Foto: Shutterstock

Det ”glömda” vargdokumentet

Det går inte så bra för den svenska vargförvaltningen. Naturvårdsverket har misslyckats med tio av de elva delmål som myndigheten själv har satt upp. En anledning kan vara att EU-dokumentet ”Riktlinjer för förvaltning av stora rovdjur” i stort sett har glömts bort.

I boken Vargen och statsmakten granskar jag hur väl Naturvårdsverket har lyckats genomföra riksdagens rovdjurspolitik som beslutades 2013. Det har inte gått så lysande. Åtminstone inte när det gäller vargen. Räknat på de mål som Naturvårdsverket själv har satt upp för sin vargförvaltning har 91 procent av politiken inte fungerat.

Det enda mål som har uppnåtts efter sju års vargförvaltning enligt den nya politiken är målet för antalet vargar i landet. På statlig tjänstemannasvenska kallas det gybs, målet för gynnsam bevarandestatus,
och som i Sverige för tillfället är 300 vargar. Sista gången myndigheten räknade hade vi 365.

De mål som inte nåddes handlar om andra aspekter i förvaltningen, det vill säga skyddet för löshundsjakten, målet om högst tio procent rovdjurstagna renar, målet om ökat förtroende för vargförvaltningen och minskad illegal jakt för att nämna några där siffrorna pekar precis tvärtemot beslutad politik.

Kort beskrivet handlar det om elva delmål. Tio misslyckade. Ett lyckat.

När detta är konstaterat infinner sig förstås frågan: Varför?

Hur kan det komma sig att det har gått så pass illa för svenska myndigheter, Naturvårdsverket och landets länsstyrelser, att följa ett riksdagsbeslut som anger riktningen i en så angelägen fråga som rovdjurshanteringen? 

Möjligen finns en del av svaret i det omfattande men i stort sett glömda EU-dokumentet ”Riktlinjer för förvaltning av stora rovdjur” från 2008.

I dokumentet, som får betraktas som brännhett mot bakgrund av det polariserade läget och den bevisligen mindre lyckosamma svenska vargförvaltningen, anges hur EU:s art- och habitatdirektiv ska uttolkas just när det gäller stora rovdjur.

Här är några av punkterna: 

  • En rovdjursförvaltning som vill vara långsiktigt hållbar måste ta hänsyn till människorna vilket betyder att jakt och avlivning (skyddsjakt) oftast är nödvändiga verktyg.
  • Troféjakt rekommenderas, där den passar, som ett medel för att gynna en hållbar rovdjursförvaltning. Argumentationen bygger på att försäljning av troféjakter kan ge inkomster till de människor som lever med rovdjuren i sin närhet. Ju vänligare inställda människorna är gentemot rovdjuren desto bättre för rovdjuren, samtidigt som stora och fina djur blir ett förvaltningsmål.
  • Det är en rekommendation att hålla ett lägre antal rovdjur i ett område än vad området ekologiskt tål. Detta för att störa ortsbefolkningen så lite som möjligt. Europa är ingen vildmark, så det handlar inte om att återskapa ett ”naturligt tillstånd”. Hänsyn till människor är avgörande. 
  • Vikten av social rättvisa mellan en stadsbefolkning som tycker att det är spännande med rovdjur jämfört med den landsbygdsbefolkning som ska leva med dem. Kostnaderna för rovdjuren ska i huvudsak täckas av dem som vill ha rovdjuren.
  • Hänsyn till lokala sedvänjor och traditoner och lokalt inflytande över förvaltningen är de enskilt viktigaste faktorerna för att lyckas med ett återinförande av rovdjuren i Europa.

Drygt 80 sidor

Det handlar om drygt 80 sidor fulla med samlade rekommendationer från några av världens främsta rovdjursforskare, experter på bevarande av biologisk mångfald, från jägarorganisationer och från ett stort antal av EU:s medlemsländer. 

Allt beställt och finansierat av EU-kommissionen. 

Detta betyder att dokumentet ska vara vägledande för EU:s alla länder när det gäller hur art- och habitatdirektivet ska uttolkas vid förvaltning av stora rovdjur: i lagar, i förordningar, i myndigheters riktlinjer i fråga om skyddsjakter och licensjakter och i domar som tar stöd i art- och habitatdirektivet.

I sin anda om hänsyn till mänsklig aktivitet och landsbygdens näringar har det ”glömda” EU-dokumentet stora likheter med vårt svenska riksdagsbeslut om en hållbar rovdjurspolitik från 2013.

Det är ett stort arbete som förvånansvärt nog tycks ha fallit bort. Huvudbudskapen är att man måste förvalta över nationsgränserna och ta hänsyn till lokalbefolkningen.

Magnus Kindbom (C)

Ska utgöra referenspunkt

Magnus Kindbom (C) var statssekreterare på jordbruksdepartementet
och hade en ledande roll i arbetet med riksdagsbeslutet om en hållbar rovdjurspolitik 2013.

