Ett faktum som tydligt skiljer dovviltet från andra klövvilt som vi jagar i Sverige är flockbeteendet. Bakom en ledarhind kan familjegruppen vara stor. Dessutom accepterar dovvilt att leva i väldigt täta populationer, så länge maten räcker. Det är skälet till att vissa områden i landets södra delar håller märkvärdigt täta stammar av dovvilt.
Samtidigt förklarar detta uppenbara flockbeteende också varför spridningen av arten går så långsamt. På ena sidan en väg eller ett större vattendrag kan hjortar, hindar, ungdjur och kalvar visa sig i grupper om 10, 20, 50 och 100 djur. På den andra sidan upptäcks bara ströhjortar, i bästa fall.
Det är därför en förvaltning av dovvilt inte rakt av går att jämställa med förvaltning av älg, kronvilt eller rådjur. Här krävs annan kunskap om hur viltet faktiskt lever och fungerar.
Ett exempel på ett uppenbart misstag, för den som vill förvalta dovviltet klokt, har att göra med hjortarnas beteenden inför brunsten. Dovvilt brunstar förhållandevis sent, jämfört med våra inhemska klövvilt. Det har förmodligen att göra med artens ursprung, som vi hittar längre söderut i Europa på platser med ett annat och mildare klimat.
Handjuren samlas
Mitt i vår jaktsäsong letar sig hjortarna till traditionella brunstplatser. Det innebär att handjuren näst intill samlas, både på väg till och i anslutning till dessa relativt små platser. Plötsligt har jägare en möjlighet att fälla stora, horntyngda hjortar på en mark som inte håller en egen större stam av dovvilt.
Det är en av anledningarna till den sneda könsfördelningen som är uppenbar på många håll där dovvilt lever. För det skjuts generellt för många stora hjortar. Det finns exempel på områden där det finns ett vuxet handjur på 10–20 hondjur. Målet, enligt studier gjorda i Sörmland, är en stor hjort på fyra hindar.
Spridningstakten är alltså långsam, så länge maten räcker. Dessutom, där det finns talrika stammar, hjälper jägare och markägare till att bromsa spridningstakten genom utfodring.
Dovhindar är samtidigt väldigt trogna sina invanda områden. Det finns både studier och erfarenhet som pekar mot att en hind som föds, växer upp och får kalv inom ett begränsat område, det kan handla om 100–200 hektar, stannar just där livet ut. Blir hinden störd rör hon naturligtvis på sig, men hon återvänder.
Ett råd till den som ser och vill behålla dovvilt på en mark som tidigare har varit tom på arten är därför att lägga upp en ytterst försiktig avskjutningsplan.
Konkurrens mellan rådjur och dovvilt
Vildsvin och dovvilt har inget emot att dela på ett område, det visar erfarenheter från många håll. Däremot finns en uppenbar konkurrenssituation mellan rådjur och dovvilt. Rådjur vid en utfodringsplats avviker direkt när dovvilt närmar sig. Jägare på marker där det har funnits dovvilt i många år vet dessutom att rådjuren blir allt färre.
Grunden för en effektiv och genomtänkt förvaltning bygger på kunskap om hur många djur som finns i området och på hur könsfördelningen ser ut. Spillningsinventering, som används när exempelvis en älgstams storlek ska uppskattas, fungerar dåligt när det gäller dovvilt. Deras spillning är förvillande lik andra viltarters, exempelvis rådjurets, och tamdjurens, som får.
Men det finns ett relativt enkelt och tidsbesparande sätt. Under våren visar sig dovvilt nästan alltid i öppna marker, på jakt efter begärligt bete efter en knapp vinter. Djur i alla åldrar betar öppet dagtid, till skillnad från de flesta andra klövvilt. Den som lägger ett antal dagar på att studera hjortar, hindar och ungdjur får en bra bild av stammen före kalvningen.
Studier visar att 90 procent av hindarna kommer att få kalv under sommaren. Det betyder, för den som vill hålla stammen på en jaktbar men ur skadehänseende acceptabel nivå, att en stor del av jakttrycket ska läggas på kalv. Ett vanligt mål är att hälften av de djur som fälls under jaktsäsongen ska vara kalv.
Snedvriden könsfördelning
Nästa steg handlar om han- och hondjur. Som tidigare nämnts är könsfördelningen på många håll uppenbart snedvriden. Det finns för få stora, fullvuxna hjortar. Dessutom blir unga hjortar så småningom stora. Att lägga ett hårt jakttryck på spets- och stånghjortar, för att spara skovelhjortar, bygger inte en bättre könsfördelning.
Det tar tid för en hjort att bli stor. Första året har handjuret spetshorn, enkla och utan grenar i varierande längd. Den tvååriga hjorten har stånghorn, förgrenade horn med ögontagg. Dessa unga horn är ofta av lite sämre kvalitet och bryts ofta av under hösten. Det dröjer till tre års ålder innan man kan börja ana den vuxna hjortens typiska hornplattor, och det är först i fem–sexårsåldern som hornen är fullt utvecklade. Då blir inte hornen större. Men de kan fortsätta att bli kraftigare och tyngre ända upp i åtta-nioårsåldern, då det vänder och hjorten går på retur.
Är ett av målen med förvaltningen att bygga en stam där det finns rejäla hjortar med stora skovelhorn, vinner man alltså på att lägga tid på inventering och efter det fälla rätt – och framför allt få – handjur.
Dåligt förvaltad stam växer snabbare
Något som följer med i områden där jakttrycket framför allt läggs på hjortar, är att för få hindar fälls. Det kan leda till en negativ spiral där stammen växer snabbt, tillsammans med skadetryck och viltolyckor. Det ger efter bara några säsonger en tillväxt som är svår att kontrollera för en genomsnittlig och normalintresserad jägare.
Här skiljer sig alltså dovviltet från älg och kronvilt. En stam av dovvilt som inte förvaltas klokt växer snabbare. Sätt ihop det med att arten trivs och lever i täta populationer så blir resultatet ett ökat skadetryck i jordbrukets grödor.
Hur många djur kan då vara acceptabelt inom ett område? Svaret handlar förstås om balansen mellan jakt och naturupplevelser å ena sidan och skadetryck i lantbruk och skog å den andra. Studier i områden där det har funnits dovvilt länge har kommit fram till att stammar på 100–200 djur per 1 000 hektar vid vårens inventeringar anses acceptabelt för flertalet markägare.
Men med den taktiken följer också ansvaret att noggrant följa vad marken klarar av från ett år till ett annat. En stam i den storleken kräver också ett relativt hårt jakttryck för att fortsätta vara hanterbar för en genomsnittligt intresserad jägare.
