Vi hade flera hundförare i mitt jaktlag i Likenäs i norra Klarälvdalen. De flesta med gråhundar eller åtminstone hälften. Det var en normal fördelning den här tiden, i början av 1980-talet. Raserna var ungefär jämspelta både till antal och jaktförmåga. Visserligen täckte väl de flyfotade jämt-
arna redan då mer mark i söket, men om de ställde fler älgar har jag inget minne av. Av andra raser var inte mycket att se förutom en och annan halvstövare eller spetskorsning.
Vid spårning av påskjutet vilt var det emellertid ofta gråhundar som kom i fråga. I band var de suveräna och ihärdiga i löpan tills föraren kom nära och kunde släppa eller hittade djuret liggande. Jag tror att många valde gråhund för den egenskapen och för att de fick tag i älg på spår även om vinden inte låg rätt eller det var vindstilla. Så var det också slitstarka jyckar som kunde jaga många dagar i sträck utan att tröttna.
Reserverad
Vissa var dock lite vresiga och onödigt bytesmedvetna vid älgen. Jämfört med jämten som ville vara vän med alla var gråhunden reserverad. En enmanshund. Men det sistnämnda behöver inte ligga rasen till last. Och visst fanns gråhundar som var lättare till sinnet.
Sedan dess har åtskilligt hund- som älgblod runnit i jaktens artärer. Mycket finns att säga men att jämtarna har blivit mer populära står klart. 2024 nyregistrerade Svenska Kennelklubben 974 jämthundar jämfört med 337 gråhundar.
Kommer gråhunden att ställas i skuggan av sin större rival?
– Det diskuteras om gråhunden har minskat mer än andra älghundar. Jag vill påstå att hela Älghundssverige har minskat i nyregistreringar. Rasen står stark efter jämthunden och med en god marginal till övriga älghundar. Gråhunden är en fantastisk jaktmaskin. Ihärdig, tidig i jakt och används flitigt även till annat vilt som björn, vildsvin och kronvilt, säger Svenska Gråhundklubbens ordförande Joakim Edvardsson.
Avelsarbetet har lyft rasens positiva egenskaper och det oförtjänta ryktet som ”vresig enmanshund” finns numera inget som helst fog för. Hundhållningen är en annan jämfört med på 70- och 80-talet. Exempelvis läggs i dag vikt vid dressyr och lydnad.
Färre gråhundar
Under 90-talets början låg registreringarna runt 1 800 hundar per år. Det var gott om älg och det stod gråhundar på många gårdar i landet. Sedan dess har intresset för fler älghundsraser ökat och olika trender har påverkat valet av jaktkamrat. Nyregistreringarna har under 2000-talet pendlat mellan 750 och 550 fram till 2022. 2023 och 2024 minskade de ytterligare och de allra flesta älghundsraser följde trenden. Tyvärr är nog inte botten nådd.
Anledningen är minskad älgtillgång. Stammarna ligger på mininivå i flera delar av landet. Hundförare har färre hundar, kanske har de slutat eller börjat med andra raser. Dessutom har vargen ökat vilket tar tid att ”lära sig att leva med”. Som en följd minskar efterfrågan på valpar, men förhoppningsvis leder det till att kvaliteten höjs på de parningar som genomförs.
Som en följd av utvecklingen kommer färre ekipage till jaktprov och utställningar. Och så spelar även utbredningen av dovvilt och vildsvin in, vilket främjar drivande hundraser som jagar allt vilt i mindre såtar.
– Men vi tror på gråhunden. Med sin spårnoggrannhet och ihärdighet finner den älg även i marker med gles tillgång. Och i vargdistrikt har man möjligheten att jaga med led- eller bandhund. Vid eftersök kommer gråhunden till sin rätt som duktig spårhund med ställande egenskaper. Övriga tider på året är den en fantastisk familjemedlem i ett behändigt format som kan vara med överallt. Frisk och stark med stor motor och stort hjärta, avslutar Joakim Edvardsson.
Rasens historia börjar på 1800-talet
Minskande eller ej har gråhunden, eller norsk älghund, grå som är det officiellt namnet, sina förespråkare. Och dess historia började i mitten av 1800-talet. Inte i Norge som man kan tro, utan i Ångermanland.
