Foto: Peter EkeströmDet är ofta bra att ha flera olika sorters foder på en och samma plats. Det lockar mer. Men sprid ut maten, så att också unga och svagare djur kommer åt födan.

Vinterns bästa stödutfodring

Tanken med att stödutfodra viltet vintertid är att minska lidandet och öka överlevnaden. Men vad är bästa maten för de olika viltarterna? Tänk på att den som utfodrar viltstammarna också har ett annat ansvar: Jakttrycket måste öka.

På de flesta håll är det numer självklart för jaktlag och markägare att satsa pengar och tid på att öka flera viltarters möjligheter att överleva vintern och därigenom trygga reproduktionen. Vi vill ha stora, friska viltstammar till nästa säsong.

Målet är att hjälpa vilt att överleva tuffa omständigheter och hålla djuren i bra kondition inför reproduktionen. Det handlar helt enkelt om att minska lidandet och öka överlevnaden.

De vilt som vi framför allt satsar på att stödutfodra är rådjur och dovvilt. Delvis också vildsvin under perioder då tjälen är djup, även om det samtidigt diskuteras hur mycket vi egentligen bör utfodra den snabbt växande vildsvinsstammen. När det krävs hänger kronvilt med då andra klövvilt utfodras, framför allt när det bjuds spannmålsensilage. Vi vet också att älgen kan dra nytta av ensilaget.

Majs är vildsvinens favorit. Men också dovvilt väljer gärna majs, som kompletterar en foderplats med exempelvis ensilage.

Utfodra med god etik

Det finns inga exakta siffor på hur mycket pengar som landets jägare lägger på vinterutfodringen av vilt varje år, men allt pekar på att summan överstiger en halv miljard kronor.

Under senare år har de allra flesta också skärpt till sig när det gäller vad det utfodras med. Kunskapen har ökat och vi ser allt mindre av överdriven utfodring i form av matberg med exempelvis sockerbetor. Det ser också ut som att allt mindre direkt felaktig mat läggs ut till viltet, som bröd, tårtbottnar och matrester från restauranger med mera.

Grunden är att utfodra med god etik. Lagom mycket och rätt. Men för att nå dit gäller det att sprida kunskap om vad olika viltarter egentligen behöver och mår bäst av.

I dag finns exempelvis bra färdigt foder till rådjur. Då finns det som djuren behöver med i säcken. Men framför allt handlar det om ensilage, både klöverensilage och spannmålsensilage. Det är bra mat för rådjur och dovvilt, men också för en rad andra arter.

Spannmålsensilage, som också kallas fullsädesensilage, är ett kraftigt foder. Men det är samtidigt lättsmält, vilket betyder att det inte innehåller särskilt mycket fibrer. Exempelvis älgen behöver fibrer. Bara spannmålsensilage räcker inte. Lösningen är att se till att det finns gott om kvist för älgen att äta i närheten av foderplatsen.

Ensilaget riktar sig alltså framför allt till rådjur och dovvilt. Men en stor bal på ett ställe betyder inte att alla de djur som behöver mat kommer åt den, hur ofta man än ställer dit nya balar. De svaga djuren motas helt enkelt bort av de starka. Lösningen är att sprida ut ensilaget, exempelvis längs en skogsväg. Då får alla djur rum att äta.

Det är klokare att sprida ut fodret över en större yta, än att samla allt i en enda stor bal eller hög. Då ökar chansen att alla, också unga och svaga djur, kommer åt fodret.

Vätska viktigt

Dessutom för den taktiken med sig en annan fördel. Viltet behöver inte bara mat. Minst lika viktigt är vätska. Det bästa ensilaget är alltså fuktigt, eller rent av blött. Men när temperaturen faller under nollan fryser fuktigt ensilage. En stor, stelfrusen fyrahundrakilosklump gör det svårt för viltet att få i sig mat. Utspritt gör ensilaget betydligt större nytta.

Vätska är enormt viktigt. Förutom ensilage innehåller frukt och exempelvis morötter mycket vatten. Om det går är det naturligtvis allra bäst att kunna erbjuda vatten, kanske i form av en bäck som hålls isfri så ofta och länge som möjligt i närheten av foderplatsen. Om det enda alternativet är en hel bal är det bästa sättet att underlätta för viltet att bryta sönder ensilaget så mycket som möjligt.