Magnus Kindbom, centerpolitiker och dåvarande statssekreterare på jordbruksdepartementet, hade en ledande roll i arbetet med riksdagsbeslutet 2013:

– Nu har jag, som sagt, inte haft möjlighet att hänga med så mycket på senare år, men det är ett stort arbete som förvånansvärt nog tycks ha fallit bort. Huvudbudskapen är att man måste förvalta över nationsgränserna och ta hänsyn till lokalbefolkningen.

Han påminner om att det inte handlar om några lösa rekommendationer från EU.
EU-kommissionen uttrycker tydligt att medlemsstaterna ska utgå från riktlinjerna.

– Även om de inte är juridiskt bindande så ska riktlinjerna utgöra en referenspunkt i utvärderingen. Jag vet inte på vilket sätt svenska myndigheter därefter har följt rekommendationerna eller arbetat utifrån dem, säger Magnus Kindbom.

Bakgrunden

För att förstå hela tyngden i dokumentet, och sammanhanget, måste vi backa lite.

EU:s art- och habitatdirektiv antogs 1992. På den tiden fanns det knappt vargar i Europa och Sveriges vargstam 2.0, som nystartade i Värmland 1983, hade knappt hunnit ta sig utanför sitt allra första revir.

Syftet med art- och habitatdirektivet är att bibehålla biologisk mångfald i Europa. Det är skrivet för att passa EU:s alla klimatzoner, djur- och växtarter och naturtyper. Ytterst kortfattat säger direktivet att man ska skydda hotade växter, djur och deras miljöer.

I direktivet trängs rovdjuret vargen i en lång lista med arter som stäppmus, varg-lav och saffransticka. De är alla märkta med bokstaden N för att markera att de är hotade och behöver lite särskild omtanke.

Vad gäller vargen började omtanken redan 1979, då Europas länder inbjöds att underteckna ”Bernkonventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga livsmiljöer”. När samma Bernkonvention började gälla 1982 blev vargen ett fredat djur i Sverige.

De finsk-ryska vargvalparna som föddes året efter, 1983, hade därmed något unikt för Sverige: internationellt skydd för sina liv.

Det är inte svårt att förstå att en ökad förekomst av varg i ett land får en annan påverkan jämfört med en ökad förekomst av lavar, steppmöss och saffranstickor.

För det var inte bara rovdjuret vargen som ökade. Björnen, lodjuret och järven ökade också. 

År 2005 hade de stora rovdjuren blivit så många i Europa att EU-kommissionen ansåg att formuleringarna i art- och habitatdirektivet inte var tillräckliga för att hantera de konflikter med lokalbefolkningen som blev följden.

Man kan säga att EU-byråkraterna upptäckte att det är skillnad mellan varg och varglav. 

”Varför det har glömts, om det är ett aktivt val eller inte, vet jag inte. Men de har ju faktiskt antagit det här. Det är det här som gäller.”

Anders Wetterin, jakt- och viltexpert på LRF 

Nystart

Anders Wetterin är jakt- och viltexpert på LRF,
Lantbrukarnas riksorganisation.

Det blev dags att samla all expertis för en nystart i projektet att återinföra rovdjuren i det europeiska jordbrukslandskapet. Man insåg att art- och habitatdirektivets hårda skrivning från 1992 behövde tänjas lite i fråga om stora rovdjur.

Det är bakgrunden till dokumentet som kallas Contract nr. 070501/2005/424162/MAR/B2. På engelska heter det ”Guidelines for Population Level Management Plans for Large Carnivores”.

Men, som sagt, till stor del har dokumentet fallit i något slags törnrosasömn, någonstans djupt inne i EU-byråkratins pappersdjungel.

Anders Wetterin, jakt- och viltexpert på LRF, Lantbrukarnas riksorganisation:

– Jag kan hålla med om att det har glömts bort. Varför det har glömts, om det är ett aktivt val eller inte, vet jag inte. Men de har ju faktiskt antagit det här. Det är det här som gäller.

Tyvärr har dokumentet aldrig översatts till svenska, vilket kan bero på att det handlar om just riktlinjer som därmed inte är juridiskt bindande. Och det kan vara en orsak till den relativa glömskan, åtminstone i Sverige. För hur välskrivet ett EU-dokument än är, så är det ingen kioskvältare.

Men helt bortglömt är detta dokument inte. Landets myndigheter hänvisar ibland till det, ofta utan översättning till svenska, som stöd för beslut om licensjakter och skyddsjakter. Mer sällan hittar man hänvisningar när allmänhet, byföreningar, kommuner eller jaktvårdsområden ansöker om skyddsjakter.

Rimligen borde förvaltningsrättens jurister, det vill säga de som hanterar jaktärenden som inbegriper tolkningar av art- och habitatdirektivet, vara inlästa på det drygt 8o sidor omfattande dokumentet för att kunna skriva väl avvägda domar.

Det anser i alla fall EU-kommissionen.

Man kan jämföra med förarbeten till lagar som jurister ofta tittar på för att få vägledning i hur lagarna ska tolkas. Juridik är ingen exakt vetenskap, men en disciplin som ska inhämta bästa möjliga kunskap för bästa möjliga vägledning till oss andra.

