Foto Peter NilssonI de grovstammiga gran- och bokskogarna produceras inte mycket naturligt foder till det vilda. Därför utfodrar Dan Jönsson med både ensilage och rotfrukter.

Dovviltet – en ny spännande utmaning

Dovviltet är det klövvilt, näst efter vildsvinet, som ökar allra mest och därför en ny spännande utmaning för allt fler jägare. Men hur ska vi förvalta dovviltet på ett framgångsrikt sätt? Jakt & Jägare har ställt frågan till Dan Jönsson, viltvårdare och yrkesjägare på Maltesholms gods i Skåne och väl förtrogen med dovviltet.

Skaffa kunskaper, lär känna din dovviltsstam och jaga med gott omdöme. Och ju mer du lär dig, desto mer inser du hur lite du egentligen kan! Dan Jönsson talar ogärna om dovviltsförvaltning som någon strikt vetenskap. Lika ogärna om hur många djur som finns på Maltesholm.

– Ingen vet, säger han, och tillägger att det faktiska antalet egentligen också är ganska ointressant. 

– Så länge som markägaren är positiv till hjortarna, och så länge de heller inte påverkar grannarnas mark negativt, kan vi hysa en stark och individrik stam, säger han.

Det var 2009 som Dan Jönsson anställdes som yrkesjägare på Maltesholms gods av dåvarande ägaren Jacob Palmstierna. Dans första uppgift blev att reducera den alltför täta dovviltsstammen på den 2 400 hektar stora egendomen.

– Ägaren ansåg att här fanns för många hjortar. Betestrycket var för hårt på föryngringsskogen om man inte hägnade in planteringarna. Den enda fördelen var faktiskt att man inte behövde röja lövslyet i granplanteringarna. Den saken skötte dovhjortarna om! Flockar på över hundratalet djur var inte ovanligt, framför allt hindar och kalvar. Däremot var det extremt dåligt med handjur, säger han.

På Maltesholm, som ägs av familjen Palmstierna, har det funnits dovvilt sedan slutet av 1700-talet.

Dubblerade skjutningen

Vid den här tidpunkten låg den årliga avskjutningen på cirka 200 djur. Hur mycket skulle den då öka?

– Första våren gjorde jag ett försök att inventera stammen. Strax före vitsipporna slog ut, alltså när växtligheten precis började spira på fälten, räknade jag djuren vid tre olika tillfällen på de öppna markerna. Jag kom fram till cirka 600 och föreslog en fördubblad avskjutning, det vill säga 400 djur, berättar Dan.

– Jag fick gehör för mitt förslag, och den jaktsäsongen sköt vi 410 kalvar och hindar. I samråd med ägaren bestämde vi också att freda alla handjur.

– Året därpå räknades djuren på nytt, men trots den dubblerade avskjutningen räknade jag 70 fler än året före. Varför det blev så är svårt att ge ett entydigt svar på.

– Vi ökade avskjutningen till 500 djur, men inventeringen påföljande år pekade inte på någon nedgång i stammen. Snarare tvärtom!

Och så fortsatte det. Inte ens en tredubblad avskjutning fick stammen att gå ned. Först efter den fjärde jaktsäsongen – då sköts 650 djur – vände stammen nedåt.

– Detta visar hur svårt det är att uppskatta storleken på en klövviltsstam. Nu ligger vi på en årlig avskjutning på cirka 400 djur. Vi har en bra jakt, men vi får själva röja våra planteringar.

Försök se en trend

Samtidigt poängterar Dan att syftet med inventeringarna som har legat till grund för den årliga avskjutningen inte är att fastställa antalet djur. Nej, det handlar snarare om att se en trend: Går stammen uppåt eller nedåt?

– I dagens debatt, som jag ofta tycker är både osaklig och bygger på en massa tyckande, är det viktigt att vi jägare försöker skaffa oss trovärdig information om en klövviltsstam går upp eller ner.

”I dagens debatt är det viktigt att vi jägare försöker skaffa oss trovärdig information om en klövviltsstam går upp eller ner.”

Dan Jönsson, viltvårdare och yrkesjägare

Det är inte bara vårens tre inventeringar som ligger till grund för att bedöma om dovviltsstammen på Maltesholm är på upp- eller nedgång. 

