Foto: Shutterstock

40 år med varg i Värmland

Det var i Värmland som allt började för 40 år sedan. Vargen återkom till Sverige. I dag har länet fortfarande täten när det gäller varg. Ingen annanstans ligger reviren lika tätt och enligt den senaste inventeringen har stammen dubblerats på bara ett år. Jakt & Jägare har tagit tempen på Värmland och vargarna 2022. Häng med!

En ung kvinna hade fått sitt första journalistjobb på Nya Wermlands-Tidningen 1982. Hon berättar att nyheten om att det hade kommit varg på skogen slog ner som en bomb på redaktionen. Men utan bild ingen story. Vem kan tro på hörsägen?

– Det var en jakt på att få första bilden. Vi hade en fotograf som var på väg till jobbet en morgon när han plötsligt på långt avstånd fick se en varg springa på ett gärde. Jag tror att det var i Kil, säger hon.

När bilden var i hamn hade de ett scoop. Det blev en förstasida och löpsedel, och Sveriges vargsaga i medierna hade börjat.

Journalisten säger att frågan om varg redan från start var svart eller vit. Inga gråskalor.

– Det var ett jäkla liv. Det var en vargarna måste bort-stämning. På den tiden var varg i Sverige lika med varg i Värmland, det var Värmlandsvargen som allting handlade om. Det var ju ingen debatt någon annanstans, utan bara i Värmland.

Vargarna påverkade även reportrar på tidningen.

Den unga journalisten sökte senare ett stipendium för att studera hur det är att leva nära rovdjur, i detta fall isbjörnar i Kanada. En annan reporter bytte bana och började jobba på Naturskyddsföreningen.

Svenska Jägareförbundets Gunnar Glöersens liv som rovdjursexpert och vargdebattör tog också sin början just här när han var praktikant på Värmlands läns jaktvårdsförbund.

– Jag deltog i det första vargmötet, den 14 mars 1983 i Sysslebäck. Då fanns det bara två vargar och med på mötet var tre representanter från Naturvårdsverket: Anders Bjärvall, Ulf Weinberg och Erik Isaksson. Stämningen var synnerligen upprörd och hätsk. Minns speciellt en nordvärmlänning som på bred värmländska höll ett svavelosande anförande.

Rovdjursstammarna i Sverige sticker ut

Gunnar Glöersen

Gunnar Glöersen menar att under de gångna 40 åren är det främst den kraftiga expansionen av rovdjursstammarna i Sverige som sticker ut.

– Ingen då hade kunnat drömma om att vi i dag skulle ha 3 000 björnar, drygt 400 vargar, 1 200–1 300 lo och 600–700 järvar. Ingen hade i sin vildaste fantasi kunnat tro det. Från rovdjurens perspektiv har det gått fruktansvärt bra, men i debatten kan man tro att de är på väg mot utrotning.

Märkligt nog, säger han, har utvecklingen varit så att ju fler vargar vi har fått desto mer pratas det om bevarandestatus.

När det gäller vargförvaltningen i Värmland ger han inga höga betyg.

– Den har gått åt skogen. Vi är det vargtätaste länet med enorma problem. Folk har en stor misstro.

”Den har gått åt skogen. Vi är det vargtätaste länet med enorma problem. Folk har en stor misstro.”

Ett exempel på bristfällig förvaltning, enligt Gunnar Glöersen, är årets licensjakt, då endast ett revir jagades trots att man enkelt kunde förutse att stammen, räknat i föryngringar, skulle fördubblas på bara ett år.

Myndigheterna valde att inte räkna med det stora antalet revirmarkerande par, trots att det är rimligt att förutse att minst 75 procent av dem får valpar och officiellt blir en familjegrupp.

– Det exploderar hos oss och det kommer betyda att vi får en ryckighet i förvaltningen. Nu borde vi få en hög tilldelning nästa år och vi förväntas skjuta ner stammen. Men vi får leva med det här antalet hela säsongen, en dubbelt så stor stam som miniminivån och tre gånger så stor stam som förvaltningsnivån.

När det gäller stämningen i länet efter 40 år med varg har folk tystnat, säger Gunnar Glöersen. De första 20–25 åren var det debatt och engagemang. Men i dag publiceras nästan inga insändare i lokalpressen längre.

