Vi har suttit och grillat korv över glödbädden. I nästan en timme har vi pratat, skrattat, ätit och hällt i oss det sista termoskaffet. I kanten av granplanteringen. Drevern vilar trött i bilen, hon har jagat bra, men vi hinner en såt till. Patrik Svensson funderar på att släppa sin fyraåriga spaniel Abbe, eller kanske gråhunden.
– Äh, vi tar Abbe, jag sneddar genom planteringen innan vi försöker hitta dovvilt på bergen, säger han.
Abbe gillar dovvilt. Men han har många gånger visat att han också gärna skäller vildsvin. Å andra sidan, att det ska ligga gris kvar i den smala delen av planteringen innan bergen tar vid, det tror ingen av oss. Vi har ju suttit och hojtat här en stund och dessutom sökte Abbe runt bland de täta unggranarna, berikade med lövuppslag, i morse. Visserligen inte just här, men ändå.
Jag hinner inte runt till mitt pass. Patrik har släppt direkt från grillplatsen. Abbe söker sig inåt det täta. Kanske är han 60 meter in, knappats mer. Då hörs hans skall, de där grova, tunga skallen som talar om att det är vildsvin och inget annat framför nosen. Patrik stannar och lyssnar. Går det loss eller blir det stånd?
Allt händer på en gång
Nu händer allt mycket snabbt. Kanske är det åtta skall som hörs, inte fler, innan vildsvinet agerar. Ett tjut hörs, som när en kulting skriker. Eller, är det hunden?
Patrik rör sig snabbt i en båge runt den lega som Abbe har hittat. Hundföraren vill inte gå rakt på, då ger han Abbe onödigt mycket stöd om grisen är arg. Kommer husse kan hunden bli övermodig och gå in för nära.
Han hinner inte runt och upp på bergssidan förrän Abbe kommer till honom. Det syns direkt att det har smällt rejält. Jag hör Patriks upprörda röst i radion:
– Kom hit direkt, Abbe är skadad, långt fram, vänta, han vill in igen!
Jaktlusten, och kanske chocken, gör att hunden inte visar hur allvarlig skadan är. Han vill in igen, tillbaka in mot grisen. Men Patrik ser från sin lite upphöjda position att det händer saker framför dem. Granarna är kanske sju, åtta år, över huvudet på en vuxen jägare. Men nu vajar topparna. Det måste vara ett stort vildsvin som är på väg häråt, efter hunden. Det rör sig ett tiotal meter framför honom, en stor, mörk skugga bakom tätt grenverk. Patrik har lyft studsaren, tummen på säkringen, vilken sekund som helst nu. Men skuggan försvinner, döljs av allt det täta. Så blir det stilla.
Ilfart till djursjukhuset
Patrik ropar i radion igen:
– Var med nu, kan jag inte skjuta grisen så skjuter jag i backen för att stöta. Den där måste vi få ut härifrån! Jag går in.
Jag har hunnit tillbaka och är beredd. Skottet smäller dovt, han sköt ner i marken framför grisen. Det gick helt enkelt inte att få rent håll. Men inget mer händer. Det vildsvinet tänker inte lämna tätningen.
Nu bryter vi snabbt. Patrik springer med Abbe i famnen genom granarna, grenar piskar honom och den steniga marken gör språngmarschen svår. När han andfådd når ut till skogsbilvägen är jag där, med första förband. Jag har redan ringt djursjukhuset. Där är man van vid vildsvinsskador. Ett rum kommer att stå färdigt när vi har lyckats ta oss dit från skogen.
Patrik har lindat om med det förband som han själv alltid har i benfickan. Han lägger ner hunden, jag lyfter lite på förbandet och ser lungan bubbla genom hålet i kroppen. Plast, vi måste ha en bit plast!
Först steril kompress, sedan en tom plastpåse, sedan tryckförband. Över det lindar vi en hel rulle blå veterinärtejp, en sådan där som fastnar i sig själv. Det tar inte en minut.
Patrik har hunnit lugna ner andningen. Han lyfter upp Abbe igen och börjar springa mot bilen. Vi slår rekord på vägen till Linköping.
Ett litet hål på utsidan, stort som en gammal femtioöring, visade sig vara en stor skada på insidan.
Blixtsnabb insats på sjukhuset
När vi stormar in genom dörren till Valla Djurklinik är en veterinär och en djursjukvårdare beredda. Abbe hinner knappt hamna på britsen förrän den första insatsen börjar. Veterinären kollar puls, slemhinnor och lyssnar på hjärtat. Djursjukvårdaren trycker in och sätter fast nålar med munstycken i hundens framben. Chockbehandling med dropp, smärtlindring och antibiotika (bakterier från betar och grisens käftar långt in i kroppens allra heligaste är inte bra alls) sätts snabbt in.
En halvtimme senare börjar operationen. Den tar nästan två timmar. Det blir svettiga timmar i väntrummet. Mycket kaffe. Och svordomar.
Det är Björn Lindevall som opererar och det är inte första gången. Den här kliniken ligger i en vildsvinsregion. Hål i hundar är han van vid, också den här livshotande sorten.
– Ni gjorde ett bra jobb med förbandet. Det hjälpte till. Nu ser det bra ut, än så länge, säger han.
Västen viktigt skydd
Galtens bete hade glidit längs skyddsvästen och fått tag i kroppen mellan västkanten och frambenet. Det skarpa vapnet skar in, missade hjärtat med ett par millimeter, fortsatte uppåt, punkterade lungan och slutade med att kapa ett revben nästan uppe vid ryggen.
– Revbenet gav mig lite problem. En bit, vass och spetsig som en kniv, låg lös. Men nu sitter den där den ska. Men det är inte över än. Abbe har fortfarande luft utifrån i kroppshålan som förstör undertrycket, lungan kan inte expandera ordentligt. Jag ska suga ut så mycket jag kan, resten ordnar en ventil som släpper ut luft utan att släppa in ny, säger Björn Lindevall, sätter på sig munskyddet och försvinner in bakom stängda dörrar igen.
Tre dygn senare är Abbe på väg hem. Nu väntar en tids rehabilitering. Men sedan blir det som det brukar. Den här hunden kommer att jaga vildsvin igen, han är både född och injagad till det.
– Tur att han hade väst på sig, annars hade galten repat upp hela sidan på hunden. Och att vi hade förbandsgrejer. Och att den här kliniken vet vad den gör. Annars hade det gått åt helvete, säger hundförare Patrik Svensson och drar en suck av lättnad som hörs långt.
