Gråhunden Kajsa är född, fostrad och tränad långt från storstan. Skogen är hennes rätta miljö. Där finns inte mycket kvar som kan överraska eller göra henne osäker. Vilken tur då att det finns ställen som kan erbjuda allting tvärtom, där miljön är så ny för Kajsa att allt som hon redan kan blir som nytt.
– Tanken är att träna följsamhet och hitta på lite överraskande saker åt Kajsa. Men i det här vädret … Nej vi får sticka till en galleria och jobba inomhus, säger hundcoachen Johan Andersson.
I städer som Stockholm och några till finns det gott om publika ställen där hundar gärna får följa med. Västermalmsgallerian, på Kungsholmen i Stockholm, är ett bra exempel. Mitt i stan, i ett vardagsbrus som utan problem skulle överrösta en rejäl storm i Kajsa skogar, kliver Johan in genom dörrar som öppnar sig som om de levde. Dessutom pyser de, ungefär som en utandning låter. Ja, alltså när en vuxen älg andas ut, om du frågar gråhunden.
– Vi får ta ett par varv till genom dörrarna. Hon ska få chansen att vänja sig vid det enkla innan vi åker hiss, säger Johan.
Lugnande signaler
Första gången Kajsa hängde med Johan in genom dörrar och pysande luftsluss vek hon ner både öron och svans. Bäst att skicka lite lugnande signaler, man vet ju aldrig.
Johan pratar vänligt och berömmer tydligt. Han går ner på huk och berättar för hunden hur duktig hon är som är så modig. Ena örat vänds uppåt och framåt. Svansen, som brukar bäras högt likt en kringla över ryggen, lyfts halvvägs och viftar försiktigt.
– Bra, ut igen, Kajsa. Vänta, vi ska in igen. Bra!
Okej, pysande dörrar i ett tempel för köpsugna, vad är det för en gråhund? Det är ungefär vad Kajsa signalerar fjärde gången som hon passerar. Öronen framåt och kringlan på ryggen.
– En bra sak att tänka på är att ge hunden tid att smälta nya saker. Märker du att hunden reagerar med en fråga eller rent av med oro i en viss situation, till exempel med sänkta öron och svans, vinner du på att stanna kvar i situationen och låta hunden förstå att den klarar utmaningen. Den behöver vänja sig och inse det ofarliga, med din hjälp men ändå alldeles själv. Och det gör den om du ger den tid, säger Johan.
Åka hiss
För en ovan hund är en hiss något fullkomligt obegripligt. Man går in i ett trångt utrymme som dessutom (för en balanskänslig hund) gungar en aning. Fullt med människoben är det också. Och rycket när starten går kan vara direkt alarmerande.
– Först står vi utanför en stund och bara kollar och lyssnar, säger Johan och går ner på huk intill Kajsa, inte för att ömka och berömma utan bara för att komma lite närmare med sitt trygga stöd.
Hissen kommer och går, dörren öppnas och stängs, folk hastar in och ut. Kajsas svans talar om att det kanske inte är så farligt ändå. Nästa gång lådan som åker uppåt och neråt kommer, kliver Johan före hunden över springan mellan golv och hiss. Han hukar sig och lockar vänligt, men ganska bestämt. Försiktigt styr han henne närmare med mjukt koppel.
Svansen är helt nere, precis som hennes öronlappar. Men hon följer med in. Stort beröm blir det, men så tar Johan ett snabbt steg ut ur hissen innan dörrarna stängs med en glad Kajsa efter sig.
– Jag tror mycket på att lära hunden nya saker, ge den nya utmaningar, stegvis. En liten bit i taget som hunden verkligen klarar. Men nästa gång, då åker vi med en våning, eller hur Kajsa?
Det tar tio minuter att nå den stora hallen där ungefär 300 människor just nu äter lunch och shoppar loss. Men det är tio klokt nerlagda minuter. Kajsa har just lärt sig, för första gången i sitt sjuåriga liv, att hissar är lika ofarliga som stubbar i en granplantering.
Följsamhet i trängsel
De flesta hundar vänjer sig vid ett sätt att gå på trottoarer, parkvägar, stigar och i trappor där promenerande människor vanligtvis rör sig. Det kan i början bero på att det alltid luktar intressantare i hörn och längs kanter. Men snabbt blir det en vana, en vana som ibland kan vara lite besvärlig.
Och den där vanan, den tar hunden ofta till i situationer som överraskar eller oroar.
– Du och hunden kanske möter någon eller något som gör att ni måste gå till vänster eller höger eller i mitten. Om hunden envist drar dig åt det håll som den är van vid, kan det uppstå en helt onödig konflikt. Du tvingas styra hunden hårt och snabbt undan något, och det i sin tur kan föra med sig att hundens redan onödiga oro ökar. I en sådan här miljö, en galleria där massor med människor rör sig fram och tillbaka hela tiden i breda gångar, är det perfekt att lära hunden att vara mer fysiskt följsam, säger Johan.
Genom att prata med och ibland peta Kajsa på kroppen (men utan att dra hårt i kopplet) styr Johan hunden fram och tillbaka snett genom en lång galleriagång. Innan dagens trängsellektion är slut syns det tydligt att Kajsa oftare och gärna tittar på Johan och hans rörelser.
