Det började när Jennie Karlsson var åtta år. Hon hängde med sin bonuspappa och vakjagade vildsvin. När den egentliga jaktsäsongen drog i gång gick Jennie med hundförarna i skogen och så fortsatte det i många säsonger, om det blev tal om jakt hängde hon med till skogen. Det var ett slags gammaldags jägarskola, hon lärde sig hur viltet rör sig, hur hundar jobbar, hur hanteringen efter skottet går till och allt annat som hör till jakten. Hela tiden hade hon ett speciellt fokus på andras hundar, framför allt favoritrasen karelsk björnhund.
Men när det blev dags att flytta hemifrån och skaffa egen hund blev det en blandras.
– Ja, det blev Luna som är åtta år i dag. Hon är 75 procent wachtelhund och resten finnstövare. Hon jagar som en wachtel, men ser ut som en stövare. Det där gillar jag med blandraserna, man vet aldrig riktigt hur de utvecklas i jakten. Det blir mitt jobb i skogen att anpassa mig efter hundens förutsättningar och hur den jagar, inte tvärtom. Då brukar det bli bra, säger Jennie med ett skratt.
Året efter blev det en karelsk björnhund när Jennie fick chansen att ta över två år gamla Duffy. Då, med två hundar, fullkomligt exploderade jaktintresset. Man kan nog, utan att möta särskilt stora protester, kalla Jennie Karlsson för en jaktnörd.
– (skratt) Ja, det kan du göra, och det är jag faktiskt lite stolt över. Jag älskar att jaga med mina hundar och den jaktlusten har givit mig massor med kontakter, kompisar och ännu mer jakt.
Uteslutet med sommarsemester
För Jennie är det uteslutet att ta sommarsemester från jobbet som byggnadsingenjör. Hon har försökt att ha ett par förhållanden med det har inte riktigt fungerat eftersom jakten, och framför allt hundarna, tar all fritid och allt fokus i hennes liv vid sidan av jobbet.
– Jag vill leva så här, jag vill vara fri att åka i väg med hundarna när jag vill och får lust. Det är en livsstil som jag har kämpat för och som jag trivs med. Ibland verkar det som om folk har svårt att förstå det, framför allt för att jag är tjej. Den inställningen förstår jag inte, jag respekterar alla som satsar och väljer en livsstil. Kvinnor eller män, pojkar eller flickor – vad har det för betydelse?
Den första karelska björnhunden följdes av två till, Leia och Lira. Leia föddes med ögonsjukdomen PRA och får allt sämre syn.
– Leia är sju år nu och hon kommer att bli helt blind. Jag sköt den sista älgen för henne i höstas, i alla fall vad jag tror blir sista älgen. Det var känslosamt, väldigt känslosamt. Hundarna är min familj och jag känner med dem, lider med dem när de inte mår bra. Kanske ser hon tillräckligt bra i höst för att jaga lite till, hon lever för jakten, men det vet ingen än.
Men tre karelare räcker inte för Jennie. Hon har tre blandraser också. Lura och Luna har wachtelhund och finnstövare i sig, Lexa är mest wachtel och resten gråhund.
– Blandraserna är friskare, jag tycker att de håller väldigt bra i skogen rent fysisk. Dessutom jagar de lite olika och det är jättebra eftersom jag jagar på så många olika marker och i olika miljöer. De kompletterar helt enkelt mina karelare.
Målet med hundarna, menar Jennie, är att få varje individ att fungera så bra som möjligt i jakten.
– Varje hund är alltid en ny utmaning. Och jag lär mig olika saker av allihop. All min jakt handlar egentligen om hundarna, att sitta på pass är inte min grej och det händer nästan aldrig. Visst, att ha, träna och jaga med sex hundar tar tid och kraft på många sätt, men jag kan inte tänka mig ett liv utan jagande hundar.
Jennie menar att det intensiva livet med hundarna, det nära livet, skapar starka relationer. Och det bandet mellan människa och hund underlättar vägen till ett fungerande samarbete i jaktskogen.
– Jag försöker lyfta fram och träna deras egna egenskaper, deras vilja och sätt att jaga. Men vi ska funka som ett team under jakterna, jag vill att allt ska samspela och fungera för både hunden och mig. Det kan ta tid att nå fram dit men det är så mycket värt att satsa det engagemanget.
Jagar överallt
Säsongen börjar när björnjakten drar i gång. Då reser Jennie från Skåne med hundsläpet fullt till Färila i Hälsingland, och efter det är säsongen i gång på allvar. Hon är med i tre olika jaktlag i Skåne och Halland, men det stannar inte där.
– Jag åker runt och släpper mina hundar lite överallt där jägare vill ha oss. Framför allt är det björn, älg och gris som lockar och som jag försöker rikta in hundarna på. Det är nästan alltid en spännande jakt, oavsett om vi fäller vilt eller inte. Men visst jagar vi annat klövvilt också. Det är upplevelsen i skogen, gemenskapen med andra jägare och spänningen, det oförutsägbara, som lockar mig.
Storvilt i all ära, men det är tydligt att hundarna är med och styr Jennies jaktintresse.
– En av mina blandraser älskar fågel, och då måste jag ju lära mig den jakten också, trots att jag aldrig intresserat mig för den tidigare. Så visst, mina hundar kanske styr mig lika mycket som jag styr dem, säger Jennie Karlsson och skrattar högt.