Gråhundens stamfar, Gamle Bamse Gram, importerades till Norge från Ångermanland 1865 av konsul Jens Gram i Drammen. Gråhunden blev med tiden vårt västra grannlands nationalras. Men den kan faktiskt ses som nordisk, då snart även Finland hörde till dess område. Och på senare tid har avelsutbytet med Finland varit något större än med Norge.
Innan modern rasavel tog form mot slutet av 1700-talet var de flesta av Nordens hundar av spetstyp. Var ort hade sin variant där sundhet och funktion prioriterades framför utseende. Jaktligt uppskattades allroundegenskaper och kanske skulle jycken även vara gårdvar. Vissa raser utvecklades i den riktningen, som västgötaspets och norsk buhund.
Hundarna präglades på det viktigaste viltet, det vanligaste eller mest värdefulla. Det är därför intressant att ta del av den norske författaren Jens Andreas Friis skildring från 1800-talet där ledhundar användes vid jakt på vildren. Här ett stycke när jägaren Iver med sin hund Passop är storviltet på spåren i fjällmassivet Rondane:
”I kikkerten får de se en storbukk på langt hold, og går runt for ikke å værstøkke. Da mister de dyret av synet, og bruker hunden for å finne det igjen. De går langsomt fremover i motvind da hunden markerer overvær”….” Den är stri bandet, men når de begynner å stille inpå dyret, binder de hunden till en sten, og der blir den liggende rolig ved siden av nisteskreppen mens de smyger sig frem og skyter.”
Vid den första utställningen, 1877 i Kristiania, som gråhund deltog i var hälften av hundarna avkommor till Gamle Bamse Gram. Exteriören varierade stort och deltagarna var inte delade i grupper för grå- eller svart villebrådshund. Alla ingick i klassen älg- och björnhundar.
Gemensam rasstandard 1935
Men hågen ökade för gråhund. 1899 bildades Norsk Dyrehundklubb, sedermera Norske elghundklubbers forbund. Sex år senare skrevs rasstandarden. 1950 blev rasens officiella namn norsk älghund, grå.
Länge prioriterade Norge exteriören. Gråhunden blev tung, överpälsad och dåligt vinklad. I början av 1940-talet infördes krav om godkänt jaktprov för utställningschampionat, vilket inte gillades av utställningsfolket. Sverige och Finland prioriterade jakten och utvecklingen gick isär på ett oönskat sätt. Men 1935 enades Svenska Kennelklubben och Norsk Kennel Klub om en gemensam rasstandard, vilken dock snart reviderades i Sverige för att inte missgynna jämthundarna som ännu ingick. Sedan 1981 är gråhundens rasstandard densamma i länderna. I Norge krävs dock två ”very good” på utställning för jaktchampionat, jämfört med ett ”good” i Sverige.
Långt in på 1900-talet var organiserandet av rasen en härva av föreningar som uppstod, omformades och försvann. Som Syd- och Mellansvenska Spetshundklubben, vilken bildades 1946 samtidigt som jämthunden gick över till Svenska Spetshundklubbens lokalavdelning i Östersund. Den i sin tur ombildades till Svenska Jämthundklubben 1952. Några år senare, 1961, slogs emellertid konstellationerna samman till den rikstäckande Svenska Älghundklubben, SÄK. Även om gråhunden likt jämthunden har sin rasklubb är specialklubben SÄK älghundarnas tunga centralorganisation med huvudmannaskap för bland annat jaktproven.
Kända personligheter
I gråhundens historia finns kända namn och personligheter. Som Jan Åkerman med banbrytande insatser på 60- och 70-talet. Med hans hanhund Kim, rörligare och bättre vinklad, kom ett nytt ideal. Kim var morfar till Molstabergs Drott som i sin tur förde rasen framåt såväl exteriört som jaktligt med stammande hundar som Noraskogs Milo och Stavholmens Curr. Det var en lyckosam period för gråhunden där Åkermans samarbete med yrkesjägaren Karl-Henry Lundin bidrog till framstegen.
Kennlar av betydelse finns många och alla kan inte tas upp i denna sammanfattande artikel. Ska en nämnas får det bli Kennel Alterdalen i Norrbotten som från början var med och satte sin prägel på den moderna gråhunden.
Med genuin förankring i nordisk jakttradition, rentav bärare av den, fortsätter gråhundens historia. Och i en fauna i förändring står rasen stark visande jaktlig förmåga även för annat vilt än älg. Möjligtvis kan gråhunden ses som mer allround än sin större konkurrent jämthunden, ledhundsjakten inräknad.
