Foto: Jesper Stenmark Älgar betar kvist i tallungskogen. I Sverige fokuserar skogsbruket på skadorna, medan de norska skogsägarna månar om att betet ska räcka till åt älgarna.
Förvaltning

I Norge är älgen en resurs

Viltet känner inga nationsgränser. Samtidigt går inställningen till inte minst älgen starkt isär mellan Norge och Sverige. I Norge månar skogsbrukets företrädare om att fodret ska räcka till för älgarna, medan skogsbruket i Sverige enligt många allt för ensidigt fokuserar på skogsskador och hur älgstammen
därför måste skjutas ned.

Christer Kalén, Naturvårdsverket.

– Vi talar inte så mycket om älgskador, utan ser mer till betestillgången. Älgen är en resurs och vi vill att betet ska räcka till, säger Barbara Zimmermann, ekologiprofessor vid Høgskolen i Innlandet i Norge.

I Sverige, framför allt inom storskogsbruket, är synen inte alltid lika positiv till älgen. Här talas det mer om vilka skador som älgarna förorsakar och behovet av att minska älgstammen.

Den så annorlunda synen på om älgen är en tillgång eller belastning återspeglas också i hur olika viltförvaltarna i Sverige respektive Norge mäter älgbetesskadorna i tallungskogen. 

Den svenska älgbetesinventeringen, ÄBIN, som har utvecklats av Skogsstyrelsen och Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, är en sedan 2015 nationell inventeringsmetod som används för att mäta skogsskador i framför allt tallplanteringar och tallungskog. Inventeringen bygger på att antalet avbetade eller brutna toppskott räknas, liksom andelen skadade stammar, upp till dess att trädet har vuxit ur älgbeteshöjd.

– I ÄBIN räknas i första hand skador från det senaste året, säger Christer Kalén på Naturvårdsverket som tidigare under många år var anställd som viltexpert på Skogsstyrelsen där han deltog i arbetet med att utveckla ÄBIN-modellen

Han menar att när man jämför den svenska inventeringsmetoden med den norska, som går under namnet Solbraa-metoden, är det lite som att jämföra äpplen med päron.

– Solbraa mäter alla avbetade skott och i den norska inventeringsmodellen har sidoskotten på tallplantan lika stort värde som toppskotten. Den norska metoden mäter hur mycket av det tillgängliga älgbetet som utnyttjas. Den utgår från jägarnas syn på fodertillgången, medan ÄBIN ser älgbetesskadorna ur ett skogsbruksperspektiv. 

Varför 5 procent?

I Sverige får de årliga skadorna i tallungskogen uppgå till högst 5 procent för att de ska anses som tolerabla. 5–10 procent skador anses som allvarliga, 10–20 procent som mycket svåra och över 20 procent bedöms som en totalskada.

Varför skogsbrukets företrädare satt gränsen för tolerabla skador till just 5 procent är omdiskuterat. Många träd i en plantering eller ungskog ska i ett senare skede ändå röjas eller gallras bort, och det är antalet utvecklingsbara och oskadade stammar i den ungskog som har vuxit ur älgbeteshöjden som har betydelse för det framtida skogsvärdet.

Christer Kalén köper det här resonemanget. Men han konstaterar samtidigt att eftersom tallplantorna ofta är utsatta för älgbete under flera år i rad, hur många är beroende på bonitet och årsmån, det vill säga hur snabbt plantorna växer, blir den totala skadan oftast betydlig mer omfattande.

– Målet i Sverige är att sju av tio stammar ska vara oskadade när de växer ur den så kallade älgbeteshöjden. Det har visat sig ganska väl motsvara cirka 5 procent årliga skador, säger Christer Kalén.

I Sverige får de årliga älgbetesskadorna i tallungskogen uppgå till högst 5–10 procent. Statsskog i Norge accepterar upp till 30 procent avbetade tallskott! Foto: Jesper Stenmark

Lokala inventeringar i Norge

Barbara Zimmermann, Høgskolen i Innlandet.

I motsats till ÄBIN, som alltså är en årlig nationell betesinventering, görs enbart lokala betesinventeringar i Norge. Den vanligaste metoden, Solbraa, som görs av kommunerna vart tredje–fjärde år, mäter hur mycket älgarna har betat och hur stora foderresurser som finns kvar. 

