon trädkrona. Så har även en och annan mård träats genom åren.
Men hur fenomenalt en stövare än tar upp och driver viltet måste den hålla att jaga med. Det är ju inte sällsynt att i övrigt utmärkta jakthundar och champions kastar in handduken efter några dagars jakt, och ofta är det tassarna som tar stryk. En jägare som jag har talat med har en treeing walker och en russkaja gontjaja. Walkerns jaktlust och energi är utomordentlig, men allt som oftast får den ta igen sig när tassarna har blivit såriga och dana. Vid krävande långjakter är det russkajan som håller veckan ut. För hundar som jagar hårt kan starka tassar vara lika viktigt som mer jaktliga egenskaper.
En russkaja gontjaja av bra härstamning kan bli en särdeles stövare och godlynt jaktkamrat, som kommer till sin rätt ju mer man jagar och står pall för skogens alla prövningar.
Förväntningarna på en ny hund ska dock inte överdrivas så att de blir orealistiska. Dessutom finns det skäl att skynda långsamt till en början. Som många storväxta raser mognar russkajan långsamt och brukar först i ettårsåldern komma loss med lite redigare drev. Under utvecklingsfasen är det inte fel att börja med vilt som räv, innan hunden släpps på björn, varg eller vildsvin. Farligt storvilt kräver helt enkelt mer. Men finns jaktlusten på plats ska skiftet från småvilt inte vara några problem när hunden är redo.
Välja valp
Emellertid börjar allt med att skaffa valp och detta kan vara både knepigare och lättare än för den som är på jakt efter mer etablerade nordiska stövarraser. Lättare för att det inte är så många kullar att välja på och föräldrahundar att värdera, och svårare för att rasen inte i samma utsträckning meriteras på jaktprov som ger värdefull information. Visserligen har Svenska Stövarklubben avelsansvar för rysstövarna. Men det är bara enstaka individer som deltar i ett och annat rävprov och ännu färre prövas på hare, så i det stora hela får praktisk jakt ligga till grund vid valpvalet.
Russkajan, och andra nystövare som plott och walker, förvaltas av jägare för vilka jakten är viktigare än prov och i mycket jagar vilt för vilka jaktprov inte finns. Att leta valp blir därför ett detektivarbete bland rovdjursjägare, uppfödare och aktörer i sammanhang där muntliga rekommendationer, kontakter och personlig erfarenhet gäller. Det är svårt om man är ny i gamet, men internet kan vara ett bra ställe att börja på.
I faktarutan här intill finns webbadresser som kan vara nyttiga. Förhoppningsvis hittar du din russkaja gontjaja och får en trogen och oumbärlig följeslagare på jaktens vindlande stigar.
