Spårhunden är grunden för eftersök. Det är självklart. Men för de flesta rutinerade eftersöksjägare räcker inte det. I många fall behövs också en släpphund, en hund som kan gå i kapp, ställa eller helt enkelt dra omkull det skadade viltet. Allt för att så snabbt som möjligt nå målet, att förkorta viltets lidande.
Mattias Heed är eftersöksjägare. Han jagar inte som vanligt, utan man kan säga att Mattias är lika specialiserad på eftersök som sina hundar.
– Det har blivit så. I början handlade det om ren nyfikenhet och faktiskt om ett behov. För många eftersök misslyckades, för många skadade vilt friskförklarades utan att man egentligen kunde vara hundra procent säker. Och så är det nog lite för ofta fortfarande, säger han.
Nyfikenheten blev ett intresse som växte. Sedan ett antal år är Mattias anlitad som eftersöksjägare på många marker, och antalet eftersök per säsong brukar landa på ett par, tre hundra. Det har gett en ansenlig rutin som ger hans ord tyngd. Och som alla andra erfarna menar han att spårhunden är grunden i alla former av eftersök.
– Så är det. Bortsett från dina egna val efter en skottplatsundersökning är spårhunden ovärderlig. Det är inte ovanligt att de första tecknen på att djuret är skadat finns längs spåret efter skottplatsen. Vi använder spårhundar för att kunna fatta beslut om hur eftersöket helst ska genomföras.
Viktigt att inte gå för tidigt
Skälet till det är att Mattias och hans kollegor vill veta om det är läge att vänta med att genomföra eftersöket, för att på så sätt förkorta viltets lidande. Det kan låta motsägelsefullt men har en tydlig förklaring.
– Erfarenheten säger att det egentligen är bra att vänta tills viltet går i sårlega ordentligt. Går man på för tidigt är risken stor att viltet bara går undan och undan, vilket förstås gör eftersöket längre. Det finns tydlig statistik på just det. Väntar man så blir tiden och längden på eftersöket kortare, förklarar Mattias Heed.
Undantagen, menar han, är då eftersöksjägaren konstaterar att viltet är träffat i taggutskott eller käke. Då går man i stället på så fort som möjligt. I alla andra lägen, som skott i buk eller benträff, vinner man alltså på att vänta. Och för att kunna göra den typen av konstaterande är spårhunden väsentlig. Förutom att den hunden självklart spelar en avgörande roll i själva spårarbetet när eftersöket väl genomförs.
Släpphunden avgörande för eftersöket
Men, och det är ett stort men, spårhunden räcker inte, menar Mattias Heed.
– Släpphunden är helt avgörande för framgångsrika eftersök. Som jag ser det ska man inte genomföra någon typ av eftersök utan att ha med en släpphund, även om man tror att det handlar om ett dödsök. För mig handlar det om säkerhet, om trygghet under ett eftersök, att ha en hund som jag vet har förmågan att snabbt se till att jag kommer till ett avslut.
Man skulle kunna tro att släpphunden framför allt är nödvändig när det handlar om eftersök på vilt som vildsvin, älg och björn, vilt som i normala fall jagas med ställande hundar. Men en släpphund är inte sällan helt avgörande också när det gäller rådjur och hjortar.
– Jag tror att för många eftersök avslutas för tidigt, att för många skadade djur friskförklaras. Det går inte att spåra ihjäl ett vilt som hela tiden går undan framför en hund i lina, hur bra spårhund man än har. Jag tycker att det saknas en öppen diskussion om det, baserad på all den statistik och kunskap som faktiskt finns, säger Mattias Heed.
Släpphunden ska kunna jobba lös
Torkel Norling håller med. Han är vid det här laget vida känd som framgångsrik eftersöksjägare, och för honom är släpphunden en självklarhet.
– En eftersökshund ska kunna spåra, noga och långa sträckor. Men den ska också kunna jobba lös, det är helt nödvändigt. Har du inte de två färdigheterna i en hund behöver du två hundar, en som spårar och en som du kan släppa, säger Torkel.
Han menar att det handlar ganska mycket om ett missförstånd. Bara för att hunden är duktig på att spåra, på viltspår, betyder inte det att den självklart kan reda ut alla typer av eftersök.
