För jägaren som har möjligheter att sköta om sin jaktmark börjar jakten långt innan nyckeln vrids om i låset på vapenskåpet – den pågår året runt. Viltet är, i likhet med skogen, en naturresurs som kan förvaltas med ett mål i sikte. Ger man viltet gynnsamma förutsättningar kommer man med hög sannolikhet att kunna skapa både fler och bättre jakttillfällen, samtidigt som man gynnar den biologiska mångfalden.
Att anlägga ojämna kantzoner är en åtgärd som skapar ett mer varierat landskap samt ger vilt och andra djur både skydd och bete. Tyvärr försvinner ofta kantzonerna när det moderna jord- och skogsbruket vill föra åkrar och skog så nära varandra som möjligt. Minskade kantzoner är en av anledningarna till den kraftiga tillbakagången bland till exempel fältfåglar. Arbetar man med utsättning av faser är skapandet av en bärande miljö viktigare än hur många fåglar som man sätter ut, för har de utsatta djuren inte tillgång till lämpliga boplatser försvinner de snabbt.
Hur bör man tänka när man planterar kantzoner, Fredrik Widemo?
– Ytterst vill man skapa en söm, det vill säga en mosaik av framför allt örter och bärande buskar som gradvis övergår i skogen. Helst vill man ha buskage där det finns både bete och vindskydd, men det måste också innehålla solbelysta ytor. Man kan tukta granar eller trycka ned befintliga lövträd för att uppmuntra skott att skjuta upp längs stammen. På mina marker hugger jag ut skogsbryn kraftigt och sedan anlägger jag buskar för att skapa denna söm, säger viltforskaren.
Våra vanligaste trädslag som gran, en, björk, asp, rönn och salix gör sig väldigt bra i en ojämn kant. Beroende på de trädslag som redan växter där kan man röja, bryta ned, halvfälla eller tukta de befintliga träden. Vid tuktning sågar man av träden ungefär 1,5 meter ovanför marken och uppmuntrar då till låg och tät tillväxt. Bryter man ned eller halvfäller lövträd uppmuntrar man stammen att producera färska skott, vilka blir till uppskattat foder.
Enbuskar ger mycket viltfoder
Enbuskar som växer i kanter bör alltid sparas. Dels för att de är vackra, men än viktigare är att enbuskar producerar mycket viltfoder och ger utmärkt skydd åt småvilt.
Har man möjligheter till nyplantering kan man arbeta in andra träd och buskar i kanten. Olvon, måbär, nypon, vildapel och hagtorn är naturliga inslag i den svenska faunan och utmärka val till kantzoner. Hagtorn och nypon växer till täta och taggiga buskar, medan olvon och måbär växer sig något glesare. Vildapel ger mycket bra foder genom frukten, men de måste hållas efter så att grenar och fallfrukt inte stör jordbruket.
Fredrik Widemo förklarar:
– Man måste ha klart för sig att det inte alltid är så lätt att plantera eftertraktade växter. Beroende på vilket betestryck man har kan man behöva antingen skydda eller röja kanten. Det finns en risk att bu-
skagen betas ned innan de hinner etablera sig. Ett enkelt sätt att skydda buskarna är att spara rishögar och sedan plantera inuti dessa. Likaså när man röjer till exempel salix kan man lägga ris över stubbarna för att skydda skotten. Om man sätter sticklingar händer det ofta att de blir nedbetade innan de hinner etablera sig och någon form av skydd är nödvändigt.
Snöbär och vresros rekommenderas i äldre texter om viltvård, men Fredrik Widemo avråder definitivt från dem.
– Snöbär anses i dag som invasiv och är inte en växt som vi eftersträvar att ha i den svenska faunan, så den bör jägarna absolut inte plantera ut. Samma sak gäller för vresros, säger han.
Oplöjda delar blir bra viltåker
Modernt jordbruk föredrar raka fåror och ofta förblir små halvöar och ojämnheter i åkerkanterna oplöjda, framför allt på äldre åkrar. Med lantbrukarens godkännande är dessa partier utmärka platser att anlägga både kantzoner och viltåkrar på, eftersom jorden redan är jämnad och bördig och ofta näringsrik. Är ytan tillräckligt stor kan man även plantera in skyddande buskage runt foderväxterna för att på så sätt skapa en vind- och insynsskyddad viltåker.
Går det bra att kombinera en kantzon med en viltåker?
– Det är självklart en bra åtgärd. Tar man en åkerbit i anspråk och vill hålla den brukbar kan man anpassa växligheten därefter. Vill man enkelt kunna återgå till åkerdrift bör man välja växter som man sår i stället för planterar. Hampa, rörflen eller jordärtskocka växer snabbt och ger både skydd och bete. Jordärtskockor är också jordförbättrande, och gödslar du dem växer de sig höga och ger utmärkt skydd, tipsar Fredrik Widemo.
En viltåker anläggs med fördel i anslutning till vägar, diken och skogspartier. Den behöver inte vara flera hektar stor, men ska innehålla olika foderslag och gärna ha en inblandning av växter som växer på höjden och skapar skydd. Klassiska inslag i en viltåker är fodermärgkål, prästkrage, honungsört, och olika typer av klöver. Man kan även så in foderraps, havre eller jordärtskockor i viltåkern för att ge ett bredare utbud av skydd och bete.
Anlägg på våren
Ska man gödsla sina kantzoner och viltåkrar?
