Eftersök händer aldrig en duktig jägare, eller hur? Om bara skytten ”gör sitt” så blir det knall och fall varenda gång, enligt vissa. Lyssnar man på jaktberättelserna är det sällan någon som vill erkänna att just de orsakade ett långt och svårt eftersök. Därför är det lätt att tro att situationen går att undvika, bara man är tillräckligt skicklig.
Men sanningen är att alla som jagar tillräckligt mycket kommer att få sin beskärda del av eftersök, så det gäller att vara förberedd när situationen uppstår. Även om de inte sker med samma regelbundenhet är eftersök i längden lika oundvikliga som den årliga deklarationen.
Är man med på en gemensamhetsjakt brukar eftersöken hanteras av deltagande hundförare, utan att skyttarna deltar och som en del av jakten. Men är man ute och jagar ensam faller ansvaret på jägaren att organisera eftersöket.
I den här artikeln berättar tre erfarna eftersöksjägare varför det blir eftersök, vad jägaren bör göra och vad eftersöksjägare uppskattar mest att man som jägare gör och inte gör.
Jimmy Låås arbetar på Jägarnas Riksförbunds kansli och gör drygt 200 eftersök per år på marker söder om Stockholm. Han har sett det mesta i eftersöksväg, allt från odramatiska dödsök till kaotiska trafikeftersök med flera djur inblandade samtidigt.
Lars Olov Larsson och Kari Riihimäki arbetar som trafikeftersökare i skogarna kring Tierp och gör många eftersök varje år, både åt Nationella viltolycksrådet och lokala jaktlag. De arbetar oftast tillsammans, är ett bra team och tycker att det i tuffa situationer är ovärderligt att ha en god och pålitlig kamrat vid sin sida.
Råkar alla jägare, oavsett hur duktiga de är, ut för eftersök?
Jimmy: Absolut, jag vågar säga att det inte finns en jägare som inte har orsakat ett eftersök. Dessutom: ju mer du jagar, desto större risk är det att det kommer ett eftersök. Om du enbart har skjutit ett eller ett par vilt så kanske du är hundraprocentig, men efter hundra vilt är den chansen nästan obefintlig.
Lars Olov: Det finns individer som sticker ut hakan och säger att de aldrig har orsakat ett eftersök, då brukar jag svara att då har du nog inte jagat så mycket heller.
Kari: Det spelar ingen roll hur duktig man är, nästan vad som helst kan hända i skogen. Det kan till exempel vara en gren i vägen, och då blir det eftersök.
Bilden av vad ett eftersök innebär är nog mer dramatisk än vad som faktiskt utspelar sig i verkligheten. När man säger eftersök tänker man sig kanske ett långt, intensivt och komplicerat förlopp. Men det gäller långt ifrån alla eftersök. Det vanligaste eftersöket som görs är det så kallade dödsöket, det vill säga när djuret har tagit sig en bit från skottplatsen och sedan lagt sig ned.
Jimmy: En stor del av de eftersök som vi gör är dödsök. Men det kan vi aldrig veta innan vi börjar, så alla dödsök börjar som eftersök. Sanningen är att en stor andel av alla påskjutna djur inte blir kvar på skottplatsen, även vid en dödande träff. Sådana dödsök kanske inte alltid betraktas som eftersök eftersom de löser sig snabbt.
När bör man anse sig vara i en eftersökssituation?
Kari: Direkt när man skjuter på något som inte blir kvar på skottplatsen, då är det ett eftersök, det finns inget alternativ. Ser man inte viltet efter skott är det ett eftersök.
Jimmy: När djuret inte ligger på skottplatsen, eller nära i anslutning till skottplatsen. När det går utom synhåll efter skott, då är det ett eftersök.
Vad bör jägaren göra då?
Kari: Om jag är ute ensam och jagar, skjuter på något och det går ur synhåll så åker jag direkt hem och hämtar hund och ficklampor och allting.
Lars Olov: Viktigt är att man märker ut skottplatsen, innan man gör något annat. Det är inte sällan som en jägare säger ”precis framför den stora björken”, och när man väl ställer sig och tittar så finns det inget annat än stora björkar där. Sedan kan man göra en bedömning av skottet direkt på plats. Ser jag att det finns lungrester på skottplatsen, då kan jag gå vidare en liten bit och titta, men annars inte. Ser jag inte tydliga spår av en dödande träff så märker jag upp platsen och hämtar hunden.
Jimmy: Om man har skjutit en bra träff och har en bra uppfattning om vart det tog vägen så kan man givetvis gå och titta efter djuret. Men jag är av uppfattningen att man inte ska gå längre än 50–70 meter. Har man inte hittat djuret då bör man kalla in eftersökare.
Naturligt att vilja lösa situationen
Frågan om man ska leta efter djuret själv är nog den svåraste som man ställs inför vid ett eftersök, och den naturliga instinkten hos jägaren är att försöka lösa situationen. Hur man bedömer träffen och situation är upp till den egna erfarenheten.
Tydliga spår från en dödande träff är lungrester, lungblod eller en stor mängd blod. Då kan man hitta djuret en kort bit från skottplatsen, men det är inte garanterat. Avsaknad av blodspår betyder heller inte alltid bom, viltet kan gå en bit innan blodspåret börjar. Hur man väljer att gå vidare beror också mycket på terrängen, underlaget och tiden på dygnet.
Jimmy: Om du till exempel skjuter på ett rådjur som går utom synhåll innan det lägger sig, men det är snö på marken och ett bra blodspår, så kan det vara lätt att hitta djuret. Men långt ifrån alla eftersök går att lösa så enkelt. En annan situation är till exempel en åtel som ligger precis vid en grantätning. Om det är mörkt och kalmark har du mycket sämre chanser att hitta en gris som går in 50 meter bland granarna innan den lägger sig.
