Bo och Per Jonasson, som tillsammans sköter familjens båda skogsfastigheter Gusselborg norr om Lindesberg i södra Bergslagen och Vassemåla utanför Vimmerby i Småland, gör sedan flera år tillbaka också Skogspodden. Deras stora kunskaper om skog och skogsbruk är oomtvistade och pappa Bo, som tog jägmästarexamen redan 1959, har över 60 års erfarenhet av skogsskötseln på Gusselborg. Den 340 hektar stora skogsfastigheten förvärvades av Pers farfar året dessförinnan.
På Vassemåla, som omfattar drygt 100 hektar och köptes av Pers mormors föräldrar i början av 1900-talet, har ett liknande skogsbruk bedrivits under de senaste 20 åren.
Sedan sju år tillbaka har Per, som egentligen är utbildad civilingenjör, jobbat heltid med skogsbruk. Mest praktiskt, men också som den drivande kraften bakom Skogspodden.
– På våra båda skogsfastigheter vill vi visa att det går att kombinera ett lönsamt skogsbruk med kvalitetsfokus som har hög biologisk mångfald och höga sociala värden. Utan att förhäva oss, vågar jag också påstå att vi med våra skogsbruksmetoder har lyckats hantera viltbetesskadorna på ett acceptabelt sätt. Vi får aldrig glömma att vi skogsägare också har ett ansvar för viltet, även om målet självklart måste vara en rimlig balans mellan skogsbruket och viltstammarna, säger Per och tillägger:
– Det är pappa som har lagt grunden till våra metoder och forskningen har många gånger också visat att vi har gjort rätt. Vi strävar efter en stamrik blandskog och vi röjer försiktigt bland lövuppslaget. Självklart sparar vi rönnen och andra begärliga betesväxter till älgen och annat klövvilt.
Tallskogen dominerar
På familjens båda skogsfastigheter är det tallskogen som dominerar. Andelen tall på Gusselborg uppgår till cirka 55 procent och på Vassemåla är den ännu större – cirka 65 procent. Resten är gran och en mindre andel, 5–10 procent, är lövskog.
Framför allt för att undvika viltskador, väljer Bo och Per Jonasson sådd framför plantering som föryngringsmetod.
– Efter en ytlig markberedning sår vi cirka 3 hekto, eller 51 000 tallfrön, per hektar. Målet är att få upp 8 000–10 000 plantor. Vi har nämligen lärt oss att med så många tallplantor klarar vi älgbetet utan allvarligare skador, säger Per.
Praktiskt går beskogningen på Gusselborg och Vassemåla till så här:
I samband med slutavverkningen, som alltid sker på vintern, lämnas som regel 40–50 frötallar per hektar. Riset får ligga kvar över vintern för att barra av och som älgbete innan det tas bort och först på hösten efter slutavverkningen görs en ytlig markberedning. Våren därpå planteras 800–1 200 granar beroende på markens bördighet (boniteten) med ett mellanrum på cirka fyra meter. Mellan granplantorna sår man därefter cirka 40 tallfrön med hjälp av ett specialkonstruerat sårör.
– I genomsnitt sår vi ett–tre hektar per dag. Svårigheten ligger i att se var man har såraderna så att man inte sår för tätt eller för glest. Därför är det viktigt att tydligt märka ut, exempelvis med sprejfärg, när man är klar med en sårad, poängterar Per.
”På våra båda skogsfastigheter vill vi visa att det går att kombinera ett lönsamt skogsbruk med kvalitetsfokus som har hög biologisk mångfald och höga sociala värden.”
Per Jonasson
Spirande plantor
Redan efter cirka tre–fyra veckor syns hur de små plantorna börjar spira. Tallen växer till en början snabbt och efter fyra, fem år är den i kapp och till med förbi granplantorna.
Inte förrän tallen har nått upp till älgsäker höjd – cirka fem meter – gör Per och Bo den första tallröjningen. Innan dess görs flera försiktiga lövröjningar. Målet är att komma ner till cirka 1 800 tallstammar per hektar
– Vi lämnar så mycket löv som möjligt. Tack vare den försiktiga lövröjningen i kombination med det höga plantantalet har vi lyckats minimera betesskadorna så att vi får upp tillräckligt många oskadade produktionsstammar. Framför allt under de senaste 15–20 åren har det skett en avsevärd förbättring jämfört med tidigare, då vi föryngrade skog med hjälp av konventionell plantering.