När ska utfodringen börja och när ska man sluta lägga ut mat till viltet på våren? Egentligen behöver man inte börja tidigt när det gäller viltets överlevnad. Men man vinner ändå på att vara ute i tid, framför allt när det gäller nyanlagda foderplatser. Då vänjer man viltet vid var det finns mat. Ibland tar den tillvänjningen tid.

Å andra sidan är det bättre sent än aldrig som gäller. Också den som är sent ute kan göra mycket gott för viltet under vintern.

I andra änden av vintern däremot, när våren kommer, är det bra att vara uthållig. Då är det viktigt att fortsätta tills växtligheten verkligen har kommit i gång ordentligt.

Morötter innehåller mycket vätska och är ofta begärligt – ett vettigt kom- plement till exempelvis spannmål och ensilage under hårda vintrar.

Lagom givor

Vildsvin utfodras inte i lika stor utsträckning som rådjur och dovvilt. Men det gäller inte överallt. Det finns fortfarande marker där berg av sockerbetor och potatis är vanliga. Men allt talar för att den typen av utfodring inte är bra, framför allt när det handlar om överdrivna mängder mat med mycket energi, som sockerbetor. Vi vet att stor utfodring gör att hondjuren brunstar tidigt. Där är det inte ovanligt att gyltor får sina första kullar innan de är året gamla. Då är utfodringen både för kraftig och felaktig.

Det är alltså färre matberg som gäller. I stället handlar det om lagom givor av foder som viltet verkligen behöver.

Å andra sidan är ett skäl till att vi utfodrar, vid sidan om att undvika lidande hos viltet, att vi vill ha starka, jaktbara stammar. Och där har jägarna ett stort ansvar, eftersom vi har mer vilt i Sverige i dag än tidigare i modern tid. Den utvecklingen hänger delvis ihop med den stora mängd foder som vi lägger ut vintertid. Men ju mer vi utfodrar, desto mer måste vi jaga. Grundtanken är att reglera viltstammarna genom jakt, inte genom svält.

Ekvationen handlar alltså om både och. Vi ser till att vilt överlever, vi bäddar för en trygg och stark föryngring. Att vi måste jaga mer och fälla mer vilt är en naturlig följd av det.

Med tanke på den ökande och allt bättre utfodringen kan man sammanfattningsvis säga att vi jagar för lite. Stammarna växer. Men alla viltstammar måste regleras. Och det gör vi genom jakt. 

Tänk på detta när du stödutfodrar

Sommar och höst

  • Ett klokt sätt att ge viltet möjligheter att komma i så god kondition som möjligt inför vintern är att anlägga viltåkrar. Exempelvis rödklöver är en enkel, billig, flerårig och eftertraktad viltgröda.
  • Utnyttja också remsorna mellan skog och åker. Så attraktiva grödor som gräs, klöver och lusern. Om dessa ytor hålls skapligt snöfria under vintern kan klövviltet beta där.
  • Fäll aspar under hösten. Det ger bra vinterfoder för hjortvilt, men också för harar.
  • Är djuren starka och i bra kondition, med hjälp av sommarens och höstens grödor, ökar motståndskraften hos både vuxna och årets ungar när snön och kylan kommer.

Mild vinter

Blir vintern mild klarar sig vanligtvis klövviltet utan stödutfodring. Men är stammarna stora, och det dessutom finns skogsföryngring och fält med känsliga grödor, är det trots det klokt att utfodra för att undvika betesskador.

Skogsbruket

Om det är möjligt, sköt avverkning av tall- och lövskog under vintern. Då bjuder du viltet på knopp, bark och kvist. Det är likadant med röjning av lövsly, anpassa så att uppslaget av löv finns kvar till vintern.

Attraktivt ur skogen för klövviltet

Sälg, pil, vide, rönn, tall, asp, bok, ask och ek.

Röj snön

Viltåkrar, höstsådda grödor och remsor med viltgröda sådd för att skydda mer känslig gröda är bra vinterfoder för klövviltet. Men om snön ligger djup, eller en hård skare tvingar djuren att slösa energi för att komma åt maten, är det klokt att ploga undan snön.

