Han var den hängivna jägaren som blev böndernas röst. Han blev, i många jägares ögon, mannen som ville skjuta ner viltstammarna till ett minimum för att minska skadorna i jord- och skogsbruk. Anders Wetterin, som älskar jakt, hamnade liksom på andra sidan staketet.
– Så kan man se det. Men det beror framför allt på ett slags skyttegravs-
tänkande, på en polarisering i ämnet viltförvaltning. Väldigt få har verkligen lyssnat och satt sig in i hur förvaltningen av våra vilt ser ut och fungerar, och hur mycket dagens viltstammar faktiskt kostar hela samhället. Dessutom har den polariseringen ökat under min yrkeskarriär, från näst intill obefintlig till så stor att den nästan helt omöjliggör dialog och konstruktiva diskussioner, säger han.
Anders har egna teorier till varför läget ofta ser så låst ut mellan jägare, mark-
ägare och statens myndigheter. Men vi startar i en annan ände, i byn Norra Björke inte så långt från Trollhättan i Västergötland.
Skogen redan som barn
– Min pappa jagade. Men det var framför allt min morbror jag hängde på i skogarna redan från tidig ålder, den mannen var extremt jaktintresserad. Då, på 1970-talet, var det inte så bra ordning och dessutom var det ont om vilt. När han började jaga på 1940-talet hade det där med rågångar liten och ibland ingen betydelse alls. Jag minns att min morbror brukade säga saker i stil med: ”Lämna aldrig en hylsa i skogen pojk.” Ja, han var inte alltid så noga med vem som hade jakträtten, men det är preskriberat sedan länge, berättar Anders Wetterin med ett leende över en kopp kaffe hemma i köket på Färingsö.
Intresset för jakt, vilt och natur i allmänhet ledde med tiden till funderingar om en möjlig framtid inom viltforskning. Vilket i sin tur gav en praktikplats i ämnet på Lunds universitet efter gymnasiet.
Hela tiden fanns den där envisa jaktlusten kvar. Efter mer praktik som jaktelev på två ställen sökte Anders till viltmästarutbildningen på Öster Malma och kom in.
– Tanken var förstås att få jobb som yrkesjägare, ett jobb som förenade båda mina stora intressen, jakten förstås men lika mycket förvaltningen och skötseln av vilt. När jag insåg hur tufft det var att få anställning som yrkesjägare hittade jag ett bra alternativ.
Vikariat blev 17 års anställning
Det alternativet ledde 1984 till en plats som länsjaktvårdare i Uppsala och Stockholms län och efter det till Västmanlands läns Jaktvårdsförbund, där han stannade tills ett tips om en tjänst hos Naturvårdsverket dök upp. Det var ett vikariat när Christer Pettersson var pappaledig, mannen som i mer än tre decennier var en nestor inom svensk jakt-, vapen och viltförvaltning.
– Jag tror att det handlade om ett halvårs vikariat, men det blev 17 år på Naturvårdsverket där jag jobbade med allt från jakttidsförslag till finansiering av viltforskning. Det var en lärorik tid som gav en väldigt bred insyn i och förståelse för alla de komplexa samband som har med viltförvaltning att göra, berättar Anders.
Han slutade på verket 2008 som biträdande enhetschef. En ny utmaning lockade, en utmaning som på sätt och vis blev en naturlig fortsättning på den yrkeskarriär som i allt väsentligt har handlat om de svenska viltstammarna. Anders hamnade hos Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, där han tog hand om naturvårds-
frågor ur ett markägarperspektiv. Efter en omorganisation 2011 fick han titeln jakt- och viltexpert.
– Nu, när pensioneringen står fördörren, har jag sett förvaltningen av vilt från olika aspekter, ur tre olika perspektiv, och det har givit mig en ganska bra överblick. Jägaren, staten och markägaren, det är en treenighet där det ska finnas en balans om målet är en viltförvaltning som både fungerar och som är så rättvis och anpassad till hela samhället som möjligt.
Polariseringen har ökat
Under din tid som yrkesman har polariseringen i ämnet vilt uppenbarligen ökat. I dag är det mer konfrontation, pajkastning och hårda ord än dialog och gemensamma mål. Vad är det egentligen som har hänt?
Anders Wetterin skrattar lågt. Han dricker lite kaffe, funderar en stund, lutar sig över bordet och säger:
– Allt. Allt har hänt.
Han börjar räkna upp olika viltstammar på sina fingrar. De stora rovdjuren som varg, lo och björn, han pekar på älg- och rådjursexplosionen, på dov- och kronvilt och till slut på vildsvinen.
– Under 1980- och början av 1990-talen hade vi först älg- och sedan rådjursexplosionen. Det satte press på snabba och tydliga åtgärder, samspelet mellan myndigheternas beslut och jägarna fungerade tillräckligt bra och inom några år var framför allt älgstammen i en betydligt bättre balans.
– Men i samband med dessa så kallade explosioner började debatten om hur mycket skador i jordbruk och skog vi var villiga att acceptera. När sedan dovviltsstammarna utanför hägnen spred sig och ökade i antal, ja då började de samarbetsproblem, den polarisering som vi ser i dag, ta fart på allvar, säger Anders Wetterin.
Men det allra största skälet till den stundtals heta debatt som vi har år 2025 heter vildsvin.