– En kantzon bör man inte gödsla, då tar gräset över, där vill man hellre ha en naturlig och varierad örtflora. Beroende på vad du sätter på viltåkern kan du behöva gödsla, till exempel fodermärgkål och jordärtskocka drar stor nytta av gödsling. Men sätter man en foderväxt tillsammans med klöver kan klövern agera gödsel. Jag har sått havre och rödklöver tillsammans där havren utgör huvudväxten första året och klövern sedan kommer år två till fyra. Sår man havren tunt kommer rödklövern att växa sig högre, berättar Fredrik Widemo.
Man kan välja vad man sår beroende på vad man vill uppnå med viltåkern. Olika växter kommer att attrahera och gagna olika viltslag.
– Det är betydligt billigare att arbeta med en klövervall än fodermärgkål och foderraps, eftersom dessa kommer att behöva gödslas. Man vill gärna undvika att bespruta viltåkern för att gynna en viss typ av gröda, som exempel lever fälthönsen på kålmaskarna. Vill man utfodra enbart större vilt som älg och hjort med foderraps kan man bespruta viltåkern, men då blir fältviltet lidande. När jag jobbar med en viltåker vill jag gärna uppnå ett så naturligt resultat som möjligt, säger Fredrik Widemo.
Viltåkern anläggs på våren, beroende på väder mellan april och maj. Har man möjlighet att harva jorden ger det bäst planeringsförutsättningar, men det går också att harva och så för hand så länge man får ned tillräckligt många frön i jorden. Det går att köpa färdiga fröblandningar med olika viltåkerväxter. Man kan också göra en egen blandning av frön från en odlingsleverantör, och då kan man välja precis de växter man vill ha.
Jägaren som planterar och håller efter sin viltåker med omsorg kommer både att hjälpa viltet och skapa fler jakttillfällen. Den viltåker som man planterar i maj kan mycket väl bli bästa råbockspasset i augusti.
Vinterutfodring kan göra mycket för att hjälpa viltstammarna att ta sig igenom en lång och hård vinter, och görs på olika sätt för olika viltslag. Vill man vinterutfodra är det mycket viktigt att börja redan under hösten för att på så sätt vänja viltets magar vid fodret. Eftersom vinterfodret är mycket torrare än viltets naturliga vinterföda måste fodret vara tillgängligt regelbundet under hela vintern. Att lägga ut snustorrt foderhö först i mitten av januari gör mer skada än nytta.
Bra grundfoder
Hur bör man viltutfodra?
– I dag sker utfordring antingen med storbal eller med en foderspridare med spannmål. Tänker man efter så är det samma grundprinciper för vilt som för människor – man kan antingen ge mat som de älskar och tycker om, eller så kan man ge mat som är nyttig. Man kan tänka på precis samma sätt som med tamdjur eller nötkreatur. Där ger man ett grundfoder, som ensilage, och sedan kompletterar man med en mindre del kraftfoder, som vete eller majs. Man låter de mindre näringsrika foderdelarna utgöra den huvudsakliga födan och plussar på med kraftfoder, berättar Fredrik Widemo.
Grundfodret ska helst innehålla en viss andel klöver och ängsblommor, grovfoder för hästar passar utmärkt till att utfodra vilt med. Många lantbrukare slår och säljer hö från naturliga klövervallar, så hör med de lokala hästägarna var de brukar köpa sitt foder. Ensilagebalar innehåller mer vätska och håller därför inte lika länge som torrt foder, men vintertid är vätskan i fodret mycket uppskattad av viltet.
Runt en placerad foderbal är det bra att halvfälla eller bryta ned lövträd då löven och skotten ger ett naturligt komplement till det utlagda fodret. Att sätta upp en saltsten i direkt anslutning eller nära foderplatsen är också en god idé.
Vill man utfodra små- och fältvilt vintertid kan man bygga en markstående foderautomat av en tunna eller ett fat. Skär sedan smala vertikala snitt som är precis så breda att fodret kan komma ut, men inte så breda att det rinner ut. Montera låga ben på foderautomaten så att den sitter något upphöjd. Fyll automaten med en fröblandning eller kraftfoder och placera den väl skyddad av buskage och låga träd. Den här metoden används flitigt när man placerar ut fältfågel, som fasan eller rapphöna, och kan mycket väl vara skillnaden som får en fasanflock att klara sig genom vintern.
Viltvård och jakt går hand i hand
Avslutningsvis påpekar Fredrik Widemo att viltvård och jakt går hand i hand, och att jägaren som ger bättre förutsättningar åt sitt vilt även har ett ökat ansvar att hålla stammarna i balans.
– Något som är viktigt att komma ihåg är att om man utfodrar viltet så har man alltid som jakträttshavare en skyldighet att reglera stammarna om det behövs. Håller man upp överlevanden genom utfordring har man ett ännu större ansvar att beskatta stammarna så att man inte håller dem på en väldigt hög nivå vilket leder till fler skador. Det gäller speciellt med vildsvin där utfodring påverkar både överlevnaden och reproduktionen, säger han.
Tiden och pengarna som läggs på viltvård bör ge mångdubbel utdelning i form av fler jakttillfällen och en större tillgång på vilt. Jägaren som är villig att investera i sina marker och sitt vilt kommer med hög sannolikhet inte att ångra dessa åtgärder.
Viltvård är också ett utmärkt sätt att lära känna sina marker bättre och ofta får man en bättre förståelse för varför vissa platser är bättre än andra ur viltets synvinkel.
En bonus är att man får mer tid i skogen, och det är aldrig fel.
