För tio år sedan infördes ett nytt älgförvaltningssystem där markägarnas röster fick större tyngd. Betesskadorna skulle minskas, fler älgar skulle skjutas. Satsningen har varit framgångsrik. Ett par uppenbara exempel är Västerbotten och Norrbotten där älgstammen nästan har halverats sedan 2010. Även om siffrorna inte är lika höga i alla delar av landet pekar alla studier och all statistik mot en framtid med färre älgar i skogarna. Det gäller inte minst söderut, där älgen förutom en kraftig avskjutning också konkurrerar om maten med en rad andra klövvilt.
De planer som finns just nu när det gäller älgförvaltning säger att vi ska ta ner stammen ännu mer. Vi har helt enkelt inte nått avskjutningsmålet än. Det reser frågor: Hur liten kan den svenska älgstammen bli utan att samtidigt bli svag, eller till och med hotad? Är verkligen älgen den största skadegöraren i skog och mark överallt?
Dessutom, vilket kan ha stor betydelse, kommer allt tätare rapporter om att kvaliteten i älgstammen sjunker. Att höga krav på hur många hondjur som ska fällas sänker en viltstam är självklart. Problem när det gäller stammens kvalitet kommer när för många stora, starka djur skjuts i en stam som minskar i antal.
– Sett över hela landet minskar älgstammen, men variationen är fortfarande stor. På vissa håll menar jägare att stammen knappt är jaktbar samtidigt som det finns områden som fortfarande håller relativt gott om älg. Det kan handla om stora skillnader också lokalt, säger Mikael Hultnäs, riksviltvårdskonsulent hos Jägarnas Riksförbund.
Markägarna bär ansvaret
En vanlig kritik hos älgjägare är att det är markägarna, både privata och skogsbolag, som bär det grundläggande ansvaret för att älgstammen minskar. Den inställningen köper inte Mikael Hultnäs helt.
– Nej, det där är att göra det lätt för sig. Visst skjuts det fler älgar om kraven på avskjutningarna är höga, men viltförvaltning är mer komplex än så. Dessutom är Sverige stort, älgens förutsättningar skiljer sig ganska mycket beroende på var i landet vi tittar, säger han.
Från så långt i söder som Dalarna och uppåt finns det numer gott om björn. Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, genomförde ett projekt i området runt Ljusdal i Hälsingland efter den stora skogsbranden där. Forskarna tittade på älgens kalvningsplatser och resultatet visade att björnen tar många kalvar, vilket Jakt & Jägare rapporterade om i nummer 12/2021. Det borde leda till beslut om en minskad avskjutning av kalvar under jakten, men så snabba säsongsförändringar i förvaltningsplanerna sker sällan. Samma sak gäller i etablerade vargrevir.
”Visst skjuts det fler älgar om kraven på avskjutningarna är höga, men viltförvaltning är mer komplex än så.”
Mikael Hultnäs
I de nordligaste länen vandrar dessutom älgarna, de följer maten i förhållande till årstid. Det för med sig ett dubbelt jakttryck. Först jagar man älg i inlandet, sedan jagas det på samma älgar när de passerar jaktlag på sin väg ner mot kusten. Sätt ihop det med höga krav på avskjutning, inte minst när det gäller produktiva hondjur, så kan resultatet inte bli annat än allt färre älgar.
Söder om vandringsälgarna finns ett annat problem. Avskjutningsmodellerna kan se relativt olika ut i olika områden. Jonas Malmsten, viltforskare vid SLU och viltkonsult, menar att den detaljen kan spela stor roll.
– Förvaltning av älg fungerar bara över stora områden. Olika avskjutningsmodeller, i många fall utan vetenskapligt stöd, kan slå hårt eftersom älgar rör sig över rågångar. Om det inte finns ett gemensamt mål med jakten som täcker en stor del av kartan kan det som på pappret ser ut som goda intentioner bli kontraproduktivt om målet är att behålla en frisk och stark älgstam i balans, säger Jonas Malmsten.
Konkurrens om maten
I söder finns dessutom en annan faktor som påverkar älgstammen. Konkurrensen om maten.
– Andra arter påverkar mer än man kan tro, både hur de lever och vad de äter. Dovvilt och kronvilt är tåliga i landskapet, de äter det mesta. Älgen, precis som rådjuret, är finsmakare och petig med maten. När en flock dovvilt äter sig fram genom landskapet trycks älgen undan. Det är faktiskt skälet till att älgar kan orsaka betesskador på tallen. Tall är inte älgens förstahandsval, men den hamnar där på grund av konkurrensen.