– Jag vet aldrig helt säkert hur viltet är skadat, hur långt det har gått, var det lägger sig, hur det reagerar när jag närmar mig. Mycket kan jag läsa på skottplatsen och i spåret, men hundra procent säker är jag aldrig. Där är släpphunden inte bara en trygghet, utan den är inte sällan helt avgörande för att nå målet, att så snabbt som det är möjligt korta djurs lidande.
Släpphunden är alltså självklar. Men hur får man fram en hund specialiserad på just det arbetet?
– Mycket handlar om hur du jagar in hunden, hur den får belöning, hur och i vilka lägen som hunden når målet. Om du har en ung hund som det skjuts friska vilt för i början då blir hunden bra på just det, den lär sig att jaga friskt vilt. Om det skjuts skadat vilt för den unga hunden, så kommer den att lära sig det.
Men det handlar också, menar Torkel Norling, om att vissa raser är mer lämpade som framtida släpphundar.
– Jag vill egentligen inte ge mig in i en rasdiskussion men det finns förstås ett skäl till att jag har lajkor. Lajkan är mer fokuserad på avslut än många andra raser, vilket gör det lite enklare att få till det där lilla extra som behövs i en släpphund. Det krävs också en del extra mod hos en hund som ska klara svåra eftersök på utmanande vilt. Så att hitta rätt valp, en valp som har de rätta förutsättningarna, är förstås en annan komponent i sammanhanget.
Hur tränar man en hund som ska klara jobbet som lös eftersökshund?
– Rent praktiskt är det relativt enkelt. Om jag spårar och stöter det skadade viltet ur en sårlega så släpper jag. Hunden har låst sig i spårlöpan, i just den vittringen, den vill nå målet och triggas av att viltet flyr undan. Det ger hunden en insikt, en förståelse både för vad jag vill att den ska göra och för vad den faktiskt klarar av.
Kan man träna det på konstlad väg?
– Kanske lite. I Danmark och Tyskland använder man linbanor och liknande för att få hunden att snabbt vilja gå i kapp ett vilt som flyr undan. Men jag är tveksam, jag tror mer på att ge hunden riktig och praktisk kunskap. Det kräver tid och tålamod, förstås, men det tror jag gäller all hundträning när målen är höga.
När börjar du med en ung hund?
– Direkt. Jag börjar egentligen när valpen är åtta veckor, med nosarbete, prägling med mera.
Viktigt kunna styra hunden
En annan del i Torkel Norlings sätt att få fram dugliga eftersökshundar handlar om lydnad.
– Jag vill kunna styra mina hundar. Det ser jag egentligen som en förutsättning. Om hunden vill göra det som jag vill att den ska göra, blir allt väldigt mycket enklare.
Ett exempel på det är att Torkel Norling tränar sina lajkor till att inte jaga rådjur. Först efter det får hundarna gå eftersök på just rådjur.
– Hundar är inte dumma. Friska rådjur är en sak, skadade rådjur är en annan. Mina tränade hundar bryr sig inte om friska rådjur alls. Samma hundar använder jag ofta till eftersök på rådjur.
Mattias Heed använder sin släpphund, en lajka, till eftersök och inget annat. Den hunden är helt inriktad på att arbeta med skadat vilt. Vilket betyder att den nu inte går att använda för vanlig jakt. Men det har mycket att göra med att Mattias heller aldrig jagar som vanliga jägare.
Släpphunden – en specialist
Torkel Norling menar att det är en balansgång.
– Jag har specialister som bara jobbar med eftersök. Jag har också hundar som jag kan jaga som vanligt med, men som också används under eftersök. Det där handlar mycket om hur många eftersök som du har möjlighet att gå. Har du en spets som är duktig som släpphund under eftersök men som du mest jagar vanligt med, kan det vara klokt att tänka sig för när det blir eftersök genom att spåra längre och in nära viltet. Då minskar risken att hunden växlar över till friskt vilt, säger Torkel.
Men hur man än vrider och vänder på det här ämnet handlar det förstås om att få fram specialister, hundar som klarar av att lösa svåra eftersök.
– Och där spelar släpphunden en väldigt viktig, för att inte säga en helt avgörande, roll, säger Torkel Norling med eftertryck.
