Skapa lugn i mötet
På långt håll möter Johan och Udda en matte med en tax. Udda, som är extremt uppmärksam i den nya miljön, vräker i väg ett högt skall. Då agerar Johan direkt.
Hundcoachen tar ett steg fram, böjer sig ner, kupar handen och styr Udda snett åt sidan. Udda vill vräka sig rakt mot den mötande taxen igen men Johan, mycket lugnt och milt men fast och bestämt, fortsätter att styra undan henne. Efter fem, sex meter åt sidan vänder Udda sin uppmärksamhet mot Johan. Då hukar sig hundcoachen och ger lugnt beröm.
Samtidigt börjar Johan prata med den mötande taxens matte. Han förklarar snabbt och undrar om han och Udda får träna lite på att möta en främmande hund. Taxens matte säger ja. Gång på gång möts de två ekipagen på parkgången. Det visar sig att taxens matte har samma problem med sin hund som Johan har med Udda. Mötesproblematiken är spridd i Hundsverige. Efter flera vändor fram och tillbaka går de två hundarna vid sina människor utan att dra i kopplen åt den mötande. Det är flera meter mellan hundarna, men ändå.
Tänk bort kopplet
Efter mötet med taxen är Johan säker. Udda vill inte bråka, inte slåss, inte hota. Hon vill helt enkelt läsa av situationen och framför allt den mötande hunden.
– Kopplet, som vi så ofta måste använda när vi inte har full kontroll på hunden, ställer till det i många situationer. Vi vänjer oss vid att styra hunden, hunden vänjer sig vid att bli styrd och det betyder att kopplet väldigt ofta är sträckt, säger Johan.
Om man försöker tänka bort kopplet, så mycket och så ofta som möjligt, för att i stället använda rösten, kroppen och händerna, blir det som vi vill förmedla till hunden mycket tydligare och alltså lättare att förstå.
– Om kopplet ofta är sträckt lär vi hunden att det är genom detta sträckta snöre som vi kommunicerar med varandra.
Det är därför som Johan så långt det är möjligt kliver in framför Udda, böjer sig och berör henne för att få uppmärksamhet och – inte minst viktigt – öser beröm över henne när hon lyssnar.
– Kopplet är säkerheten. Inte lösningen. Kopplet gör att jag har kontroll över situationen och att jag hinner agera också när jag jobbar med en blixtrande snabb hund som Udda. Men det är jag, min kropp och min röst som ska sköta kommunikationen, säger Johan Andersson.
Prata med den mötande
Ett annat av Johans tips handlar om kommunikation mellan människor.
• Har du problem när du och hunden möter främmande hundar är det klokt att prata med den mötande ägaren.
• Förklara situationen och be om hjälp för en liten stunds träning. Chansen är stor att också den mötande behöver träna på stillsamma möten.
• När du pratar med den mötande ägaren ser och hör din hund det. Du agerar, du deltar i mötet, du avdramatiserar helt enkelt genom att inte få panik och börja slita i kopplet för att så snabbt som möjligt komma bort från situationen. Den taktiken löser inte problemet, tvärtom.
Tre nya möten
Vid lunchtid mitt i Linköping rör sig många ägare med sina hundar. Under en knapp timme möter Johan och Udda tre andra ekipage som de frågar och får träna med.
– Om jag lyckas nå Udda och få henne lugn, få henne att acceptera att hon varken behöver eller ska kasta sig fram för att hälsa på en främmande hund, är problemet löst just där, just med den hunden, säger Johan.
Det betyder alltså att man behöver träna på precis samma sak under ett antal hundmöten, för att det där med lugna möten ska gälla överallt.
– Men grejen är att när man har lyckats i ett eller ett par möten, då har man skaffat sig verktyg som fungerar. Det blir enklare för varje gång, säger Johan.
Så när han ser en tjej med en liten vit hund komma traskande längs en gågata fortsätter han att träna.
Folk och ljud
Hundmöten är en av de situationer som Udda reagerar på. Men mycket folk, höga röster, slammer och stök får henne också ”på tårna”.
När Johan går ut på ett folkrikt torg har han redan kontakt med Udda. Han pratar med henne, berör henne milt då och då för att få hennes blick och hela hennes uppmärksamhet. Då och då stannar han, lockar in henne och gosar en kort stund.
Det sättet att påminna Udda om att hon inte är ensam, att de är två som rör sig i mängden, får effekt.
– Jag tror att Udda märker att jag är med henne nu. Hon behöver inte ta sig an och möta allt det som vi har framför och omkring oss. Man vinner mycket på att hålla kommunikationen i gång genom att påminna hunden om att man finns här, alldeles nära, säger Johan och viker in på ännu en myllrande gågata.
En stunds vila
I ena änden av ett torg sätter sig Johan på en låg mur. Udda hoppar upp intill honom. Under ett par minuter kastar gråhundstiken huvudet fram och tillbaka, liksom för att hålla koll, ta in, registrera allt som sker.
Men snart blir Udda lugn. Johans milda röst och lockande smekningar gör att man tydligt ser att hunden slappnar av. Hon behöver inte längre vara på helspänn.
– Det behöver inte vara så komplicerat att vänja en ovan hund vid stökiga miljöer. Ta god tid på dig, sätt dig och gosa en stund med hunden och stanna tills det där lugnet infinner sig. Tills ni har hamnat i den lilla mysiga bubblan där du och hunden bara är betraktare, inte deltagare i vimlet, säger Johan.
Ett riktigt hundmöte
Johan vill se hur gråhunden Udda beter sig när hon faktiskt får hälsa på en helt främmande hund. Hundcoachen släpper ut en av sina egna hundar ur bilen, den drygt ettåriga border collien Ettan.
Udda ser Ettan, Ettan ser Udda. Gråhunden är snabbt framme och efter en tvärbromsning två decimeter ifrån den unga pojken Ettan, står hon fullkomligt stilla.
– Hon bjuder in Ettan att lukta lite. Hon är tik, hon är äldre, hon agerar jättebra. Precis som Ettan, titta så ödmjuk han är, säger hundcoachen och skrattar.
Att Udda nästan desperat vill fram till främmande, mötande hundar handlar alltså med stor sannolikhet om att hon vill kommunicera. Hon vill läsa av och bli avläst.
– Stressen hon känner i ett möte handlar alltså inte alls om tråkigheter. Men det spelar ingen roll. Främmande hundar ska – som jag ser det – inte hälsa på varandra i koppel. Och det ska vi träna lite till på nu. Udda, kom!
