När betraktas en art som främmande? Har vi inte en hel hög vilda arter i Sverige som kommer någon annanstans ifrån? Vad menas egentligen med invasiv? Är det bara främmande arter som kan vara invasiva?
I rapporten Klassificering av främmande arters effekter på biologisk mångfald i Sverige – Artdatabankens risklista från Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, används följande definitioner:
- alla naturligt förekommande arter som tagit sig till Sverige på egen hand betraktas som inhemska, liksom alla införda arter som etablerat sig i svensk natur före år 1800.
- arter som introducerats i något närområde och sedan av egen kraft spritt sig till Sverige genom sekundär spridning betraktas som främmande om de inte etablerat sig i Sverige före år 1800.
- en främmande art betraktas som invasiv om den kan vara ett hot mot flora och fauna, ekosystemtjänster eller ha negativa effekter på människors hälsa och ekonomin.
ArtDatabanken genomförde en screening för att skilja ut främmande arter som redan är invasiva, eller sannolikt kan bli, från de främmande arter som sannolikt inte kommer att påverka svensk biologisk mångfald negativt inom en 50-årsperiod.
Resultatet blev att 1 033 arter riskklassificerades ur ett ursprungligt material med 5 026 arter. Listan innehåller allt från minsta insekt till stora däggdjur. Gissningsvis är jägarkåren mest intresserad av däggdjur och fåglar, även om chansen finns att någon under sommarledigheten har stött på insekten golfbanemott!
”Etablerad, dörrknackare, ej inom 50 år…”
ArtDatabankens sammanställning beskriver genom olika riskbeteckningar vad etablering av olika arter kan få för konsekvenser. Bara genom att se tabellen med ”etablerad, dörrknackare, ej inom 50 år” förstår man att här finns att göra.
Det finns 27 däggdjur med på listan, varav sju etablerade: fälthare, stenmård, frett, mink, mårdhund, bisam och mufflon. Andra däggdjur ”knackar på dörren” som exempelvis visent och vitsvanshjort. Visent ses som ganska harmlös, medan vitsvanshjorten, talrik i Finland, bedöms vara kapabel att sprida sig till Sverige, men inte vara någon ”värsting” gällande påverkan på ekologin.
Det är däremot ett annat exempel, den sibiriska ekorren som förekommer vilt i stora delar av Europa. Piff och Puff är kanske charmiga i Disneys version och som husdjur, men inte i naturen. Framför allt är sibirisk ekorre ett hot mot fågellivet genom att plundra fågelbon på ägg och fågelungar. Skulle den lyckas etablera sig i Sverige är risken stor att de inhemska ekorrarna blir utkonkurrerade.
Sumpbäver och röd muntjak finns också med bland arter som kan vara på väg in i Sverige. Risken att sumpbäver etablerar sig är liten, men vad gäller negativ påverkan på ekologin är den en ”värsting”.
Bland fåglarna är kanadagåsen välkänd. Alla vet hur den ser ut och vad den kan åstadkomma i form av förstörda grödor och skitiga badplatser. Gåsen är etablerad och numera handlar det om att begränsa skadeverkningarna.
Lista som gäller i alla EU-länder
Men det finns fler gäss som också vill ta del av det goda. Kan du på ett ögonblick skilja en nilgås från en grågås? Nilgässen själva är rätt dåliga på det och de kan para sig med inhemska gåsarter.
I Sverige är det Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten som har huvudansvaret för invasiva främmande arter medan EU-kommissionen har en övergripande roll. Kommissionen har sammanställt en lista över förbjudna arter som gäller alla medlemsländer.
Att en djurart är förbjuden inom EU innebär inte att den måste utrotas, men medlemslandet är skyldigt att begränsa ytterligare spridning på ett lämpligt sätt, ”åtgärder ska stå i proportion till förväntad påverkan på miljön”.
Många arter som står med i förteckningen har redan stor spridning i vissa länder och utrotning är omöjlig. Det finns inget tvingande krav i förordningen som säger att listade djurarter måste avlivas, det är upp till varje medlemsstat att besluta om lämpliga åtgärder.
Beroende av allmänhetens insatser
Naturvårdsverket har gett Svenska Jägareförbundet i uppdrag att nationellt ansvara för ryggradsdjur och sköldpaddor. Avtalet omfattar i första hand förvaltning av alla listade invasiva främmande landlevande ryggradsdjur, samt vattensköldpaddor, enligt EU:s lista.
I den senaste årsrapporten från Jägareförbundets projekt Invasiva arter framhålls att insatserna som görs för att bromsa spridningen av invasiva främmande arter är helt beroende av allmänhetens insatser. Det gäller att få in rapporter så fort en listad art har observerats, död eller levande.
Mårdhundsprojektet, som numera omfattar fler arter och kallas Invasiva arter, startade 2008 och har nått ut långt utanför jägarkåren, inte minst genom medias inslag om de sändarförsedda judasdjuren. Efter varje uppmärksammat inslag i media kommer det in nya tips. Det är inte alltid som de handlar om rätt art, men på webbplatsen invasiva.se poängteras att det är bättre att rapportera och kanske ha fel än att låta bli om man är osäker.
