Min första studsare var en Husqvarna av modell 1640, kaliber 6,5×55. En klassiker i älgmarkerna med klanderfri funktion om än något rasslig i repeteringen. Kanske blängde man lite avundsjukt mot kamraternas modernare CG1900, Sako- och inte minst Tikkastudsare där slutstycket löpte tyst och silkesmjukt. Men om de sköt så mycket tätare har jag inget minne av. Min 1640 var i varje fall tillräckligt bra. Även för toppjakten på skogsfågel med stundom dryga skotthåll. 

Sällan såg man andra varianter än den klassiska mausermekanismen av cylindertyp. Åtminstone inte på mina marker i norra Värmland. Någon enstaka gång dök möjligtvis en jaktgäst upp med dubbelstudsare eller sällsynt bygelrepeter. 

I början på 90-talet började emellertid saker hända. Rakrepetern gjorde sitt intåg med Blaser modell 93. En ny, eller nygammal, princip för repetering som jägarkåren snabbt tog till sig. Numera syns ofta rakrepetrar i jaktlagen och de kan vara lika vanliga som de traditionella. Och nygammal är den, som sagt. Principen rakrepeterande mekanism fanns redan på 1800-talet och var under första världskriget Österrike-Ungerns armégevär från Mannlicher. 

Vänster: Bygelrepetern är sällan sedd på älgjakten. Ett val för de som vill ha något eget och udda. 
Höger: En rakprepeter är många unga jägares dröm.

Pålitliga halvautomater

Repetering utan att skytten manuellt vrider mekanismen kan ske med olika tekniska konstruktioner och några av dessa första var avancerade. Dock skulle det ta hundra år innan rakrepetering slog igenom i jakten. 

Allt eftersom smög sig halvautomaten in i jägarens vapengarderob och framemot 2000-talet var de ganska vanliga. Stammarna av vildsvin och dovvilt ökade och så även drevjakterna med snabba salvor. Mildare rekyl medgav också möjlighet att snäppa upp till kraftigare kaliber, och mindre pipuppslag mellan skotten underlättade skyttet. 

Det är lätt att skjuta med en halvautomat och dagens vapen är pålitliga. Trycket kan dock vara lite hårdare än på vanliga studsare. Finkänsligt trycke lämpar sig inte alltid för den jakt som man helst har halvautomat till. Som snabba skott på korta eller moderata avstånd. Halvautomater med fina tryck, à la precisionsskytte, har vid tillfällen fått minus för detta i vapentester. Men trycket kan justeras manuellt så att det passar ens jakt. 

Halvautomaten är i alla fall här för att stanna och användarskaran ökar. En risk dock, som inte har med tillförlitlighet att göra, är slarvskytte med större tro på många och snabba skott än få och välriktade. Kanske kan det botas med en dubbelstudsare på passet.  

Stundens allvar. Storoxen närmar sig och studsaren faller till axeln. Oavsett vapentyp ska villebrådet helst falla för ett välriktat skott.

Dubbelstudsaren för konnässören

Dubbelstudsaren förblir dock ett vapen för konnässörer och purister. Trots sin beprövade teknik och historia som renodlat jaktvapen, jämfört med de andra som bygger på något i grunden militärt.

Kostnaden är en begränsande faktor. Även begagnade ligger de tämligen högt i pris, men också de som har råd väljer oftare ett repetervapen. Sannolikt är det ”bra att ha”-känslan med extra skott i magasinet som spelar in. 

Men hur ofta skjuter man mer än två skott mot ett villebråd? Och sker det är risken stor att de övriga blir lika usla som de första. Visst kan det vid exempelvis drevjakt yppa sig snabba lägen på flera vilt, men med lite träning laddas även en dubbelstudsare snabbt. Och etiskt är det ingen synd att släppa ett vilt förbi sig, i stället för att stressa. 

Vänster: Gammal är äldst. Jägaren till vänster har det senaste. Rakrepeter, syntetkolv, rödpunktssikte och ljuddämpare. Jägare till höger en Husqvarna med öppna riktmedel. Husqvarnan fällde älgen.
Höger: Snart kan det vara dags att lägga bössan till axel. Hur väl eventuella skott avfyras beror mer på träning än på vapnets tekniska konstruktion.

Enkel att bära

Dubbelstudsarens fördel ligger i den jaktliga anpassningen. Enkel att bära bruten för säker hantering som kamraterna lätt ser och snabb att sätta i verket med några ljudlösa handgrepp. Men för den som vill ha ett kulvapen för all jakt, och även praktiserar precisionsskytte som toppfågel och annat med liten träffyta, är dubbelstudsaren inte optimal. På ett trångt pass i älgskogen kan dock få andra vapentyper mäta sig. 

Bygelrepetern har aldrig varit lika populär i Europa som i Amerika. Men vapnet utvecklades där och skaffade sig snabbt en position. Bland hundförare som vill ha ett kort och smidigt vapen ser man bygelrepetrar även i nordiska marker. Som Marlin och Ruger med tunga trubbnoskulor eller Browning BLT Tracker i kaliber .308 Win. eller .300 Win Mag. 

Bygeln – lite udda

I likhet med dubbelstudsare är bygeln lite udda. Precisionen ifrågasätts, men i händerna på en duglig skytt är det ett utmärkt älgvapen. 

För övrigt finns en bössa i en klass för sig själv: Sako Finnwolf. Vapentypens fulländande, vilken enligt entusiasterna skjuter lika tätt som Sakofamiljens andra hyllade syskon. Finnwolf eller VL 63, gjorde succé i Staterna från slutet av 50-talet till början av 70-talet då produktion upphörde. Ett på amerikanska marknaden eftersökt vintagevapen i kalibrarna .243 Win och .308 Win.

Sällsyntast av de sällsynta är pumprepeterstudsaren vilken vi i denna artikel inte går djupare in på. Kanske knorrar någon och visst är den på sitt sätt intressant. I den svenska älgskogen är dock kulpumpen på sin höjd en kul kuriositet.  

Trendriktig. För den som kostar på sig det senaste gäller rakrepeter med kolfiberkolv och ljuddämpare.