Vi är besvikna och förvånade över att vi inte ser någon nedgång i betesskadorna, säger Ebba Henning Planck, viltspecialist på Skogsstyrelsen, och fortsätter:
– Mycket pekar på att det inte enbart är antalet älgar som avgör hur stora skadorna blir. Hur skogsbruket sköts, årsmån och inte minst det samlade betestrycket från det övriga klövviltet spelar också en stor roll.
Senast den 1 november lämnar Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket ett gemensamt förslag till regeringen om hur en bättre balans mellan klövviltsstammarna och fodertillgången ska kunna uppnås. Ebba Henning Planck vill inte i förväg avslöja allt för mycket om vilka slutsatser som dras i utredningen, men hon poängterar att det är minst lika viktigt med ett viltanpassat skogsbruk som att minska de totala klövviltsstammarna.
Under de senaste åren har de södra delarna av landet upplevt en kraftig ökning av såväl dov- som kronviltsstammarna. Därmed har också det totala betestrycket ökat kraftigt.
– I närtid handlar det därför om att få till stånd en tydlig minskning av klövviltsstammarna, säger Ebba Henning Planck.
– Lika angeläget är att öka fodermängden i våra skogar. Därför föreslår vi regelförändringar som bland annat påverkar våra nuvarande återbeskogningskrav. Vi behöver mer lövträd i våra skogar och det är också viktigt och att vi föryngrar med mer tall på tallmarker och inte bara med gran. Ur viltskadesynpunkt är sådd eller självföryngring av tall sannolikt också ett bättre alternativ än att plantera med näringsrika och för älgen smakrika tallplantor.
– Ökade kunskaper och ökad samsyn mellan jägare och markägare är en annan förutsättning om vi ska komma till rätta med skogsskadorna, poängterar Ebba Henning Planck.
2012 infördes nya älgförvaltningssystemet
Det var 2012 som det nya älgförvaltningssystemet med målsättningen att få till en balans mellan älgstammens storlek och betestillgången infördes. Nu, drygt tio år senare, kan Skogsstyrelsen konstatera att någon sådan balans inte har uppnåtts. Trots att älgstammen i många områden under den här perioden nära nog har halverats och lokalt knappast längre ens är jaktbar, är skadorna i princip lika höga nu som 2015 då Äbin för första gången genomfördes som en nationell inventeringsmetod.
Under de snart tio år som Äbin har genomförts, har bara ett fåtal älgförvaltningsområden under några enskilda år uppnått skogsbrukets mål om högst fem procent årliga betesskador.
Skadorna har konstant legat betydligt högre och 2016 hade tio procent av ungtallarna i norra Norrland, elva procent i södra Norrland, elva procent i Svealand och sexton procent av ungtallarna i Götaland färska årsskador. Den senaste inventeringen visade på tolv procent färska skador i norra Norrland, nio procent i södra Norrland, tio procent i Svealand och tretton procent färska skador i Götaland.
– Resultaten från Äbin visar att vi inte minskar betesskadorna genom att skjuta ner älgstammen. Därför är Äbin inte någon relevant inventeringsmetod för att bedöma hur stor älgstam vi ska ha i landet. Så länge som det finns tallskog och älg kommer vi att ha skador. Därför handlar det snarare om att öka den övriga fodertillgången i våra skogar, säger Jens Gustafsson, riksviltvårdskonsulent på Jägarnas Riksförbund.
– När vi införde det nya älgjaktssystemet 2012 fälldes 96 000 älgar i landet. Den senaste jaktsäsongen låg avskjutningen på bara 63 000 älgar, och trots den här kraftiga nedgången visar Äbin på lika omfattande skogsskador. Det om något är ett bevis på att skadeinventeringen inte är något bra mått på hur stor älgstam som vi ska ha.
Kraftigt ökade klövviltstammar i söder
Men varför minskar då inte betesskadorna i tallungskogen?
Jens Gustafsson ser flera skäl till det:
– I södra Sverige har vi under de senaste åren upplevt kraftigt ökade klövviltsstammar. Kör man en runda en kväll på småvägarna i dovviltstäta Sörmland, kan man vid vissa tillfällen räkna upp till 400 dovvilt! Eftersom fyra dovvilt bedöms äta lika mycket som en vuxen älg, skulle detta alltså motsvara så många som 100 älgar …
– Så därför säger det sig själv att födomässigt är älgen den stora förloraren. I åtminstone södra Sverige tror jag att det är den främsta orsaken till att älgstammen har minskat så kraftigt.
– Dessutom har det planterats gran på allt för mycket tallmark i södra och mellersta Sverige. Det har minskat tillgången på framför allt bärris, fortsätter Jens Gustavsson.
– I Norrland bär säkert det misslyckade contorta-experimentet också stor skuld till att betesskadorna inte har gått ned. Vi har uppskattningsvis 600 000 hektar contorta-
tall i landet, och när älgen betar väljer den konsekvent bort contortan till förmån för vår inhemska tall. Finns det då i ett område inte så stor andel inhemsk tall, säger det sig självt att den blir extra hårt betad även om älgstammen inte är särskilt tät. Vi har också problematiken med vandringsälgar.
Samma nivåer som under 1970-talet
Jens Gustafssons kollega på Jägarnas Riksförbund, Mikael Hultnäs, ifrågasätter också om Äbins så kallade femprocentsmål ska få styra älgavskjutningen.
– När till och med Gotland redovisar elva procent betesskador inser man ju att det inte är älgen som står för skadorna, säger Mikael Hultnäs och fortsätter:
– Det finns självklart lokala variationer, men genomgående befinner sig älgstammen i en brant utförsbacke. Förra jaktsäsongen minskade avskjutningen i samtliga län och med 63 000 skjutna älgar är vi nu nere på samma avskjutningsnivåer som på mitten av 1970-talet.
– Framtiden för älgen i södra Sverige ser inte särskilt ljus ut och den dåliga älgtillgången har lett till att flera områden i bland annat Halland och Dalarna har valt att ställa in årets jakt.
Ebba Henning Planck på Skogsstyrelsen är också bekymrad över utvecklingen och hon förstår jägarnas kritik mot Äbin som en metod för att styra älgstammens numerär.
– Kanske ska vi i stället för att bara fokusera på skadorna, se mer till antalet oskadade tallstammar. När vi gör så, kan vi faktiskt också konstatera en viss förbättring, säger hon.
Större tolerans för skador i Norge
Ebba Henning Planck är väl medveten om att toleransen för betesskador i skogsbruket är betydligt större i Norge än i Sverige.
– I vårt grannland ser man mer till tillgången på viltfoder än till skadorna. Oavsett synsätt är det viktigaste målet att vi får upp tillräckligt många oskadade stammar i älgbetesfri höjd.
Men det är inte bara tillgången till alternativ föda i ett viltanpassat skogsbruk – som exempelvis rönn, asp, sälg och ek (RASE) – som avgör hur stora skadorna blir på tallungskogen. Ebba Henning Planck anser att naturliga förändringar mellan olika år också kan ha stor betydelse.
– Extremtorkan 2018 i framför allt södra Sverige ledde till brist på föda i skogarna, och påföljande vinter kunde vi också konstatera att älgbetesskadorna blev större än tidigare år. Ett annat exempel är vårens sena snösmältning i Norrbotten. Den innebar att älgarna gick kvar extra länge i låglandet och betade tallungskog med följd att skadorna blev mer omfattande än tidigare år.
