Jämtländske Mattias Eriksson har både erfarenhet av att ärva och handla med vapen. Bland annat har han tidigare drivit en jaktbutik, och han har tagit emot och värderat ärvda vapen som efterlevande har lämnat in.

Själv har han ärvt både sin morfars och farfars jaktvapen, varav några är från 1930-talet.

— Morfar snarade ripor redan som fyraåring och levde hela sitt liv med jakt, ett intresse som spillde över på mig. Hans vapen bar på levande minnen från en annan tid och jag är lite svag för gamla saker. Men sedan kom de att bli stående och mest ett dåligt samvete. Jag ville inte göra mig av med dem trots att många var av undermålig kvalitet och dåligt rengjorda, så det mesta gick till skroten, säger Mattias Eriksson.

I jaktbutiken träffade han ofta änkor och andra efterlevande som hade ärvt vapen och behövde hjälp. Det hände också att han åkte ut till dödsbon för att värdera vapen.

— Alla känner inte till att man har max ett år på sig för att göra sig av med ärvda vapen, alternativt ta över dem själv. Men då måste man ha jägarexamen och registrera övertagandet hos polisen. Om någon annan köper vapnen måste den personen söka licens för dem. Om mer än ett år har gått beslagtar polisen vapnen, säger Mattias Eriksson.

Han berättar att de uppgifter som polisen kräver från dödsboet antingen är överlåtelse av vapnen till en privatperson, en vapenhandlare, eller att man lämnar vapnen till polisen för skrotning. Om dödsboet inte lyckas sälja vapnen inom ett år kan staten lösa in dem.

— Det är vanligt att en yngre anhörig med jägarexamen vill ta över alla vapnen inklusive skåp. Då är det viktigt att kontrollera att vapenskåpet är godkänt, vilket äldre skåp inte alltid är, understryker Mattias Eriksson.

Mattias Eriksson jobbar till vardags på Östersunds kommun, men tillbringar nästan all ledig tid utomhus. Jakten är en livsstil som har gått i arv från mor- och farföräldrar.

Dödsbon prioriterar annat

Dödsbon brukar prioritera att avsluta bankkonton, hyreskontrakt och försäkringar. Sedan är det vanligt att tiden går, och efter elva månader kommer plötsligt ett brev från polisen att det är dags att besluta om vapnen. Då blir det väldigt bråttom.

I det läget kan man välja att forsla vapnen till en jaktbutik för värdering och eventuell auktion, alternativt att butiken köper in vapnen och tar reservdelar. Ett annat alternativ är att lämna in dem hos polisen för destruktion. 

Men om man misstänker att ett vapen kan vara värdefullt är det klokt att först få det värderat. Polisen destruerar nämligen alla vapen som de får in från dödsbon och amnestierna – även om vapnen skulle vara guldinfattade. De blir till järn.

— Polisen har dock haft ett avtal med en handlare, Värnamo vapen, som har köpt in vapen från konkurser, dödsbon och liknande. Det har inneburit att en del vapen har kunnat nå ut på marknaden igen. Jag har själv varit där och köpt in något hundratal vapen, säger Mattias Eriksson. 

Anders Wallström på jaktbutiken Walter Borg i Stockholm, tar ofta emot ärvda jaktvapen. Dessa auktioneras ut på två årliga auktioner.

Värdet överskattas ofta

Det är vanligt att efterlevande blir besvikna över hur lite värda de ärvda vapnen är. En Husqvarna var en gång top-of-the-line, men går i dag knappt att skänka bort.

Enligt Anders Wallström på jaktbutiken Walter Borg handlar värdeminskningen bland annat om en ökad miljömedvetenhet inom jakt och skytte. Gamla hagelbössor blir värdelösa i takt med att blyet försvinner. Walter Borg säljer sammanlagt cirka 1 500 vapen under två auktioner per år, och genomsnittsvärdet på ett begagnat vapen är 5 000—6 000 kronor. Många lämnar personligen in sina vapen för värdering, men det går även bra att skicka in foton.

Förvaring i vapenskåp

Vapen ska enligt lag förvaras i vapenskåp, och om dödsboet inte har tillgång till koden eller inte hittar nyckeln får man anlita en låssmed. När skåpet väl har öppnats kan det visa sig att till exempel ett slutstycke saknas. Om det inte återfinns kontaktar man polisen och får intyga på heder och samvete att det är borta. 

Mattias Eriksson berättar om en incident med ett vapenskåp för två år sedan som var nära att kosta två inbrottstjuvar livet.

— De stal ett vapenskåp som inte var förankrat, och som vägde minst 150 kilo. De svetsade upp skåpet, men anade inte att det innehöll svartkrut, vilket ger en enorm sprängkraft. Skåpet exploderade och inbrottstjuvarna skadades svårt. En av dem fick amputera sitt underben. 

Gamla hagelbössor blir värdelösa i takt med att blyet försvinner.

Historiska vapen

Riktigt gamla vapen från tiden före 1876, som är brytpunkten för svartkrutsvapen, behöver inte registreras. Det finns också arvingar som önskar hänga morfars gamla fina vapen på väggen som prydnad eller ha det i en vapensamling. De som är licensfria är således originalvapen tillverkade före 1890 som inte har enhetspatron, exempelvis mynningsladdare och kammarladdade vapen.

För minnesvapen krävs att vapnet har ett särskilt affektionsvärde. Man måste söka licens för vapnet och det måste pluggas igen så att det blir obrukbart, vilket utförs hos vapenhandlare eller vapentekniker. För att ett vapen ska klassas som samlingsföremål krävs ett seriöst vapensamlarintresse.

Som vapenhandlare har Mattias Eriksson stött på några intressanta historiska vapen från dödsbon. 

— Ett dödsbo ägde sju vapen från Mauser dekorerade med hakkors. Den nyligen avlidne hade under andra världskriget smugit ombord på ett stillastående tyskt transittåg, kommit in i en tom kupé och stulit soldaternas vapen, som han snabbt kastade ut genom fönstret innan han själv hoppade av tåget. Vapnen var i nyskick, men det fanns ingen licens på dem, så de gick inte att sälja.

I ett annat dödsbo återfanns en gammal Winchester som var så unik att den var en av endast tio likadana i hela världen. Det var den siste ryske tsaren Nikolaj II som hade beställt vapen inför en jaktresa utomlands. Efter jakten skänkte han bort dem. På något sätt hade ett av dem hamnat i Sverige.

— I kolven låg en bit segelduk och en gammal tändsticksask inlindad i buffelskinn. Man kände verkligen historiens vingslag, säger Mattias Eriksson.