Vilket är det vanligaste felet som jägare gör vid eftersök?
Lars Olov: Det är att rota runt själv. Om man som ensam skytt går runt och rotar, speciellt om det finns blod på platsen, kommer man bara att skapa problem för hunden som ska reda ut det. Men det blir så när skammen tar över och man kanske skäms för att behöva ta hjälp.
Kari: Att inte märka ut skottplatsen.
Jimmy: Det första och viktigaste som man bör göra är att planera sitt eftersök innan man går ut och jagar. Kanske kolla med en eftersöksjägare dagen innan man går ut. Då behöver man inte känna att man stör om man ringer och väcker någon. Sedan att vänta för länge innan man tillkallar eftersöksekipage, och om man själv går efter för långt, då finns risken att man stöter upp djuret ur legan. Det gör mitt jobb som eftersöksjägare mycket svårare.
Vad brukar ni vilja att jägaren gör under eftersöket?
Lars Olov: Jag vill nog gärna ha med en annan person som skytt, inte jägaren själv. Men det beror lite på. Om jag känner jägaren och vet att det är en lugn individ kan jag ta med personen som skytt, men oftast inte. Jägaren kan få vara med på eftersöket, det är bara bra, men jag vill som regel inte ha personen som skytt. Jägaren har nog med puls ändå. Det kan vara hårt att säga det, och jägaren kan ta illa vid sig, men det får man ta.
Kari: Man kanske vill göra rätt för sig. Men oftast är det bäst, både för jägaren och viltet, om någon annan är skytt.
Jimmy: Rent juridiskt är det skytten som äger ansvaret för viltet som hen har påskjutit. Men rent praktiskt så måste man som jägare vara så ödmjuk att man låter eftersöksjägaren avgöra hur eftersöket ska gå till. Om jag vill ha med mig jägaren på eftersöket så säger jag det, men om jag vill att jägaren stannar kvar vid bilen så ser jag helst att hen också gör det. Då kan hen sköta kommunikationen med markgrannar eller hålla sig beredd att komma och hämta mig.
Jimmy fortsätter: För den enskilde jägaren är det här oftast en stor grej, men för mig som går 200–250 eftersök per år är det inget speciellt. Om man inte är van vid situationen och är stressad och nervös så blir omdömet sämre. Då kan det vara bäst om jägaren tar ett steg tillbaka och låter oss ta hand om situationen. Anledningen till att man blir ombedd att vänta vid bilen är inte för att man är en dålig jägare, utan att man inte har utrustningen, erfarenheten eller rutinen för att kunna genomföra eftersöket på bästa sätt. Som jägare måste man vara ödmjuk inför det faktumet.
Berätta om intressanta eftersök som ni har gjort?
Lars Olov: Jag och Kari hade ett spännande eftersök på gris för ett tag sedan. Det var ett trafikeftersök och det låg en död gris i diket. Men hunden ville vidare upp i skogen, så vi insåg att det var ett djur till. Vi följde hunden och kom snart in bland ormbunkar som räckte mig upp till bröstet, då vände jag mig till Kari och sa: ”Det ligger en arg påkörd gris här inne någonstans”. ”Fy fan”, svarade han.
Lars Olov fortsätter: Jag hade pumpen med slugs i. Kari gick med hunden runt kanten på ormbunkarna, och jag stod och väntade. Då började det röra sig och plötsligt hoppade en gris upp bland ormbunkarna. Jag hann inte se vad som var fram eller bak, så jag höll mitt i på den och sköt ett skott. Då började den springa rakt mot mig. Jag såg bara hur ormbunkarna rasslade närmare och närmare. Den var nog inte mer än två meter bort när den till slut kom fram och jag kunde skjuta ett skott till. Den lade sig framför fötterna på mig. Då hade både jag och Kari bra hög puls, kan jag säga. Men det är sådana upplevel ser som taggar en ibland.
Jimmy: Vi hade ett eftersök på ett påkört vildsvin i hundrakilosklassen som hade gått in i en vass mellan en väg och en järnväg. Det var mycket svårt att komma åt och vi kunde inte släppa hunden. Det tog tid att göra det säkert, men till slut lyckades vi hitta en skjutgata där min kollega ställde sig. Jag fick då gå väldigt nära vildsvinet för att övertyga det om att flytta på sig. Jag var inne på kanske två meter men såg fortfarande inte vildsvinet, utan kände bara hur det rörde sig i marken. När djuret började flytta på sig ropade jag till min kollega: ”Nu kommer det ut!”. Han kunde då skjuta det.
Jimmy fortsätter: Det var väldigt skönt att det gick bra för vi hade ingen plan B, liksom. Ett sådant eftersök hade ingen klarat helt ensam, inte ens med hund. Det är därför som eftersöksjägare ofta behövs, och det ligger absolut ingen prestige i att försöka klara upp en sådan situation själv.
Ett eftersök är en specialiserad sorts jakt som ofta kräver egna färdigheter och hundar – och en viss mentalitet. Det är därför som eftersöksjägare finns.
Alla jägare som håller på tillräckligt länge hamnar förr eller senare i en situation som inte är rimlig att försöka lösa på egen hand, och då är det bästa man kan göra att kalla på rätt hjälp i rätt tid.
Lars Olov: I slutänden handlar det om att förkorta djurets lidande.
Det hoppas jag är något som alla jägare kan hålla med om.
