Problemet tycks gälla främst marker som används för hästbete. Hjortar har trasslat in sig så illa i staketband eller -rep att de dör av kvävning eller extrem stress. Djuret har slitit loss banden från stolparna, gått in i närmaste tätning och där trasslat in sig ännu mer, i träd och buskar. Ofta är det handjur, alltid med trassel av band eller tråd i hornen. Några har släpat omkring på både stolpar och döda eller döende artfränder. Någon gång har två handjur kvävts eller dött, intrasslade i varandra. I ett fall har en hjort sakta spetsats av en staketstolpe, efterhand som härvan dragits åt av hjortens försök att göra sig fri.
En snabb googling visar att saken har uppmärksammats i jaktpressen tidigare, och de jaktlag som Jakt & Jägare har varit i kontakt med vittnar om både dåligt underhållna staket och lösa band eller rep på betesmarkerna.
Många drabbade hjortar
Peter Lif, erfaren jägare, berättar att han bara de senaste åren har avlivat fyra drabbade hjortar samt hittat tre redan döda.
– Sannolikt är det väl när man har tagit hem djuren för vintern som man inte tänker på att det finns vilda djur kvar därute, säger han.
”En stor risk är de staket där ägaren har öppnat en grind och låtit den vara öppen.”
Peter Lif, jägare
Oavsett om man har djur i hagen, eller om man tagit hem dem för säsongen, tror Peter Lif att det är viktigt att det är el i staketet även om det inte finns tamdjur i hagen.
– En stor risk är de staket där ägaren har öppnat en grind och låtit den vara öppen. Då bryts strömmen, om inte grinden har en nedgrävd matarledning. Dovhjortar kan gå fram och känna lite på banden med hornen, det har jag sett flera gånger. Är det el i banden, backar de undan. Saknas el, kan de försöka krypa under banden. Då trasslar de in hornen och sedan är det kört, säger han.
Dålig kunskap
Kunskapsläget kring denna fråga verkar inte vara det bästa. Man vet väldigt lite om varför hjortar trasslar in sig, om el i staketet är bra eller dåligt för hjortarna eller om det spelar roll hur staketet är uppsatt. Vi tycks befinna oss i gränslandet mellan tamdjursägarens skyldigheter och de lagar och regler som gäller för det vilda. För de drabbade hjortarna är det gränslandet minerat.
Bengt Röken var djurparksveterinär på Kolmården i många år. Han är också aktiv jägare och delaktig i flera viltforskningsprojekt. Enligt honom utsätts djur som fastnar för mycket stort lidande.
”Att sitta fast och inte ha kontroll eller möjlighet att fly skapar en psykisk stress som drar i gång kroppens alla stressfunktioner.”
Bengt Röken, veterinär
– Att sitta fast och inte ha kontroll eller möjlighet att fly skapar en psykisk stress som drar i gång kroppens alla stressfunktioner. Det gäller både djur och fåglar. Och de som fastnar blir mycket mer stressade än vi tror, säger Bengt Röken.
– Med de jaktformer som vi har i Sverige, ta drevjakten som exempel, är djuren mindre stressade under jakten än de som har fastnat och tappat kontrollen. Inte ens skadskjutna djur har lika hög stressnivå som djur som fastnar i staket, eller ligger förlamade i vägkanten efter en trafikolycka.
Stångade när de sitter fast
Fångenskapen skapar alltså en extrem psykisk stress för ett vilt djur. Man kan kanske jämföra med panikångest, där samma ångest (stress) leder till en kraftigt ökad ämnesomsättning och en snabb temperaturhöjning. Djuret hyperventilerar och tappar vätska, vilket i sin tur leder till en så kallad cirkulationskollaps och djuret dör. Men det kan ta timmar av lidande innan detta sker. Hos djur som har dött på det viset, påträffas också ofta en kraftig blodansamling i lungorna och ett utvidgat hjärta.
Om djuret har vinterpäls höjs kroppstemperaturen ännu kraftigare, med ett sannolikt kortare men intensivare lidande som följd.