– Vildsvinen har varit en gas i det här. När grisen kom på allvar, en art som under goda förutsättningar har en enormt hög reproduktionstakt, började en rejäl utfodring av vilt i södra Sveriges skogar. Alltså inte den helt naturliga stödutfodringen under perioder då den verkligen behövs, när snön ligger djup och marken är stenfrusen och viltarter som rådjur, fälthare och dovvilt inte överlever vintern utan hjälp. Nej, nu handlar det om att utfodra för att få så mycket vilt som möjligt att jaga. Den inställningen är pådrivande i de samhällsproblem som vi ser i dag.
Alltid aktiv jägare
Här får man inte glömma att Anders Wetterin är, och att han alltid har varit, en aktiv och intresserad jägare. Att vara ute med bössa och hund har hela tiden varit en given del av hans liv, oavsett hur rubrikerna har sett ut i medierna i en och annan infekterad debatt.
– Jag lägger ingen ensam skuld för de problem med viltförvaltningen som vi har i dag på jägarna. Det finns väldigt gott om kunniga jägare som gör vad de kan för att sköta om sina viltstammar på ett sätt som skapar den där balansen mellan olika samhällsintressen. Nej, problemet handlar om hur hela samhället, i allt från regelverk till teknik, har utvecklats.
Anders lyfter fram Sveriges EU-inträde som ett slags startpunkt för sprickan mellan de som bestämmer och de som lever i den jaktliga verkligheten.
– Före den 1 januari 1995 fattades de flesta beslut som hade med viltförvaltning att göra relativt snabbt. Jakttiderna, som ett exempel, ändrades en gång per år vilket gjorde det enkelt att vara snabb på bollen när vi såg tydliga förändringar i viltstammarna och i skadetrycket.
Problemet var, menar Anders, att EU-regler infördes över en natt, regler som påverkade den svenska jakten trots att inget i naturen hade ändrats.
– Vårjakten på morkulla försvann, korpen blev fredad, vi fick en rad ändrade jakttider och så vidare. Och som lök på laxen drogs vi in i vargsvängen. Som jag ser det fick det man kan kalla ”kontraktet” mellan den dåvarande jaktlagstiftningen och jägarna sig en rejäl törn. Under 1970- och 80-talen var de svenska jägarna i huvudsak rena konfirmanderna, vi accepterade och följde generellt de regler som staten satte upp. Men från 1995 började det krackelera.
EU-inträdet och det ökade jaktintresset
Det finns en märklig koppling mellan starten på problemen på grund av EU-inträdet som Anders Wetterin beskriver, och det i snabb takt ökade intresset för jakt på vildsvin och dovvilt.
– Egentligen gick det märkvärdigt fort. Från att ett jaktlag såg ett par fällda rådjur och en hare som en riktigt bra jaktdag, handlade det alltmer om att ju högre antal fällt vilt på paraden efter en dag i skogen, desto bättre jakt hade det varit. Och där har du orsaken till problemet med överutfodringen. I dag är det lite bättre, tack vare att en del jägare har dragit ner på utfodringen, men under lång tid vräktes det ut allt från sockerbetor till majs för att på konstlad och faktiskt onaturlig väg få viltstammarna att växa. Inte så konstigt då att kostnaderna för samhället i stort har skenat, inte minst när det gäller viltolyckor, säger Anders.
Enligt den senaste mätningen som bland annat Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, genomförde var samhällets kostnad för viltolyckor i trafiken 10,9 miljarder kronor under 2022. Sedan dess har kostnaden ökat, enligt en prognos från SLU kan vi addera ytterligare två miljarder till den siffran för år 2024. Ovanpå det finns förstås de siffror som Anders Wetterin och LRF kan presentera när det gäller skadekostnader i jord- och skogsbruk. När dessa summor presenteras över kakfatet i köket denna soliga höstdag på Färingsö, blir också en inbiten jagande viltälskare tyst.
– Vi måste nå en balans. Vi ska ha vilt, vi vill jaga och njuta av det vilda, men till vilket pris? I dag viftas det hetsigt åt alla håll, det finns inga nyanser, ingen vilja till att lyssna på andras argument än de egna. Tyvärr är nog en del av det vi ser i olika trätospalter en del i samhällsutvecklingen, det finns ett lågt intresse för att hitta gemensamma, långsiktiga lösningar.
Sociala medier målar upp en falsk bild
En del i problemet, menar Anders Wetterin, kan man nog skylla på internet. Dagens sociala medier hjälper till att måla upp en bild av vad jakt är som ligger långt från den tid då den unge, jaktintresserade pojken hängde med sin morbror ut i skogen.
– Jag menar inte att allt var bättre förr, men de senaste decenniernas stora ökning av de flesta jaktbara viltstammarna har gjort oss bortskämda. Nu är det mer så att vi kräver fällt vilt så fort vi tar bössan till skogen. Den utvecklingen ger oss mycket jakt och mycket glädje i markerna, men när obalansen mellan olika behov, näringar och ståndpunkter är så stor som den är i dag är det nödvändigt med en genomtänkt förändring i vårt sätt att se på viltförvaltning. För hela samhällets skull.
Vi blir avbrutna av taxvalpen Tage, en framtida rådjursdrivare. Svansen viftar intensivt, det är dags för en rastning. Anders passar på att klä om. När Tage har fått en stund i trädgården är det dags för den nyblivne pensionären att smygjaga lite i skymningen. Och i morgon ska det packas, det är dags för en veckas septemberjakt på älg i norr.
Hur mycket betyder jakten för dig?
– Massor. Avkoppling, gemenskap, hundarna, spänning och mat på bordet. Men jag kräver inte att lyckas varje gång. Lagom är bäst, också när det gäller vilt, säger Anders Wetterin med valpen i sitt knä.