Foderplatsen

  • Det krävs tillstånd av markägaren för att utfodra vilt. 
  • Rådjur, dov- och kronvilt samt vildsvin besöker ofta foderplatser. Alla djur – även ungar, kid och årskalvar – ska kunna utfodras på platsen. Problemet med en eller några få stora foderplatser är att alla inte får plats, framför allt unga och svaga djur blir bortträngda. Anlägg i stället många mindre foderplatser och/eller sprid ut fodret över stora ytor. Ha minst 50–100 meter mellan foderplatserna.
  • Foderplatsen är inte en åtelplats. Utfodringsplatsen är skyddad, där jagas det aldrig och där finns det tillräckligt med foder kontinuerligt under hela vintersäsongen.
  • Foderplatsen ska ligga ganska fritt. Då har viltet bra uppsikt, vilket alltid gör djuren tryggare. Dessutom minskar risken för att viltet tas av rovdjur.
  • Rekognosera innan en foderplats anläggs. Välj en plats nära väl använda viltväxlar och gärna där det också finns naturligt foder, exempelvis blåbärsris.
  • Utfodra inte i närheten av trafikerade vägar. Däremot är det klokt att ploga stråk fram till foderplatserna om det är mycket snö.
  • Om en foderplats utnyttjas hårt är det klokt att kalka platsen under sommarsäsongen när den inte används. Detta för att minska risken för smittspridning och parasiter.

Fodret

  • Ensilage (gräs-, klöver- eller spannmålsensilage), spannmålskross (havre, vete, råg, korn), majs, ärter, sockerbetor och foderbetor, rödbetor, morötter, potatis, frukt, foderpellets, speciellt producerade för vilt, bladrikt hö och saltstenar.
  • En del foder kan delas ut med spridare. Två, tre givor per dygn i en takt som gör att foder inte blir liggande och dåligt.
  • Ensilaget ska vara blött. Bryt sönder och dela balen om det är minusgrader. Om du har några få balar ute, sprid ut ensilaget längs exempelvis en skogsväg så kommer fler djur åt fodret.
  • Klöverensilage drar framför allt rådjur och dovvilt. De äter också spannmålsensilage, som dessutom kan locka både kronvilt och – under vissa omständigheter – älg.
  • En blandning av olika foder är att föredra. Välj ensilage som stomme, lägg till exempelvis havrekross och morötter. Vildsvin föredrar majs, men äter allt när nöden kräver.
  • Lägg inte ut överdrivna mängder. Då ruttnar fodret. Se i stället till att dela upp arbetet med utfodringen på fler händer och håll koll på foderplatserna. Fyll på när det behövs.
  • Undantaget är sockerbetorna. När betorna har fryst omvandlas kolhydraterna till sockerarter, och det ökar lockelsen.
  • Undvik onödiga foderbyten. Försäkra dig om att du kan få tag i rätt foder hela säsongen.
  • Undvik proteinrika foder. Satsa på kolhydrater och fett.
  • Håll i med utfodringen in i april, maj, tills det utan tvivel finns naturligt växande foder.

Saltstenen

Att ge framför allt hjortviltet salt är en lika viktig som enkel och billig viltvårdsåtgärd. Sätt upp en saltsten vid foderplatserna för hjortviltet. Det natrium som finns i saltsleken lockar också harar och annat vilt. Saltbristen är störst när vintern är slut, visar forskning gjord på Grimsö i Bergslagen. Jämfört med resten av året besökte älgarna saltstenarna upp till sex gånger oftare under vår och försommar. Rådjuren har en annan vana, de utnyttjar det utsatta saltet lika ofta året runt.

Peter Ekeström
Fler artiklar

Tänk på detta när du stödutfodrar

Sommar och höst

  • Ett klokt sätt att ge viltet möjligheter att komma i så god kondition som möjligt inför vintern är att anlägga viltåkrar. Exempelvis rödklöver är en enkel, billig, flerårig och eftertraktad viltgröda.
  • Utnyttja också remsorna mellan skog och åker. Så attraktiva grödor som gräs, klöver och lusern. Om dessa ytor hålls skapligt snöfria under vintern kan klövviltet beta där.
  • Fäll aspar under hösten. Det ger bra vinterfoder för hjortvilt, men också för harar.
  • Är djuren starka och i bra kondition, med hjälp av sommarens och höstens grödor, ökar motståndskraften hos både vuxna och årets ungar när snön och kylan kommer.

Mild vinter

Blir vintern mild klarar sig vanligtvis klövviltet utan stödutfodring. Men är stammarna stora, och det dessutom finns skogsföryngring och fält med känsliga grödor, är det trots det klokt att utfodra för att undvika betesskador.