– I Norge mäter vi betade årsskott och vi gör ingen skillnad på topp- och sidoskott. Syftet med inventeringen är att bedöma i vilken utsträckning som det finns tillräckligt med älgbete kvar till kommande säsong. Inte hur stora skadorna är på plantorna eller ungskogen, säger Barbara Zimmermann och fortsätter:

– Men ska vi få en uppfattning om betesskadornas betydelse för skogens välmående, borde vi i stället bedöma antalet oskadade stammar per hektar när träden har nått fem meters höjd. Ofta planteras det i onödigt täta förband och då kan kanske älgen ersätta manuell röjning i ungskogen. Jag tycker i varje fall att vi ska ha större fokus på antalet oskadade stammar och inte bara på de skador som älgarna förorsakar på ungskogen.

Barbara Zimmermann menar att en svaghet med den norska betesinventeringen är att den bara är lokal och inte görs årligen. I Norge görs heller inga spillningsinventeringar och därför konstaterar hon att Sverige sannolikt har en bättre bild av både förekomsten av älg och betestrycket. Men att älgstammen skulle vara avsevärt tätare på den svenska än på den norska sidan av riksgränsen tror hon inte på.

– Precis som i Sverige bygger vi vår älgstatistik på avskjutningen och på älgobsen. Den visar att vi har ungefär samma täthet i älgstammen.

Acceptansen större i Norge

Varför är då betesskadorna mindre i Norge? Eller är det inte så? Är det bara acceptansen som är större bland de norska skogsägarna?

Skogsägarstrukturen kan spela en viss roll. Skogen i mellersta och norra Sverige ägs i stor utsträckning av stora börsnoterade skogsbolag som fokuserar mer på ekonomiska vinster än vad många mindre norska privata skogsägare gör. 

Dessutom är andelen privata skogsägare i Norge betydligt större än andelen privata skogsägare i Sverige. I Norge ägs 80 procent av skogen av privatpersoner, medan motsvarande andel i Sverige är 50 procent. Dessutom är de norska skogsfastigheterna genomgående mindre än skogsgårdarna i Sverige. För många av dessa mindre norska skogsägare kan säkert jaktvärdet väga tyngre än att ett antal tallplantor blir betade av älg eller kanske i vissa fall också av kronvilt.

Christer Kalén är förvånad över hur lite de norska skogsägarna bryr sig om älgbetesskadorna. Nyss hemkommen från en viltkonferens i Norge med representanter för kommuner, jägare och statsskogarna konstaterar han att en förklaring kan vara just att det nästan inte finns någon bolagsägd skog i Norge. Skogsinnehavet domineras av privata små och medelstora skogsägare samt Statsskog som är Sveaskogs motsvarighet i Norge.

– Acceptansen för älgskador hos de här kategorierna är betydligt större än hos de svenska skogsbolagen. Man tycks helt enkelt inte ta skogsskadorna på allvar i Norge, säger Christer Kalén och fortsätter:

– Själv blev jag mycket förvånad när jag hörde att Statsskog accepterar upp till 30 procent avbetade tallskott. På sikt innebär en så hög toleransnivå att de flesta tallarna kommer att skadas av älg. 

Älgarnas vandringsvanor skapar problem. De betar tallkvist i Sverige på vintern under icke jakttid, men befinner sig sedan i Norge under höstens jakt. Foto: Jesper Stenmark

Älgarna vandrar över gränsen

Maria Falkevik, länsstyrelsen i Värmland.

Det faktum att älgarna säsongsvandrar över riksgränsen i framför allt norra Värmland och i västra Dalarna, kan säkert också påverka skadebilden. Maria Falkevik, processledare i projektet Grensevilt på länsstyrelsen i Värmland, konstaterar att det sedan länge är ett känt faktum att älgarna vandrar framför allt från nordvästra Värmland och västra Dalarna till Innlandet fylke i Norge.

– Med hjälp av gps-sändare har vi märkt älgar och då kunna följa hur djuren nyttjar olika vinter- och sommarområden. Studien visar att mer än hälften av älgarna vandrar och det ställer krav på en gränsöverskridande förvaltning, säger Maria Falkevik.

