Den som för allra första gången besöker en hageljaktstig kanske tycker att det ser lite krångligt och svårt ut. Ungefär som om det enbart är proffs, extremt vana jaktskyttar som begriper regler och anvisningar.
Men det tar inte lång stund förrän enkelheten syns. Dessutom bygger den här typen av skyttetävlingar på många funktionärer. Hjälp, instruktioner och vägledning finns överallt och hela tiden.
– Tanken är att reglerna ska vara så enkla att vem som helst, inte minst nybörjare, ska kunna ha roligt samtidigt som man får ett kvitto på hur bra jaktskytt man i praktiken är. Där har du en duktig tjej, titta hur hon skjuter, säger Peder Grankvist, en av eldsjälarna på Bocksätter.
Det är Tess Ekdahl som gör sig redo. Hon stänger ute mumlande röster och skott som hörs från andra stationer. Hon gör en provanläggning, sänker ner kolven, låter hagelbössans pipmynningar ligga kvar där målet ska komma. Samtidigt blir det helt tyst runt henne. Skyttar som väntar på sin tur ger Tess den tystnad som hennes koncentration mår bra av.
– Ja!
Gemenskap och tävling
Sekunden efter att hon har ropat i gång den osynliga funktionären glider en hare av plåt snabbt ut och igenom den korta lilla biten av öppen skottchans. Tess svingar och skjuter, plåtharen svajar och vi allihop hör smattret av träffen. Nästan direkt glider ytterligare en plåtfigur ut längs vajern, pang och träff igen.
Det är tyst några sekunder till, innan funktionären som inte syns ropar.
– Sju i första, åtta i andra!
Full poäng betyder att minst tio hagel träffar de snabba målen. Åtta stationer, två skott på varje, innebär att den högsta möjliga sammanlagda poängen är 160. Just i dag är det bara en skytt som når hela vägen dit, Mats Rudin, men efter honom fanns till slut ganska många jaktskyttar som bara missade full pott med några få retliga hagel. Daniel Borén och Claes-Inge Karlsson var två av dem med 157 poäng vardera.
Men trots tävlingsmomentet, spänningen och satsningen hos dem som tar jaktstigar på stort allvar, är det framför allt den glada gemenskapen som syns. Flera av jägarna och skyttarna känner varandra väl, andra träffas bara vid sådana här tillfällen och det finns alltid något att prata om. Hela familjer är här, kompisgäng och halva jaktlag. Andra kommer ensamma, men blir direkt insugna i de mindre grupper som långsamt rör sig på stigarna i skogen längs banan med skjutstationer.
Engagerade funktionärer
Vid en av dessa stationer sitter Krister Andersson, vapensmed i Söderköping och som vanligt engagerad när det behövs funktionärer på Bocksätter.
– Det är alltid kul att träffa andra jaktskyttar och jägare. Man slänger käft, skojar och tipsar de mindre erfarna om vettiga sätt att svinga genom målen, säger Krister innan han skickar i väg funktionär nummer två på stationen, Magnus Håkansson, ner till plåtmålet eftersom ännu en deltagare närmar sig med bruten hagelbock över axeln.
Peder Grankvist har redan gått banan, men fortsätter att röra sig bland deltagare och funktionärer. Han tillhör kretsens främsta skyttar men är lite missnöjd.
– Jag har lite svårt att mobilisera det där lilla extra just i dag. Det har varit galet mycket att göra inför det här arrangemanget. Dels handlar det om att rigga och fixa till alla stationer förstås, men det tuffaste jobbet har varit att få tag i funktionärer. Allt det där med att ställa upp ideellt har liksom svalnat de senaste åren. Annat var det när jag började här, då var det självklart på ett helt annat sätt att ställa upp för föreningen och skjutbanan.
Erbjuda all typ av skytteträning
Peder har varit engagerad i jaktskyttebanan sedan början av 1980-talet. Genom åren har det utökats, byggts och fixats i omgångar och nu finns allt som behövs för att Bocksätter ska kunna erbjuda i princip all typ av träning i jaktskytte som en jägare kan önska.
– Vi är fortfarande en ganska stark avdelning, och det ser likadant ut i distriktet. Men man kan ju fundera lite över generationsväxlingen, eller snarare bristen på generationsväxling. Visst, du ser en hel del ungdomar här i dag, men de är för få. Och det begriper jag egentligen inte, jakten är stor i landet, många tar jägarexamen i vuxen ålder förutom de unga som växer upp i jägarhem. Varför kommer inte alla dessa jägare till våra skjutbanor?
Ett par stationer längre fram längs banan står Anders Sjölander och svingar efter ett plåtmål. När hans två patroner har ekat ut, ler han och skakar på huvudet.
– Ytterligare ett bevis på att det behövs lite mer träning. Peder, du är ju instruktör, när kör vi? ropar han med ett skratt.
Dela kunskap
Men Anders Sjölander blir snabbt allvarlig när vi börjar prata om varför det blir allt svårare att locka fram ideella krafter och inte minst, varför allt färre jägare engagerar sig i förbundet.
– Dels handlar det säkert om att kulturen förändras. Allt ska gå snabbt nu, när något ska fixas beställer man tjänsten, allt ska kosta pengar. Jag är dock inte säker på att det är hela sanningen. Vi som är engagerade måste följa med vår tid, men jag tror också att det handlar om att nå ut med vad vi kan, vad vi vill och vad vi kan erbjuda. Titta på Bocksätter till exempel, här skulle många fler jägare kunna finslipa sitt jaktskytte och på det sättet bli ännu bättre jägare.
Han suckar och hänger den brutna bössan över ena axeln.
– En dag som den här, en helt vanlig hageljaktstig i vårsolen, handlar visserligen om att tävla, men det är långt ifrån det enda skälet till att delta. Här finns en gemenskap, en sammanhållning också mellan jägare och skyttar som aldrig tidigare har träffats. Den gemenskapen skapar en styrka som jag tror att alla jägare i Sverige både vill ha och har nytta av i en massa olika sammanhang, säger Anders Sjölander.
Peder Grankvist nickar instämmande och pekar bort mot klubbstugan med den inbjudande verandan. Hans gest betyder tveklöst att det är dags för kaffe.
Glatt umgänge
Borden i solen är fulla med deltagare och familjemedlemmar. Korv, kaffe, bullar och kakor, allt som ska finnas är på plats bakom den bemannade disken. De flesta stannar en liten stund på väg in eller ut för att kasta en blick på tavlan. Vem ligger bäst till nu, var finns jag i listan?
Det pratas och skrattas högt, och den som lyssnar noga hör att det inte bara samtalas om jaktstigar, om hagelträffar i plåtfigurer. Nej, vid ett bord bestäms om höstens gemensamma jakter, vid ett annat rör samtalet den stundande skyddsjakten i böndernas grödor och vid ett tredje hör jag att en hundförare bjuds in till en mark som han aldrig ens hört talas om.
– Ja, du hör ju själv, när vi arrangerar jaktstigar träffas folk verkligen. Och det är inte många som springer runt banan, skjuter sina serier och åker hem. De stannar, och det är en stor del av tanken, säger Peder Grankvist med ett lite trött men varmt leende.
