Hemma hos Sofia Gustavsson i Bergshamra utanför Norrtälje är det trångt. Två labbar trängs med två schillerstövare, två strävhåriga taxar och en tysk jaktterrier nedanför köksbordet.
Att jakt i olika former står på dagordningen i familjen råder det alltså ingen tvekan om. Inte heller att Sofia har utvecklat jakt med labrador till en skön konst.
– Det är svårt att tänka sig en mer följsam hund, som anpassar sig till den aktuella jakten, säger hon.
Medhåll får hon av sin träningspartner Sofi Piehl från byn med det skönklingande namnet Gullunge. Och just där är vi för att förstå labradorens storhet som jakthund.
– Jag har haft många olika hundraser genom åren. Men sedan den första labradoren kom in i mitt liv för 20 år sedan är det ingen tvekan, det finns ingen allsidigare hundras, säger Sofi och fortsätter:
– Inte bara det att den har ett stort jaktintresse, den fungerar ju också fantastiskt väl socialt bland både människor och djur.
Skicklig apportör
Sofia och Sofi har tränat och tävlat med en rad framgångsrika labradorer. Sofias Doris och Sofis Aqua är bägge jaktchampions som har lämnat framgångsrika valpar.
Labrador retriever, som rasen heter om man ska vara noggrann, faller numera isär i två avelslinjer: jaktlabrador och showlabrador. Jaktlabben är mindre och har ofta större uthållighet under jakt. Men den har ofta tunnare päls och kan vara något mindre social. Jobbar hellre än kramas hela tiden.
Rasen är robust och snabb nog för att klara av de flesta jakter och årstider.
De allra flesta känner till att labradoren av båda typer är en otroligt skicklig apportör under fågeljakten. Att hämta hem en skjuten and ur vassen, eller leta rätt på en skammad trut.
Möjligen är den också bra att ha vid ett eftersök, men sedan …
– Labradoren är ju ingen drivande hund som stövaren till exempel, men den stöter allt hårvilt, från hare, räv till älg. Med korta drev på några hundra meter är den också perfekt för mindre marker, där långdrivare snabbt försvinner ur såten med viltet, säger Sofia.
Hennes Doris driver dessutom med skall.
– En tyst labbe sätter man lämpligen en bjällra i halsbandet på. Då vet djuren i skogen var den är och jakten blir lugnare för alla inblandade.
God anpassningsförmåga
Sofia beskriver en kanske inte alldeles vanlig jaktdag, men som visar hennes Doris och labradorens anpassningsförmåga:
– Vi sitter på morgonen i ett gömsle och väntar på fågel, änder vid dammen, gäss på åkern eller svartfågel. Hunden sitter tyst och stilla vid min sida och väntar på att det ska hända något. Vi skjuter, men först på mitt kommando pinnar hon ut ur gömslet för att hämta skjuten fågel.
– Sedan, på eftermiddagen, gör vi ett eftersök på ett skadskjutet rådjur. Doris jobbar självständigt, letar rätt på djuret, jagar i kapp och klarar själv av att riva ner och avsluta jobbet om så behövs.
Eftersom labradoren griper ”bytet” i halsen är det också enklare för hunden att hålla nere djuret till dess att föraren hinner fram.
Rättrogna fågeljägare brukar hävda att man förstör labradorens vilja att låta sig dirigeras och styras under fågeljakten om den dessutom lär sig att jaga självständigt som stöthund.
– Det tror jag inte alls. De båda jaktmomenten kompletterar varandra. Följsamheten krävs vid stötjakten, och sökarbetet i skogen kommer väl till pass när hon ska leta rätt på en skammad fågel som har gömt sig i vassen, säger Sofie Piehl.
Några tips att tänka på inför träningen?
– Följsamheten är viktigast. Ingen jaktträning på riktigt förrän grundlydnaden sitter. Hunden ska gå vid min sida och stanna där okopplad oavsett vad som händer, till dess att jag ger kommando, säger Sofia.
Ett annat tips, som hon nämner, handlar om utrustning. Hunden måste förstå vilken jakt som gäller.
I skogen är det väst och pejl på, liksom att Sofia har på sig jaktväst och ett litet horn för inkallning.
Vid fågeljakt är hunden ”naken”. Visselpipa gäller för dirigering och föraren har på sig en fågelväst. Utrustningsbyte gäller alltid, inte ibland eller bara lite grand.
– Då vet Doris vad som gäller och anpassar sig därefter, förklarar Sofia.
– Men viktigast är samhörigheten med mig som förare oavsett vad vi är på för jakt, fortsätter hon.
Labradoren är den hundras som år efter år toppar alla listor på populära hundraser i Sverige. Inte i första hand för att den är en bra jakt- och brukshund, utan för att den är en älskad familjehund.
– Viltfinnandet, dådkraften, envisheten och jaktintresset är viktigt. Men minst lika viktigt för mig är deras mentalitet utanför jakten, säger Sofi Piehl och fortsätter:
– En labrador ska gilla folk, inte vara rädd i vardagssituationer och funka socialt med andra hundar.
Och sist men inte minst:
– De ska vara friska. Alla hundar borde testas mentalt, på liknande sätt som att alla labradorer från seriösa uppfödare röntgas för att komma till rätta med problem med defekta höfter och armbågar, säger Sofi Piehl.
Höger: Jaså, så ser den ut? Polly, Meja och Vidya har stött fram en gris.