– Man får inte glömma att många av hjortarna dessutom blir stångade av sina hornbärande artfränder när de sitter fast. Att en hjort som har fastnat inte har yttre skador kan alltså både betyda att den har dött av egen stress och att den har blivit ihjälstångad i ett läge när den inte kan försvara sig.
Vem känner till problemet?
Pressansvarig på Svenska Ridsportförbundet, Lotta Amnestål, har inte hört talas om fenomenet. Men hon tycker det är allvarligt om hjortar fastnar och dör samt att vi alla bör kunna hjälpas åt att kommunicera det till berörda parter. Hon hänvisar också till att Svenska Ridsportförbundet redan har rekommendationer för hur staket ska sättas upp och hållas efter.
På LRF i Skåne känner man inte till problemet, men regionchefen hänvisar till LRF Skånes viltansvarige, Janne Hultgren. Han har heller aldrig hört att snarade hjortar skulle vara ett problem, men han kan mycket väl tänka sig att det är attraktivt för dem att ta sig in i beteshagar.
”Jag tror att det är en viss skillnad på de som hanterar djur professionellt och de som har djur för sitt nöjes skull.”
Janne Hultgren, LRF Skåne
– Det kan vara foder som finns kvar som lockar hjortarna, eller kanske också vatten. Jag tror att det är en viss skillnad på de som hanterar djur professionellt och de som har djur för sitt nöjes skull. En kobonde vet förmodligen mer om riskerna med ett elstaket än någon som jobbar med annat och har ett par hästar som fritidsnöje.
Varför når inte kunskapen ut?
Janne Hultgren menar att problematiken både är dold och fruktansvärd och han funderar över hur man kan jobba med frågan. Han nämner nyhetsbrev och olika hästprojekt som tänkbara kommunikationskanaler inom LRF, men slutsatsen blir ändå:
– Hästägare är väldigt sällan medlemmar i LRF, såvida de inte håller andra djur eller har lantbruk för sin försörjning. Den här frågan måste nog dras i sammanhang där man kan hitta alla dem som har just ett par hästar och inte så mycket mer. Men självklart kan LRF också hjälpa till att kommunicera detta.
Men varför har problemet inte kommit till organisationernas kännedom?
”Man måste vara tondöv om man inte har hört talas om detta. Problemet är utbrett.”
Henning Sörensen, yrkesjägare
Henning Sörensen, yrkesjägare med flera decennier som viltförvaltare bakom sig, skrattar i luren:
– Man måste vara tondöv om man inte har hört talas om detta. Problemet är utbrett. Jag förvaltade 3 500 hektar och bara där hade vi två eller tre fall varje år. Detsamma gäller i varje fall för de egendomar som jag känner till. Summerar du det på antalet egendomar, förstår du varför jag kallar det tondövhet.
Henning Sörensen återger ännu en historia, denna gång om en välkänd hjort som plötsligt var borta efter brunsten.
– Jag var nere vid sjön en kväll i skymningen och såg hur det bubblade konstigt ute på sjön. Morgonen efter gick jag ner för att undersöka och då hade hjorten flutit iland till stranden. Kronan var full av rep och den stackaren släpade 40 meter lina efter sig. Linan var snurrad runt både hals och ett ben, så det var lätt att förstå att han hade drunknat.
Eventuell förklaring
En förklaring till att problemet inte är känt kan ju vara att det trots allt inte är så utbrett, men det mesta talar emot det. En annan förklaring kan vara att djurägaren kanske inte ser de offer som drar vidare in i skogen. Hjorten som Henning Sörensen berättade om befann sig långt ifrån tänkbara beteshagar.
Men fritidsjägaren, yrkesjägaren och LRF-företrädaren drar dock samma slutsats om varför problemet inte är känt:
– Jag tror nog att det talas lite tyst om det här, säger Peter Lif. Det mörkas. Ingen vill väl berätta att hjortar har stressats till döds i just deras staket.