Dessutom handlar det om olika arters beteenden, om hur de lever, menar Jonas Malmsten.
– Det finns studier på det där. Kommer dovvilt väljer älgen ofta att dra sig undan. Oavsett hur du ser på det är älgen förloraren när andra klövviltstammar växer. Vi kan helt enkelt inte ha för mycket av allt när det gäller jaktbara viltstammar, säger han.
Oavsett hur du ser på det är älgen förloraren när andra klövviltstammar växer.
Jonas Malmsten
För ett antal år sedan sa en annan viltforskare, Göran Cederlund, att det klokaste vore att skjuta ner älgstammen söder om Mälardalen. Satsa på älg i Bergslagen och norrut, och hjortvilt söderut. Var det för hårt?
– Det låter förstås hårt och lär få mothugg, men det ligger något i det där. I alla fall om tanken är att ha stora stammar av andra klövvilt i söder, säger Jonas Malmsten.
Flerartsförvaltning
Fredrik Widemo håller med. Han är docent i zooekologi vid SLU, där han bland annat är koordinator för programmet Vilt.
– Det är egentligen solklart. Vi kan inte ha rådjur, dovvilt, kronvilt och älg i stora antal utan att betestrycket blir ett problem för skogsägare och jordbrukare.
Ja, det är självklart. Men det finns en tröskel. Vi har vant oss vid att förvalta en art i taget. Fredrik Widemo menar att det är hög tid att börja tänka och agera i termer av flerartsförvaltning, något som viltforskare har påpekat under många år.
– Det handlar om viltets totala energibehov. Det räcker inte med att bara skjuta många djur i en klövviltsart. Vi måste titta på hela bilden, säger han.
I grunden handlar det som vanligt om kunskap. Ju fler individer som konkurrerar om samma föda, desto större generellt betestryck.
– Det handlar om att vilja och att välja. Vad vill vi ha för vilt? Hur stora stammar? Hur stora betesskador kan vi acceptera? Det är en komplex frågeställning, men alla som på ett eller annat sätt berörs av dessa viltstammar vinner på att ta sig an den. Den enda väg jag ser som möjlig är en flerartsförvaltning över väldigt stora områden, säger Fredrik Widemo.
Rådjur gör större skada på gran
Ett gammalt men tydligt exempel på hur en för snäv fokusering på älgen kan ställa till det är betestryck på granplantor. Där brukar älgen få klä skott i onödan. Ett antal studier har visat att rådjur orsakar väsentligt mycket mer skada på nyplanterad gran.
Återigen, det gäller att försöka se hela bilden och att ta med fler arter än älgen i den ekvation som handlar om betestryck. Vi behöver ta hänsyn till allt vilt som deltar i det gemensamma betestrycket, eftersom allt som har med skador att göra landar i viltstammarnas behov av energi.
Begreppet flerartsförvaltning har visserligen slagit rot både här och där. Men frågan är hur den forskning som finns och de tankar som viltforskare har ska omsättas i praktiken. Det handlar också om finansiering. Efter tio år ska älgförvaltningssystemet nu utvärderas, kanske kan det den här gången leda till en bredare syn på viltförvaltning.
Hård avskjutning är förstås det största skälet till att älgstammen, sett över hela landet, minskar. I många områden är dessutom målet i förvaltningsplanerna att fortsätta sänka stammen. Men för att en förvaltning ska fungera i en viltstam samtidigt som den ska minska bör det finnas ytterligare ett uttalat mål, menar Jonas Malmsten.
Skjut rätt djur. Rikta in jakten på mindre och svaga individer. Lämna stora, starka och produktiva älgar.
Fredrik Widemo
– Skjut rätt djur. Rikta in jakten på mindre och svaga individer. Lämna stora, starka och produktiva älgar. Om en rejäl minskning av stammen leder till att kvaliteten samtidigt sjunker kan det i sin tur leda till problem längre fram, till exempel i form av sjukdomar, svaga kalvar och sällsynta tvåkalvskor.
En annan risk med tuffa krav på att många älgar ska fällas inom ett område är att både köns- och åldersfördelningen blir skev.
– Det är redan nu så att älgstammen i stora delar av landet är ung. Det är näst intill brist på älgar som når sin fulla, vuxna potential. Könsfördelningen är också viktigt i en klövviltstam. Krav på en hög avskjutning av älgkor för med sig ett överskott av tjurar, företrädesvis unga tjurar. Det leder till en obalans som i sin tur resulterar i allt färre födda kalvar, säger Jonas Malmsten.
