När Nils Carlsson blir ombedd att ge några exempel på hur det kan gå om en invasiv art får fäste räcker tiden inte till. Det finns alldeles för många exempel på hur människans klåfingrighet har påverkat naturen negativt.
– Folk flyttar saker. Det är ett av grundproblemen. Det gäller både växter och djur, inleder Nils.
– Jämfört med många andra länder har Sverige som halvö med få landsgränser ett bra utgångsläge för att förhindra spridning av främmande arter i landet. Här i Skåne bevakar vi Öresundsbron stenhårt och faktum är att det inte har kommit in så mycket via bron som vi befarade när den byggdes.
De djurarter som är förbjudna inom EU och som påträffas på fel sida av landsgränsen bör elimineras. Men när det gäller bekämpning av djurarter är Nils erfarenhet att det är så mycket svårare att använda sådana termer jämfört med växter.
– Det finns ett ideologiskt dilemma. Att utrota växter går bra, men det är svårare när det gäller djur.
Ett exempel där målinriktat arbete har gett bra resultat handlar om det främmande invasiva djur som har rönt mest uppmärksamhet genom åren – mårdhunden. Genom Mårdhundsprojektet har Sverige lyckats hålla antalet nere på en hanterbar nivå. Men arten lurar ständigt vid landsgränserna.
Hur kommer det sig att just mårdhunden har fått sådan genomslagskraft i Europa?
– Mårdhund, och även mink, härstammar från pälsfarmer i öst. På 1930-talet ville ryska statsbiologer hitta arter för pälsproduktion. Man hämtade mårdhund i Korea och satte i gång uppfödning. Det lyckades inte särskilt bra. Mårdhundarna fick dålig päls i fångenskap och 9 300 individer släpptes ut i naturen. Konsekvenserna ser vi i dag.
– Mårdhunden är ett av världens mest produktiva hunddjur, de får i snitt elva valpar per kull. Jämför med vildsvin som vi tycker har snabb föryngring, de får bara hälften så många avkommor i snitt. Det föds årligen 1,5 miljoner mårdhundar i Finland, framför allt i de södra delarna.
Nils tillägger att mårdhunden är lite vinterklen. Skulle den etablera sig söderut kommer spridningen att ske ännu snabbare.
Bisam i norr
I de norra landsdelarna finns bisam. Arten hade stark tillväxt under flera år, men har minskat kraftigt sedan populationen drabbades av sjukdom, troligtvis någon form av harpest. Bisam förekommer ner till Härnösand och bekämpningen är inriktad på att stoppa arten där.
– Bisam kan ställa till med enorm skadegörelse, inte bara i naturen, utan också för infrastrukturen. Nederländerna har med sin topografi, stora delar av landet ligger under vattennivån, jätteproblem med bisam. Djuren bygger gångar som de bor i och marken blir underminerad och det händer att vägar och byggnader rasar samman. Åtgärd? 450 heltidsanställda jägare som enbart har till uppgift att bekämpa bisam, berättar Nils.
Ett annat europeiskt problem är stenmård. Hittills har bara ett fåtal exemplar påträffats i Sverige, alla i Skåne. Stenmården anses inte vara något allvarligt hot mot ekologin, men deras beteende att bland annat äta på kablar gör att de bör portas av samhällsekonomiska skäl.
– I Tyskland är stenmården orsak till majoriteten av alla bilbärgningar och de kan även göra stor åverkan i bostäder, kommenterar Nils.
Flera ”moderna” jaktbara arter, exempelvis fasan och dovvilt, har en kort historia i Sverige. De har kommit hit för att någon har tyckt att de är vackra, tacksamma att jaga eller goda att äta. Trots att det i dag finns gott om inhemska arter görs nya försök, både lagliga och olagliga, att ”bättra på” urvalet.
Dovvilt och mufflonfår i skärgården
I februari i år upptäckte privatpersoner att det fanns dovvilt och mufflonfår på två öar i Gräsö skärgård, ett naturreservat inom Uppsala län. Det var helt uppenbart att djuren hade placerats ut illegalt eftersom de inte hade kunnat ta sig dit på egen hand.
Kommentar?
– Jag ser ingen som helst anledning att ”bättra på” faunan med nya jaktbara arter, vare sig det gäller mufflon eller andra djur. Det är mycket bättre att förvalta de arter som vi har, säger Nils.
Slutligen ger Nils ett exempel på hur en enda art på fel ställe kan förstöra livsmiljön för miljontals människor och djur.
– Det bor 30 miljoner människor runt Viktoriasjön i Afrika och alla påverkades när nilabborren planterades in. Hela näringskedjan i och omkring sjön rasade samman.
– De fiskarter som befolkningen torkade och åt försvann, fiskarna som åt de smittbärande myggorna försvann, småfisk, snäckor… Ja, allt försvann utom den främmande jättefisken – den kan väga uppåt 150 kilo – som frodades. Eftersom köttet är oljigt går inte nilabborrens kött att torka, något som är nödvändigt för folk utan kyl och frys.
– Resultatet av nilabborrens utplantering i Viktoriasjön kan sammanfattas som tidernas största utrotning, sjukdom och svält.
På hemmaplan är det lugnare, även om klimatförändringar och ”ett minskat jordklot” kommer att påverka precis allt. Men det gäller att vara förberedd när nya arter knackar på dörren.
– Ett viktigt första steg för att förhindra att fler skadliga arter etablerar sig i Sverige är information till allmänheten. Det gäller att upplysa om vilka arter som kan dyka upp och vad konsekvenserna i så fall kan bli. I det arbetet har jägarkåren en avgörande roll, både som naturkunniga och som rapportörer, avslutar Nils Carlsson.