Före 30 års ålder görs den första gallringen. På de bördigare markerna görs som regel ytterligare en gallring och när beståndet har nått cirka 55 år är målet cirka 550 stammar per hektar. Som regel slutavverkas granen först, medan tallen får växa ytterligare ett antal år för att komma in i värdefulla timmerdimensioner.
Fördelar och nackdelar
Per betonar att även om det är för att undvika viltskador, som är den främsta anledningen till att han och hans pappa har satsat på sådd i stället för på plantering, finns det också andra fördelar. Sådden blir betydligt billigare och det går dessutom snabbare än att plantera. Men det finns också nackdelar som man inte kan blunda för, säger han.
– Vi tappar nog tre–fyra år i tillväxt jämfört med plantering och man ska undvika att så på jordar som har lätt för att frysa upp. Det får heller inte regna för häftigt dagarna efter sådden. Eftersom vi ytsår är risken då alltför stor att fröna spolas bort.
– Dessutom får vegetationstrycket inte vara alltför hårt på marker som man vill föryngra med hjälp av sådd. För då är risken stor att gräset kväver de små tallplantorna. Därför är sådd kanske inte den allra lämpligaste föryngringsmetoden på bördiga marker i sydligaste Sverige. Vår erfarenhet av tallsådd sträcker sig till Bergslagen och Vimmerbyregionen och där har det fungerat bra.
Per och Bo Jonasson anser dock att det fortfarande generellt planteras alltför mycket gran på tallmarker. De hävdar också att det är en missuppfattning att tallen bara växer på de allra magraste markerna.
– På våra fastigheter växer tallen bra till och med på bördiga marker som har boniteten G30 och G32.
”Framför allt under de senaste 15–20 åren har det skett en avsevärd förbättring jämfört med tidigare, då vi föryngrade skog med hjälp av konventionell plantering.”
Per Jonasson
”Ovetenskapligt experiment”
Per Jonasson konstaterar också att han har svårt för att dra likhetstecken mellan antalet älgar och omfattningen av vilt-
betesskador.
– I Bergslagen har vi en vinterstam på 7–8 älgar per 1 000 hektar mot bara 4,5 älgar per 1 000 hektar i nordöstra Småland. Likaväl har vi under årens lopp nog haft mer betesskador på vår fastighet i Småland. Kanske beror det på att det samlade klövviltstrycket är större i Vimmerbytrakten än utanför Lindesberg. Det kan också hänga ihop med att rönn, asp, sälg och ek (RASE) är hårdare nedbetad i Småland än på våra marker i Bergslagen, säger han och fortsätter:
– Men nu ser vi tecken på att inte minst rönnen så sakteliga börjar återhämta sig även runt Vassemåla, vilket är ett gott tecken. Vi har också en bra och aktiv viltförvaltning i Vimmerby Östra Kron- och Älgskötselområde. Jägarna är lyhörda och följer betesskadorna noga. Helt klart spelar både fodertillgången och det samlade klövvilts-
trycket stor roll för betesskadorna.
En annan reflektion som Per Jonasson har gjort är att betesskadorna oftast är som störst i gränsen till ett annat skogsbestånd. Därför kan det mycket väl vara så att betesskadorna blir mer omfattande i en till ytan mindre plantering än i en stor.
Även om far och son Jonasson är fullt och fast övertygade om att sådd är en bättre föryngringsmetod ur viltskadesynpunkt än plantering, har de under de senaste åren också satt några hundratal tallplantor för att kunna jämföra.
– Vi kallar det själva för ett ovetenskapligt experiment. Men jag tror att vi har dragit rätt slutsatser, åtminstone på våra egna marker. Sådd tall är inte så attraktiv för älgen som förädlade plantor. Och skulle det likväl vara så, saknar det praktisk betydelse om älgen tuggar toppskott på några hundra frösådda tallar, medan det är direkt förödande om den sätter i sig lika många toppskott i en planterad ungskog där antalet stammar kanske bara är en fjärdedel så många som i frösådd, säger Per.