Det är hög tid att Contract nr. 070501/2005/424162/MAR/B2 väcks ur sin törnrosasömn. 

EU-dokumentet i beslut om vargjakt

Svenska myndigheter hänvisar ibland till EU:s riktlinjer för förvaltning av stora rovdjur. Flera länsstyrelser har till exempel citerat dokumentet i sina beslut om licensjakt på varg 2021.

Ur länsstyrelsen i Värmlands läns beslut:

“Large Carnivore Initiative for Europe, LCIE, har på EU-kommissionens uppdrag tagit fram riktlinjer för förvaltning av stora rovdjur på populationsnivå. Riktlinjerna antogs av EU-kommissionen sommaren 2008 och kan enligt kommissionens bedömning ligga till grund för inriktningen av rovdjursförvaltningen inom EU. I riktlinjerna anges bl.a. följande om möjligheterna till jakt:

‘Från bevarandesynpunkt finns ingen principiell orsak till att populationerna av stora rovdjur ej kan tolerera vissa nivåer av jaktliga förvaltningsåtgärder eller att förvaltas under samma förutsättningar som jaktbart klövvilt eller jaktbara fågelarter. Detta förutsatt att jakten är väl hanterad, vilket i detta fall innebär effektiv inventering av populationsstorlek, fastställande av lämplig tilldelning och jaktperioder, samt noggrann åtlydnad av dessa regler. En väl organiserad jakt kan potentiellt sett vara uthållig. Artikel 16 ger i sammandrag en möjlighet att tillåta jakt, och kvarhållande av traditionella jaktmetoder.’”

Ur länsstyrelserna i Västmanlands och Örebro läns beslut:

“Enligt riktlinjerna från Large Camivore Initiative for Europe (LCIE) skall det vid licensjakt tas hänsyn till vargarnas sociala organisation och hur bortfall av individer påverkar vargarnas status. Vargar lever i familjegrupper i revir som de hävdar mot andra vargar. För att minska tätheten av varg behöver man därmed minska tätheten av vargrevir. Länsstyrelsen bedömer att det därför är mest ändamålsenligt att jakten inriktas mot utvalt revir. Till skillnad från att jaga enskilda individer i ett större antal revir kan en jakt som inriktas mot en hel familjegrupp i ett revir medföra att föryngringar under nästkommande vår uteblir. Minskad koncentration av vargrevir skapar även utrymme för nya vargetableringar med ett potentiellt högre genetiskt värde och kan på så sätt vara till gagn för populationens annars låga genetiska variation.”

Carina Gerken Christiansen
Fler artiklar

EU-dokumentet i beslut om vargjakt

Svenska myndigheter hänvisar ibland till EU:s riktlinjer för förvaltning av stora rovdjur. Flera länsstyrelser har till exempel citerat dokumentet i sina beslut om licensjakt på varg 2021.

Ur länsstyrelsen i Värmlands läns beslut:

“Large Carnivore Initiative for Europe, LCIE, har på EU-kommissionens uppdrag tagit fram riktlinjer för förvaltning av stora rovdjur på populationsnivå. Riktlinjerna antogs av EU-kommissionen sommaren 2008 och kan enligt kommissionens bedömning ligga till grund för inriktningen av rovdjursförvaltningen inom EU. I riktlinjerna anges bl.a. följande om möjligheterna till jakt:

‘Från bevarandesynpunkt finns ingen principiell orsak till att populationerna av stora rovdjur ej kan tolerera vissa nivåer av jaktliga förvaltningsåtgärder eller att förvaltas under samma förutsättningar som jaktbart klövvilt eller jaktbara fågelarter. Detta förutsatt att jakten är väl hanterad, vilket i detta fall innebär effektiv inventering av populationsstorlek, fastställande av lämplig tilldelning och jaktperioder, samt noggrann åtlydnad av dessa regler. En väl organiserad jakt kan potentiellt sett vara uthållig. Artikel 16 ger i sammandrag en möjlighet att tillåta jakt, och kvarhållande av traditionella jaktmetoder.’”

Ur länsstyrelserna i Västmanlands och Örebro läns beslut:

“Enligt riktlinjerna från Large Camivore Initiative for Europe (LCIE) skall det vid licensjakt tas hänsyn till vargarnas sociala organisation och hur bortfall av individer påverkar vargarnas status. Vargar lever i familjegrupper i revir som de hävdar mot andra vargar. För att minska tätheten av varg behöver man därmed minska tätheten av vargrevir. Länsstyrelsen bedömer att det därför är mest ändamålsenligt att jakten inriktas mot utvalt revir. Till skillnad från att jaga enskilda individer i ett större antal revir kan en jakt som inriktas mot en hel familjegrupp i ett revir medföra att föryngringar under nästkommande vår uteblir. Minskad koncentration av vargrevir skapar även utrymme för nya vargetableringar med ett potentiellt högre genetiskt värde och kan på så sätt vara till gagn för populationens annars låga genetiska variation.”