I stället har debatten professionaliserats. Aktörer på nationell nivå sköter saken.

– Konflikten har hamnat mellan rovdjursföreningar och jägarföreningarna. Det har blivit en ideologisk diskussion som går ut på att rovdjuren har större rättigheter än människor.

Angrepp på hund och får

Henrik Tågmark

Kanske är det ingen tillfällighet att båda de stora jaktorganisationernas rovdjursansvariga bor i Värmland.

Henrik Tågmark, i dag rovdjursansvarig i Jägarnas Riksförbund, var jaktansvarig på LRF i Värmland när vargarna dök upp och minns debatterna och uppvaktningar av rikspolitiker. Han har drabbats hårt personligen av vargar med angrepp på både jakthund och får, och flera incidenter med skrämda djur som har jagats ur sina hagar. 

Under älgjakten 2019 blev lajkan Cindy attackerad av två vargar. 

– Jag hörde hur hon skrek, men jag såg inte hunden. Jag hade vargarna i sikte, men jag vågade inte skjuta eftersom det var en stor sten bakom och jag hade kunnat skada hunden. Jag vrålade hela vägen, men de flyttade sig inte förrän de såg mig.

”Mot alla odds har hon fortsatt att jaga. De flesta hundar blir knäckta efter en sådan händelse.”

Området hade bedömts som vargfritt dagen före, men vargarna hade oväntat vandrat in över natten.

Cindy var illa skadad men har i dag återhämtat sig både fysiskt och psykiskt.

– Mot alla odds har hon fortsatt att jaga. De flesta hundar blir knäckta efter en sådan händelse, säger Henrik Tågmark.

Men med flera attacker och incidenter är oron ständigt där.

– Man är mer på tå nu när man kommer upp på morgonen, man kollar till djuren. Det är en ständig oro som man lever med. 

Gårdens hagar som ligger lite mer mot skogen betas inte längre.

Misstron mot myndigheterna är stor påpekar Henrik Tågmark. Alla angrepp anmäls inte, särskilt inte om hunden har överlevt, vilket blev ett problem nyligen vid en ansökan om skyddsjakt på varg efter att hundar hade angripits.

Även om länsstyrelsen motiverade skyddsjakten med att fler hundar än de officiellt anmälda hade attackerats, vägde det inte lika tungt när förvaltningsrätten avgjorde målet och stoppade jakten.

Misstro mot myndigheter

En annan anledning till att skyddsjakten stoppades av domstolen var att det var svårt att veta exakt vilka vargar eller ens vilka revir som var skyldiga, eftersom de ligger så tätt eller till och med överlappar varandra. Det betyder att vargrika län har svårare att få skyddsjakt jämfört med län som bara har enstaka revir.

– Förtroendet för myndigheterna är mycket lågt och det är styrkt i vetenskapen. De erkänner ju själva att de har tappat kontrollen över alla revir och var de finns. Det beror på att folk inte talar om det och det gör de inte för de har inget förtroende för myndigheterna, säger Henrik Tågmark.

Han tror att vargens närvaro inte alls, som det sägs, bidrar till färre betesskador från älg. Tvärtom tror han att varg till och med kan öka betesskadorna. Värmland är nämligen inte bara det vargtätaste länet utan också länet med högst andel betesskador på ung tallskog, 16 procent.

– När älgarna lever i vargreviren är deras överlevnadsinstinkt att de flockar sig på ett sätt som tamdjur och vilda djur gör i Afrika när de hotas av rovdjur.

Det betyder att en större grupp älgar samlas på en liten yta där maten finns. Och om vargflocken hittar dem och river en älg drar resten av älggruppen vidare till nästa skafferi.

Flera gånger har han sett upp till 13 älgar på en yta på runt 15 hektar.

– Då kan man vara säker på att det finns varg 5–10 kilometer bort, säger Henrik Tågmark.

Ett annat ändrat beteende hos älgarna är att de vid jakt numera springer långt innan de stannar. 

Läs tre röster om varg i Värmland:

Kjell Emilsson, JRF-Värmland

Erica von Essen, Stockholms universitet

Maria Falkevik, Länsstyrelsen

Carina Gerken Christiansen
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på print
Dela på email
Fler artiklar