– På en säsong har vi sex större drevjakter, två tackjakter för våra hundförare och andra medhjälpare samt ett par mindre jakter. Alla deltagare rapporterar hur många och vilka djur – hindar, kalvar och spetsar – som de har observerat. Därefter försöker jag ta bort alla dubbelräknade djur och slår ut de kvarvarande på antalet jägare. På så vis får jag också en uppfattning om hur stammen utvecklas, säger Dan.

– Var rädd om hjortarna, uppmanar Dan Jönsson. Hindarna blir i genomsnitt nära tre gånger så gamla som hjortarna.

Svårjagat flockdjur

I genomsnitt skjuts ett djur per 20–25 observationer. Det kan tyckas lite, men beror framför allt på att dovviltet oftast uppträder i flockar, och därför är det många gånger svårt att få rent skotthåll på ett utvalt djur. Dessutom är skogen på Maltesholm förhållandevis gammal, med god sikt och ofta större grupper av djur. Och är det något sinne hos dovviltet som är extra välutvecklat, så är det just synen. 

– Antalet observationer i förhållande till nedlagt vilt ger också en bra bild av hur duktiga skyttarna är. Under de senaste jaktsäsongerna har vi i genomsnitt legat på 1,4 skott per nedlagt djur. Det är i mitt tycke ett bra resultat och vittnar om att vi har omdömesfulla och duktiga jägare på våra drevjakter, säger Dan.

En starkt bidragande orsak till det goda resultatet är också regeln att ingen passkytt får skjuta på ett nytt djur i samma drev om inte ett tidigare påskjutet redan ligger inom synhåll från posten.

– Den här regeln har lett till ett betydligt säkrare skytte, färre skadskjutningar och betydligt mindre köttförstöring – helt enkelt en etiskt bättre jakt.

Var rädd om handjuren

Dan Jönsson poängterar inte bara hur viktigt det är att hålla koll på om dovviltsstammen går upp eller ner. Han uppmanar också jägarna att minska jakttrycket på hjortarna, det vill säga handjuren.

– Under mina tio år på Maltesholm har vi skjutit inte mindre än 4 700 dovvilt. Av dessa har bara 112 varit handjur, det vill säga inte mer än tre procent av den totala avskjutningen.

Hjortarna lever mycket farligare än hindarna. Sommartid och fram till brunst-
perioden vandrar hjortarna ut från sina hemmamarker, och löper därmed stor risk att bli ihjälkörda i trafiken eller skjutna under septemberjakten, på marker där det normalt inte finns någon fast dovviltsstam under senhösten och vintern.

”Det går med minst två generationer hjortar på en generation hindar.”

Dan Jönsson, viltvårdare och yrkesjägare

– Under mina första år på Maltesholm åldersbestämde vi ett antal hjortar och hindar. Vi kunde då konstatera att bara ett fåtal hjortar blev äldre än sex år, medan många hindar var så gamla som 17–18 år. Det går med andra ord minst två generationer hjortar på en generation hindar, fortsätter Dan.

– Trots brist på handjur är det få dovhindar som inte blir betäckta. Däremot kan en sned könsfördelning sannolikt leda till en mer utdragen brunst och att kalvnings-
perioden därmed också blir längre. Sannolikt är det därför som man varje år ser extremt små och skruttiga kalvar. Sådana försöker vi alltid selektera bort.

– Uppskattningsvis blir 95 procent av hindarna betäckta, men fram i oktober när jakten startar finns kanske 80 procent av kalvarna kvar att jaga. Dubbelkalv är mycket sällsynt, och på Maltesholm bär i genomsnitt bara en procent av hindarna på två foster i januari månad.

När en dovviltsstam väl är etablerad uppmanar Dan Jönsson att lägga det huvudsakliga jakttrycket på kalvar och ensamma hindar.

Många små foderplatser

För att kunna hålla en stark dovviltsstam, och samtidigt minimera skadorna på skogen, lägger Dan Jönsson mycket krut på olika foderskapande åtgärder.

– Granskogen, som dominerar på Maltesholm, erbjuder inte mycket mat åt det vilda. Därför har vi anlagt flera viltåkrar, och ett par hyggen har vi ställt om till betesmarker med insådd vall och klöverblandningar, säger han. 

Under höst och vinter utfodras dovviltet med helsädesensilage och rotfrukter – i huvudsak sockerbetor, men också foderbetor och morötter.