– Allt handlar om att styra hunden när ni promenerar, om att bryta vanan att alltid gå till exempel åt vänster längs en husvägg, ett staket eller ett dike.
Vänta i butik
Butikerna är helt öppna utåt gången. Man ser rakt in överallt. Johan styr och pratar fram Kajsa mellan människor, barnvagnar, stadsrutinerade hundar, blomsterlådor, små vattenfall och signalfärgade skyltar om extrapriser.
– Titta, där är det ganska trångt, där tar vi en tur, säger hundcoachen och viker in med gråhunden i en butik full av barnkläder.
Mellan underställ för sexåringar och en radda hyllor med sommarkepsar sätter
Johan Kajsa och ber henne att vänta. Hon har redan fattat att barnkläder inte bits. Men lite läskigt är det ändå att få eget ansvar, inte minst för att det känns lite trångt just här.
Johan berömmer med rösten, släpper kopplet och tar ett varv runt en ställning med pyjamasbyxor. När han visar sig igen lyfter Kajsa på rumpan, men Johan är snabbt framme och påminner henne om vad kommandot ”vänta” betyder. Nu tar han ett lite större varv. Kajsa sitter kvar.
– Bra gumman, nu provar vi ett par trappor …
Möte i trappa
Första gången väntar Johan tills trappan är tom. Han tar några meters sats med hunden och så springer han med Kajsa framför sig uppför de 15 stegen.
– Det här är ett läge då det bästa är att ge hunden ett så bra fysiskt utrymme som möjligt. Låt den få chansen att ta fart, locka fram lusten att röra sig snabbt. Då ökar möjligheten att du har hunden före dig i trappan och det betyder att du inte behöver dra eller släpa den uppåt.
Ner igen och en gång till. Nu flyger gråhunden upp.
– Vi provar igen men på andra sidan trappan, och kanske en gång mitt i. Det låter som om det inte spelar någon roll. Men när en ovan hund lär sig att gå på höger sida i en trappa, då vill den gå på samma sida nästa gång och nästa gång, säger Johan och lockar fram Kajsas lust att ta sig uppför på ett nytt ställe.
Övningen, eller leken, avslutas med ett möte i trappan. En lunchledig tjej kommer gående med en matlåda i handen. Den luktar inbjudande. Johan är framme direkt, vänligt men bestämt. Det är inte läge att hälsa. Tjejen kanske är hundrädd, hon kanske tappar sin lunch.
– På ett sådant här ställe handlar det mycket om att kunna styra hunden så att ingen blir irriterad eller rädd. Okej, har du en dvärghund i koppel kanske ingen bryr sig, men en stor hund som intresserar sig för någons matlåda kan ställa till problem. Öva din egen förmåga att styra hunden, för hundens skull, säger Johan Andersson.
Bära i rulltrappa
I rulltrappor ska hundar bäras. Oavsett hur stora de är.
– Det är ett bra tillfälle att vänja hunden vid att bäras. Väldigt många hundar, i Kajsas storlek och större, har inte lärt sig hur ofarligt det är att bli buren. Och klarar man att bäras i en trappa som rör sig, då känner man sig även trygg i en famn på plana marken, säger Johan och lyfter upp gråhunden.
Det blir resor uppåt och neråt ett par gånger. Så fort Johan kliver på bandet, som blir en rörlig trappa, viker Kajsa ner öronen. Det här är inte helt naturligt. Men med tiden har gråhunden lärt sig att människans värld inte alltid är så naturlig. Man får vänja sig. Och det gör hon. Under sista resan ner till tunnelbaneplanet hälsar hon snällt på tjejen bakom Johan, som för att säga: ”Var inte orolig, jag var också lite tveksam till rulltrappor i början.”
– Det är samma sak här, ge hunden tid. Och är den inte van alls att bli buren, öva på platta och stilla marken i en känd miljö först, säger Johan.
En varg, eller?
Det är inte bara hunden som kan behöva träna på saker i en galleria. När det är dags att äta lunch blir killen bakom disken nyfiken. Han lutar sig fram, stirrar på Kajsa, rynkar pannan och säger:
– Kul alltså, jag känner igen typen. Den där är ungefär som de där vargarna man ser på tv, precis som en varg men en liten.
Johan pratar en stund om att det finns hundraser som man sällan ser i storstads-
gallerior. Han får maten, sätter sig och knyter fast Kajsa i kort koppel i stolen.
– Det här, att få tid på sig att bli helt lugn och stilla i en så tydligt främmande miljö, är bra för hunden. Om ett par minuter tror jag att hon vilar, säger Johan.
Det tar bara en minut. Kajsa lägger sig. Hon sänker huvudet mot ena tassen och sluter ögonen till hälften. Längre tid än så här tar det alltså inte att lära sig hur man uppför sig i en fullkomligt främmande miljö. Hissar, pysande dörrar, trånga butiker, rulltrappor och nya människor. Ungefär som i skogen, man kan vänja sig vid det mesta – om man får chansen.
– Greppa möjligheten en dag när regnet öser ner. Hitta platser som den här, där hundar får vara. Jag lovar, en timme här stimulerar en ovan hunds sinnen rejält, säger hundcoachen Johan Andersson.
