Förvuxen pointer eller okänd fransos? Vid en första anblick väcker gammel dansk hönsehund frågor.
Hund

Gammel dansk hönsehund:

Nordens enda stående fågelhund

Vorsteh …? Nej. Pointer …? Nej. Fransk fågelhund, då? Där finns jyckar som man aldrig har hört talas om. Nej, igen. Rasen som det handlar om är gammel dansk hönsehund, GDH i initierade kretsar.

Svetten lackar, pulsen slår. Någonstans framför oss i terrängen sveper en vit fågelhund fram med nosen över marken. Det går undan och vi försöker hänga på. Förföljandet tyder på tjäder, en fågel som löper undan som skogshöns gör. Tjäderjakt är något annat än fältens strama rapphönsstånd, eller riporna i fjället som syns på håll och man lugnt kan närma sig. Allt går mycket fortare och ett ögonblicks avslappning räcker för att dagens kanske enda chans med gäckande vingslag ska försvinna mellan stammarna.

Men nu står faktiskt hunden där framme. Eller står och står, hackar sig fram liksom, med växelvisa stånd. Trolig tjäder, alltså. Men det kan vara orre också här i myrkanten. Det vet vi inte och hunden är halvt dold mellan de gamla risgranarnas yviga grenar.

Vi rör oss framåt, manar på. I sista rycket.

– Avance!

Som Nordens enda stående fågelhund finns rasens historia i Danmark och sedan några decennier även i Sverige där rasen har en liten men trogen skara entusiaster.

Plötsligt bullrar det till. Fladdrar och far. Inte en fågel utan flera. De är runtomkring oss, en hel orrkull. Det blir ett skott på chans. Som alltid. Så ett till. Något faller där framme, flaxar i riset. Så är det stilla igen. Allt är över på några sekunder. Kanske. Fågel kan ligga kvar och trycka, det är inte ovanligt. I med nya plugg, femmor i öppna pipan, tvåor i den trängre. Kolla hunden, kolla runt omkring.

Flopp, flopp. flopp…

– Neeej!

Den gick förbi. En prost som tryckte, lättade just när vi hade stannat. Och bakom ryggen, som vanligt. Hunden far runt, söker ut och kommer tillbaka. Ett varv till. Nej, nu är det tomt som det verkar. Förutom den som föll.

– Apport!

Dynamisk duo. Två hundar samtidigt kräver att de är samjagade. Här sekunderar (står på grund av att den andra hunden står) ena hunden när den första har hittat en orrkull i tallplanteringen. 

Sällsynt juvel

Svansviftande kommer tiken emot och lämnar av. Stolt. Men dunen i mungipan kittlar och irriterar. Då tuggar man luft och försöker bli av med dem, om man är hund. Någon mer apport blir det inte. Inte här i alla fall. Kanske inte någon annanstans heller.

Skogsfågeljakt med stående hund. Gammel dansk hönsehund, därtill. Det är inte var dag. Imponerande, visst. Överraskande, definitivt. Kanske skulle man skaffa sig en sådan. En fin hund är det. Tilltalande på något sätt. Och jaga kan den tydligen, tänker jag och väger den nyfällda ungfågeln i handen.

Alla som har sökt skogsfågeln med hagel och stående hund känner nog igen sig i den inledande skildringen. Om än inte i allt, så säkert i något. Händelsen utspelade sig för några år sedan i Värmlands nordligaste utlöpare och sedan dess har jag inte haft någon ytterligare kontakt med rasen under jakt.

Gammel dansk hönsehund är en sällsynt juvel och på utställning, då menar jag de större länsklubbsevenemangen, syns på sin höjd två, tre individer i ringen. Men rasen har förespråkare. Var och en med sina bevekelsegrunder. Oftast jakt.

Gammel dansk hönsehund har ett sansat sök med nosen lågt vilket passar fågellöpor i täckt terräng. Grundfärgen vit syns bra bland buskarna. 

Rasen är fåtalig

Men även solen har fläckar. Rasen är som sagt fåtalig. Per automatik blir således de verkliga topphundarna färre. Är man ute efter en jaktprovsstjärna, som vindsnabbt kammar av en fjällsida eller stubbåker, finner man en sådan lättare, lätt är det ju aldrig, bland de mer etablerade raserna.

Smal avelsbas innebär därutöver större risk för genetiska problem. Men här gör rasklubben ett fint arbete och de flesta hundarna i dag går till jägare som meriterar på jaktprov och utställning. Under en period var det problem med det. 

Rasen dök upp i en dansk populär tv-serie, Veterinären på landet eller något liknande, och plötsligt skulle alla ha en GDH på gården eller i trädgården på Fyn, Jylland och Själland och några ställen till. Men dessbättre drog denna popularitet över.

Magnifik och iögonfallande. GDH blev populär som sällskapshund efter en dansk tv-serie, men numera går de flesta till jägare. Antalet kullar är få och spekulanter bör vara ute i tid.

Lugnt temperament

Så varför väljer man en GDH? För det första är det en stilig hund, tilltalande med en viss ädel utstrålning, även om den rastypiskt är kraftigare byggd än andra stående fågelhundar och ger ett lite grovhugget och robust intryck. Särskilt hanhundarna, av vilka en del kan dra åt det bastanta hållet. Man skulle kunna likna exteriören vid en korsning mellan pointer och labrador retriever av utställningsvariant.

Grundfärgen är vit med bruna fält och fläckar. Det vita täcker som regel större delen av kroppen och gör att den syns bra i täckt terräng efter skogshöns eller fasan. Här fungerar också det långsammare arbetssättet bra eftersom hunden ska ha god kontakt med föraren. En GDH söker ofta med nosen lågt, vilket är som gjort för att följa fågel som löper undan. Många individer blir utmärkta på att spåra och rasen återkommer hos eftersöksjägare i Danmark.

Rastypiskt är också det lugna temperamentet. Här är det mer labbe i GDH än den rastlöshet som kan komma till uttryck hos vissa pointrar eller den hetsiga tävlingsinstinkten i en vorsteh. För att citera en tidig förespråkare av rasen, som vid jaktprov fick kritik för brist på fart och stil: ”Stort sök har den förvisso inte, men det är inte alla som har behov av de moderna, flygande hundarna.” 

Vill du veta mer om GDH? Läs artikeln om certifierade besiktningshunden Ulla.