Under sommaren och hösten befinner sig en stor del av vandringsälgarna på den norska sidan av riksgränsen. Tidpunkten för vandringarna styrs av snödjupet. Som regel börjar älgarna på den norska sidan av riksgränsen att vandra österut och ner i mera låglänta och snöfattiga områden på den svenska sidan några veckor före jul. Där stannar sedan älgarna och betar tallkvist och bärris under vintermånaderna. Inte förrän snön smälter fram på vårvintern återvänder älgarna till sina sommarområden i Norge. 

– Det här innebär att älgjägarna i exempelvis nordvästra Värmland inte har rådighet över sin egen älgstam. När jakten startar finns de flesta älgarna på den norska sidan av riksgränsen och när sedan snön ligger djup fram på senvintern betar samma älgar tallplantor och tallungskog i Sverige. Årstidsvandringar innebär en i mångas tycke orättvis fördelning av de kostnader och intäkter som älgstammen ger, säger Maria Falkevik.

Störst skador i älgarnas vinterområden

I det gränsöverskridande projektet Grensevilt beskrivs företeelsen så här:

”Markägare i älgarnas sommarområde får en god årlig avkastning, en full frys och fina jaktupplevelser, medan skogsägarna i vandringsälgarnas vinterområden får ta de kostnader som det hårda betestrycket på tallungskogen innebär.”

Så kanske är det framför allt älgarnas säsongsvandringar som till en stor del förklarar varför norska och svenska skogsägare ser så olika på betesskadorna. Därför menar många att såväl inventeringsmetoder som förvaltningsstrategier behöver samordnas över större områden och att riksgränsen inte borde utgöra något hinder.

I älgskadedebatten hävdar många också att det finns ett tydligt samband mellan älgstammens storlek och förekomsten av älgskador. Ju fler älgar, desto större skador, har det hetat. Christer Kalén vill inte överdriva det här sambandet.

– Under de senaste tio åren har älgstammen gått ned med 20 procent, men enligt ÄBIN har skadorna nationellt bara minskat marginellt. Varför vi inte ser motsvarande minskning av skogsskadorna har vi inget bra svar på. En förklaring kan vara att konkurrensen om födan har ökat på grund av de växande klövviltstammarna i åtminstone södra Sverige, säger han.

– Nu ser vi dessutom att tallen är på väg tillbaka och ju mer tall som planteras, desto mindre blir förhoppningsvis viltskadorna i skogen.

Älgstammen kan inte minskas mer

Solveig Larsson, Jägarnas Riksförbund.


Förbundsordföranden i Jägarnas Riksförbund, Solveig Larsson, har förståelse för de stora problem som många skogsägare, framför allt de som har tallungskog i älgarnas vinterbetesområden, upplever. Samtidigt konstaterar hon att den svenska älgstammen nu är på en så låg nivå att den inte tål någon ytterligare åderlåtning. Framför allt inte med tanke på de kraftigt växande rovdjursstammarna.

– Det finns visserligen stora lokala skillnader, men generellt anser jag inte att vi ska skjuta ner älgstammen ytterligare. Däremot ska vi ha mer fokus på älgarnas koncentrationsområden under vintern. För oavsett om älgstammen har gått kraftigt tillbaka är ansamlingen av vandringsälgar i tallplanteringar vintertid ett stort bekymmer för många skogsägare. 

– I norr finns inte bärriset tillgängligt vintertid på grund av snödjupet. Sommartid finns det obegränsat med föda för skogens konung i norra Sverige, men rovdjuren dödar en stor andel av kalvarna inom allt större områden.

Därför tycker Solveig Larsson att det är klokt att projektet Grensevilt nu fokuserar på hur älgarnas säsongsvandring, vargförekomsten, betesskador på skogen och val av jaktstrategier hänger ihop.

– Det finns ett behov av ökad kunskap om hur vi kan kombinera ett lönsamt skogsbruk med en bra och livskraftig älgstam. Personligen tycker jag att vi ska fokusera på hur många oskadade och utvecklingsbara tallstammar som finns kvar när ungskogen har vuxit ur älgbeteshöjden och inte bara på kvistbetet. Men det är förvisso en balansgång och ett problem att vi vintertid i vissa områden får så stora koncentrationer av vandringsälgar, säger Solveig Larsson.