”Genom att sprida utfodringen på ett stort antal platser splittrar vi upp flockarna.”

Dan Jönsson, viltvårdare och yrkesjägare

– När jag kom till Maltesholm fanns här åtta, tio foderplatser. Nu har vi 60–80 olika foderplatser. Genom att sprida utfodringen på ett stort antal platser splittrar vi upp flockarna. Detta minskar slitaget på skogen, samtidigt som det ger en bättre och effektivare jakt då flockarna blir mindre, berättar Dan.

– Dessutom lägger vi aldrig ut mer foder än att det blir uppätet inom loppet av två veckor. Vi utfodrar heller aldrig mer än en gång på samma plats, men det räcker att flytta foderplatsen ett tiotal meter. Foderplatser där det ligger tonvis med foder som inte blir uppätet på månader är ett svineri och inget som den ansvarsfulle jägaren bör ägna sig åt, fortsätter Dan.

Dovviltet sprider sig

En följd av den täta dovviltsstammen har blivit att det i dag knappast längre finns några rådjur på Maltesholm. Det beror inte bara på konkurrensen om födan. Dovvilt är flockdjur och aktiva även under dagtid. Därför tränger de undan de betydligt mer störningskänsliga rådjuren. Vill man ha både rådjur och dovvilt på sin mark ska man inte låta dovviltet växa sig för starkt.

Under senare år har dovviltet spridit sig starkt, inte minst i Skåne men också i några andra sydsvenska län. Det är när stammarna i kärnområdena blir för täta som djuren vandrar ut.

– Jag är övertygad om att vi hade en betydande utvandring från Maltesholm när vi hade som mest djur i början på 2000-talet. Maten räckte helt enkelt inte till och då vandrade djuren ut. Både på gott och på ont, säger Dan. 

Så etablerar man en dovviltsstam

Här är några av Dan Jönssons råd till den som vill etablera en dovviltsstam på sina marker: 

  • Det allra viktigaste är att jägare och markägare, helst inom ett större område, pratar sig samman och lägger upp en gemensam målsättning för dovviltsstammen.
  • Det är jägarnas ansvar att försöka mäta om stammen går upp eller ned. Det exakta antalet djur inom ett område är omöjligt att veta och som jag ser det ointressant. Men om man gör en vårinventering och samlar in viltobservationer på varje jakt och delar dessa med antalet passkyttar, får man efter några år ett trovärdigt index på om en stam ökar eller minskar. Och kom ihåg att det är antalet hindar som styr en eventuell tillväxt.
  • När man sedan väl är överens om en målsättning, handlar det om att jaga med gott omdöme och i samklang med markägarnas önskemål. Vill man etablera en dovviltsstam på sin mark, skjut då inte de första djuren förrän de kalvar som är födda på marken har hunnit bli vuxna och fött sina första egna kalvar. Då först finns det utrymme för en försiktig jakt på något enstaka djur. När stammen är etablerad var försiktig med handjuren, och var inte rädd för att skjuta hindar. Man reglerar inte en dovviltsstam genom att skjuta en massa handjur. 
Fler artiklar

Så etablerar man en dovviltsstam

Här är några av Dan Jönssons råd till den som vill etablera en dovviltsstam på sina marker: 

  • Det allra viktigaste är att jägare och markägare, helst inom ett större område, pratar sig samman och lägger upp en gemensam målsättning för dovviltsstammen.
  • Det är jägarnas ansvar att försöka mäta om stammen går upp eller ned. Det exakta antalet djur inom ett område är omöjligt att veta och som jag ser det ointressant. Men om man gör en vårinventering och samlar in viltobservationer på varje jakt och delar dessa med antalet passkyttar, får man efter några år ett trovärdigt index på om en stam ökar eller minskar. Och kom ihåg att det är antalet hindar som styr en eventuell tillväxt.
  • När man sedan väl är överens om en målsättning, handlar det om att jaga med gott omdöme och i samklang med markägarnas önskemål. Vill man etablera en dovviltsstam på sin mark, skjut då inte de första djuren förrän de kalvar som är födda på marken har hunnit bli vuxna och fött sina första egna kalvar. Då först finns det utrymme för en försiktig jakt på något enstaka djur. När stammen är etablerad var försiktig med handjuren, och var inte rädd för att skjuta hindar. Man reglerar inte en dovviltsstam genom att skjuta en massa handjur.