Det handlar om en överlevare. Vildsvinen tvingade till och med Sveriges riksdag att ändra sig. År 1981 bestämde detta vårt högsta beslutande organ att alla vildsvin skulle utrotas. Man ansåg att vildsvin generellt, framför allt om de tilläts sprida sig och växa i antal, skulle orsaka stora ekonomiska och samhälleliga problem. Enda undantaget skulle vara Mörkö och Tullgarn i Stockholms län, där 200 djur fick vara kvar för att viltforskare skulle ha möjlighet att studera arten.
Den taktiken sprack. År 1987 fattade riksdagen ett nytt beslut. Från och med då räknades vildsvinet till våra inhemska arter. Just det, vildsvinet blev svenskt. Förklaringarna bakom det beslutet var säkert många och genomtänkta, men det är knappast en vild gissning att vildsvinen helt enkelt inte var så enkla att utrota.
Och allt det för att ett gäng vildsvin rymde ur ett hägn utanför Trosa. Kanske fick dessa fåtal hjälp av ytterligare rymningar och eventuellt några medvetet utsläppta artfränder, men ändå.
Har blivit fler
Sedan dess har det hänt en del. De har blivit fler. År 2006 fälldes 23 000 vildsvin i landet, 2016 var siffran 110 000 och så fortsatte det fram till rekordåret 2020, då det rapporterades 160 892 skjutna vildsvin i Sverige.
Men så hände något som alla landets jägare hört och läst. Avskjutningen sjönk drastiskt, från toppsäsongen till året efter, 2021, då siffran landade på knappt 120 000 fällda vildsvin.
Allt talar för att en rad orsaker låg bakom den minskningen. En smittsam form av salmonella, som slår ut kultingarna när de har slutat dia, är en. Att kraven på tillstånd för alla former av mörkerhjälpmedel under vildsvinsjakt slopades är en annan. Ovanpå det finns det självklara skälet att svenska jägare har blivit bättre på att jaga vildsvin, inte minst när det gäller specialiserade hundar.
Men, som sagt, det här är en överlevare. Nu, sommaren 2023, ser föryngringen väldigt bra ut på många håll. Det rapporteras om stora och många kullar. Vildsvin är samtidigt ett läraktigt vilt. Många jägare kan vittna om att vildsvin på en mark kan ändra beteenden, beroende på hur störningar ser ut och upplevs av svinen.
Jag pratade med en lantbrukare som arrenderar stora åkerarealer och som inte gillar viltskador i grödor och betesmarker. Han var glad under den gångna hösten och vintern, ända fram till då värmen slog till i maj. Plötsligt var det vildsvin överallt, också i fullt dagsljus. Lantbrukaren suckade och sa ungefär: ”Var har de varit, var kommer de ifrån?”
Den vilda grisen överraskar
Det är ingen enkel fråga att svara på. Än en gång överraskar den vilda grisen. Och vi måste konstatera att när det gäller förvaltning av vildsvinsstammen så är det snabba ryck som gäller. Det handlar om att agera i takt med vad som händer i markerna. Det räcker inte med att fatta beslut under ett årsmöte i februari, om hur många och vilka vildsvin som ska skjutas kommande säsong. Det handlar om en förvaltning som borde kallas flexibel.
Det återstår att se vad som händer under hösten när också de sent födda kultingarna slutar dia, om salmonellabakterien, eller om något av de virus som viltforskarna varnar för, gör att de små dör av sjukdom. Det enda vi med säkerhet vet är att vildsvin återhämtar sig snabbt. Dessutom, reproduktionstakten är imponerade snabb och ingen blir förvånad om siffran i avskjutningsstatistiken vänder uppåt igen.
Svenska jägares kunskaper i ämnet vildsvinsjakt har naturligtvis ökat, om vi jämför med hur det såg ut för 30 år sedan. Trots det kan det vara läge att friska upp minnet.
Kanske är det dags att damma av åteln som har legat i träda. Att ge sig ut i spannmål för att skrämma eller skjuta. Att planera nya pass i gamla såtar. Att lägga lite tid på att studera vildsvin ordentligt, för att lättare kunna skilja sugga från galt när höstjakten börjar. Och hur är det egentligen, är vissa vildsvin argare än andra?