Skogsbruket

Om det är möjligt, sköt avverkning av tall- och lövskog under vintern. Då bjuder du viltet på knopp, bark och kvist. Det är likadant med röjning av lövsly, anpassa så att uppslaget av löv finns kvar till vintern.

Attraktivt ur skogen för klövviltet

Sälg, pil, vide, rönn, tall, asp, bok, ask och ek.

Röj snön

Viltåkrar, höstsådda grödor och remsor med viltgröda sådd för att skydda mer känslig gröda är bra vinterfoder för klövviltet. Men om snön ligger djup, eller en hård skare tvingar djuren att slösa energi för att komma åt maten, är det klokt att ploga undan snön.

Foderplatsen

  • Det krävs tillstånd av markägaren för att utfodra vilt. 
  • Rådjur, dov- och kronvilt samt vildsvin besöker ofta foderplatser. Alla djur – även ungar, kid och årskalvar – ska kunna utfodras på platsen. Problemet med en eller några få stora foderplatser är att alla inte får plats, framför allt unga och svaga djur blir bortträngda. Anlägg i stället många mindre foderplatser och/eller sprid ut fodret över stora ytor. Ha minst 50–100 meter mellan foderplatserna.
  • Foderplatsen är inte en åtelplats. Utfodringsplatsen är skyddad, där jagas det aldrig och där finns det tillräckligt med foder kontinuerligt under hela vintersäsongen.
  • Foderplatsen ska ligga ganska fritt. Då har viltet bra uppsikt, vilket alltid gör djuren tryggare. Dessutom minskar risken för att viltet tas av rovdjur.
  • Rekognosera innan en foderplats anläggs. Välj en plats nära väl använda viltväxlar och gärna där det också finns naturligt foder, exempelvis blåbärsris.
  • Utfodra inte i närheten av trafikerade vägar. Däremot är det klokt att ploga stråk fram till foderplatserna om det är mycket snö.
  • Om en foderplats utnyttjas hårt är det klokt att kalka platsen under sommarsäsongen när den inte används. Detta för att minska risken för smittspridning och parasiter.

Fodret

  • Ensilage (gräs-, klöver- eller spannmålsensilage), spannmålskross (havre, vete, råg, korn), majs, ärter, sockerbetor och foderbetor, rödbetor, morötter, potatis, frukt, foderpellets, speciellt producerade för vilt, bladrikt hö och saltstenar.
  • En del foder kan delas ut med spridare. Två, tre givor per dygn i en takt som gör att foder inte blir liggande och dåligt.
  • Ensilaget ska vara blött. Bryt sönder och dela balen om det är minusgrader. Om du har några få balar ute, sprid ut ensilaget längs exempelvis en skogsväg så kommer fler djur åt fodret.
  • Klöverensilage drar framför allt rådjur och dovvilt. De äter också spannmålsensilage, som dessutom kan locka både kronvilt och – under vissa omständigheter – älg.
  • En blandning av olika foder är att föredra. Välj ensilage som stomme, lägg till exempelvis havrekross och morötter. Vildsvin föredrar majs, men äter allt när nöden kräver.
  • Lägg inte ut överdrivna mängder. Då ruttnar fodret. Se i stället till att dela upp arbetet med utfodringen på fler händer och håll koll på foderplatserna. Fyll på när det behövs.
  • Undantaget är sockerbetorna. När betorna har fryst omvandlas kolhydraterna till sockerarter, och det ökar lockelsen.
  • Undvik onödiga foderbyten. Försäkra dig om att du kan få tag i rätt foder hela säsongen.
  • Undvik proteinrika foder. Satsa på kolhydrater och fett.
  • Håll i med utfodringen in i april, maj, tills det utan tvivel finns naturligt växande foder.

Saltstenen

Att ge framför allt hjortviltet salt är en lika viktig som enkel och billig viltvårdsåtgärd. Sätt upp en saltsten vid foderplatserna för hjortviltet. Det natrium som finns i saltsleken lockar också harar och annat vilt. Saltbristen är störst när vintern är slut, visar forskning gjord på Grimsö i Bergslagen. Jämfört med resten av året besökte älgarna saltstenarna upp till sex gånger oftare under vår och försommar. Rådjuren har en annan vana, de utnyttjar det utsatta saltet lika ofta året runt.